Subscribe
Inom ramen för global säkerhet är hybridkrigföring ett växande hot som kombinerar traditionella militära operationer med okonventionella taktiker för att destabilisera motståndare. En viktig del av detta hot gäller undervattenskablar, som är en viktig infrastruktur för global kommunikation och som har blivit potentiella mål för hybridattacker. Undervattenskablar står för 93% av världens kommunikation, inklusive internetdata, telekommunikation och finansiella transaktioner. Dessa kablar, som sträcker sig över 1,2 miljoner kilometer, utgör ryggraden i den globala uppkopplingen. Deras strategiska betydelse är omätbar och deras sårbarhet är en kritisk svaghet för moderna ekonomier. Ryssland har utvecklat avancerad ubåtsförmåga, med fokus på förmågan att sabotera ubåtskablar som en del av sin hybridkrigföring. NATO har uttryckt allvarlig oro över Rysslands förmåga att hota denna kritiska infrastruktur, särskilt efter attacken mot Nord Stream-ledningen, som visade hur sårbar undervattensinfrastrukturen är för externa attacker. I Röda havet har rebellgruppen Houthi visat intresse för att sabotera maritim infrastruktur, inklusive undervattenskablar. Attacker mot handelsfartyg och maritim infrastruktur i regionen understryker risken med icke-statliga aktörer som kan äventyra säkerheten i globala kommunikationer med relativt enkla och billiga medel. Förutom Ryssland och houthierna kan även andra statliga och icke-statliga aktörer utnyttja sårbarheten i undervattenskablar. Incidenter med denna infrastruktur kan också bero på naturliga orsaker, som stormar och jordbävningar, eller på oavsiktliga kollisioner med fartyg. Den mest oroande risken är dock fortfarande avsiktligt sabotage, som kan få förödande konsekvenser för globala kommunikationer och nationell säkerhet. Europeiska unionen har insett vikten av att skydda undervattenskablar och har vidtagit flera åtgärder för att förbättra säkerheten. Initiativ som National Underwater Domain Cluster, som leds av Italien, involverar stora teknikföretag och syftar till att stärka övervaknings- och försvarskapaciteten för undervattensinfrastruktur. EU undersöker också möjligheten att använda avancerade sensorer och annan innovativ teknik för att övervaka och skydda dessa kablar. Skyddet av undervattenskablar kräver ett nära internationellt samarbete. Nato förbättrar sin förmåga till ubåtsjakt och samarbetar med allierade och partner för att förbättra övervakningen och snabba insatser vid incidenter. Dessa gemensamma ansträngningar är nödvändiga för att garantera säkerheten för kritisk infrastruktur över hela världen.
Senator Isabella Rauti, försvarsminister i Melonis regering, diskuterar detta med oss i denna intervju.
Vilka är de viktigaste inslagen i hybridkrigföring och hur skiljer den sig från traditionella konflikter?
Hybridkonflikter involverar statliga aktörer – såsom reguljära väpnade styrkor – med okonventionella instrument som kan politiskt destabilisera och materiellt försvaga motståndaren, särskilt inom nya områden som cyber eller rymden, och i framväxande dimensioner som så kallad ”kognitiv krigföring”, en miljö där hotet består av snedvridande användning av information eller desinformation för att påverka åsikter eller beteende i syfte att uppnå politiska eller strategiska fördelar. Hybridverktygen omfattar allt från cyberattacker till terrorhandlingar och täcker ett brett spektrum som inkluderar desinformationskampanjer baserade på falska nyheter och genererade genom applikationer för artificiell intelligens, men även attacker mot strategisk undervattensinfrastruktur som kablar och gasledningar, manipulation av kollektiva uppfattningar och illvillig inblandning i valprocesser. Hybridkrigföring involverar en mängd olika statliga och icke-statliga aktörer, från lokala miliser och internationella nätverk av flanker och finansiärer till organiserade hackergrupper för cyberattacker. Ur operativ synvinkel kännetecknas hybridkrigföring av att attackerna i sig är tvetydiga och att det är svårt att identifiera agenter och fiender; denna ”fluiditet” försvårar defensiva svar. Hybridkrigföring är odeklarerad och kan bedrivas i det fördolda utan att ”tröskeln” till en öppen, traditionell konflikt överskrids. Hybridläget kan subtilt korsa ett sammanhang av skenbar fred och är inte kostsamt i ekonomiska termer; i själva verket är det lätt att genomföra och kan vara både effektivt och till och med kunna tillfoga motståndaren betydande skador utan att strida på marken, till skillnad från traditionella konflikter.
Vilka är de största riskerna för undervattenskablar i en hybridkonflikt och hur kan de skyddas mot detta hot mot kommunikationer och ekonomi?
Undervattensområdet – det så kallade ”undersea” – är en femte fysisk dimension, utöver land, hav, luft och rymd. Sabotaget av gasledningen North Stream under Östersjöns vatten 2022 – med minst tre läckor i rörledningarna North Stream 1 och 2 – orsakade allvarlig skada på energiinfrastrukturen mellan Ryssland och Europa och belyste inte bara konsekvenserna av energiberoende som ett potentiellt instrument för politisk utpressning, utan också vikten av flera strategiska säkerhetsinfrastrukturer i undervattensdimensionen. Attacker mot sådan undervattensinfrastruktur – t.ex. de kablar som transporterar 98% av världens digitala trafik eller de gasledningar som garanterar energiförsörjningen – är med rätta en del av hybridkrigföringsstrategier, eftersom de är oförutsägbara, störande åtgärder med omedelbar effekt och dessutom känsliga för mediemanipulation när det gäller förövarnas ansvar. Fysiskt kan hotet bäras av särskilda fartyg och ubåtar, eller av obemannade undervattensfarkoster (UUV) som kan sabotera målet genom rudimentära metoder som oavsiktlig påverkan av ankare eller avsiktlig dragning av fiskenät, eller genom mer sofistikerade ingrepp. För att kunna försvara sig mot ubåtsattacker är det nödvändigt att förbättra tekniken och investera i innovativa aspekter. Det är lätt att förutse en ökning av aktiviteterna för autonoma undervattensfarkoster (AUV), dvs. högteknologiska farkoster som kan arbeta på djupet och upptäcka och ingripa mot hot, vars förstadier måste fångas upp och övervakas i förväg. På det ”undervattensrelaterade” området spelar den italienska försvarsmakten, genom den italienska marinen, en nyckelroll med det nationella undervattenscentrumet (PNS) som ska invigas i La Spezia den 12 december 2023, ett kompetenscentrum som kommer att sammanföra och påskynda alla nationella kompetenser, inklusive industri, forskning och akademi, och bidra till att befästa västvärldens tekniska försprång inom denna framväxande sektor.
Vilken roll bör Europeiska unionen spela i det geopolitiska område som kallas ”det utvidgade Medelhavsområdet”?
Europeiska unionen hänvisar, när det gäller medlemsstaternas säkerhet och försvar, till den ”strategiska kompassen”, det dokument som antogs – efter år av diskussioner – av Europeiska rådet den 21 mars, omedelbart efter den ryska aggressionen i Ukraina, en händelse som markerade det konventionella krigets återkomst till den europeiska kontinenten. Tanken med ”kompassen” är att ”stärka” EU inför växande utmaningar och hot genom att stärka dess försvarsförmåga genom en konkret och strategisk väg som ska vara klar 2030, utan att försvaga samarbetet med Nato och FN. Processen för att bygga upp ett gemensamt europeiskt försvar kräver en gemensam ekonomisk ansträngning av unionens länder och utveckling av en säkerhetsdoktrin och -strategi som sammanför medlemsstaternas väpnade styrkor, i vetskap om att ingen stat kan försvara sig själv ensam; ett säkerhetssystem som kompletterar Nato, men som är självständigt, och som syftar till att garantera fred och stabilitet på den europeiska kontinenten på internationell och global nivå, vilket gör det möjligt för Europeiska unionen att spela en central roll på världsarenan. Europa har en strategisk roll att spela i det så kallade ”bredare Medelhavet”, ett geopolitiskt begrepp som omfattar de områden som omedelbart gränsar till Medelhavet ”i ordets strikta bemärkelse”, upp till Balkan och Svarta havet, Mellanöstern (inklusive Arabiska halvön och Persiska viken) samt Nordafrika och Afrika söder om Sahara, som sträcker sig från Afrikas horn via Sahel till Guineabukten. Det är i denna region som alla nuvarande spänningar och konflikter koncentreras och återspeglas, direkt eller indirekt, från kriget i Mellanöstern till hotet från houthierna i Röda havet, som har som mål att skära av vägarna till Medelhavet, med enorma negativa konsekvenser för de europeiska ekonomierna och en konkurrensnackdel för västvärlden till förmån för andra nationer. Det utvidgade Medelhavsområdet håller på att bli ett hybridområde, och denna potentiella källa till instabilitet kan också påverka Europas framtid när det gäller handel, migration och till och med energiförsörjning. Melonis regering arbetar i denna riktning med ”Matteiplanen”, som syftar till att skapa förutsättningar för Afrikas ekonomiska och sociala tillväxt genom nya former av samarbete och partnerskap, och att göra Italien till ett europeiskt energicentrum mitt i Medelhavet, i vetskap om att det inte finns någon framtid för Europa utan en framtid för den afrikanska kontinenten.