Konservativ valkampanj

Valet till Europaparlamentet närmar sig med stormsteg. Artiklar av alla de slag återges och upprepas i Brysselbaserad och nationell press i medlemsländerna med överraskande bedömningar – ibland med orimliga slutsatser. – möjligheten att det nya Europaparlamentet kommer att ta en radikal vändning, med en övervikt för patriotiska, konservativa eller identitära partier.

Den mer än förutsebara, exponentiella tillväxten av partier som Fratelli, VOX eller Rassemblement, inträdet av nya högerkrafter som Chega, konsolideringen av Fidesz eller Lag och rättvisa, trots pressens attacker, den möjliga inbrytningen av andra demokratiska krafter, verkar skaka om grundvalarna för den europeiska pressen, som är så van vid att lovsjunga de ”stora koalitionerna” av folkliga, socialistiska och liberala partier, ibland även med de gröna.

Självklart utelämnar de i alla sina analyser att om dessa partier växer, och i vissa fall kan fördubbla sina företrädare i Bryssel, så beror det på att medborgarna kommer att rösta på dem. Det är en av vår tids sjukdomar att bedöma ett samhälle som demokratiskt eller inte beroende på vilket parti som styr eller vinner valet. På så sätt har det radikala och farliga Polen på mindre än några månader blivit ett exempel på hur demokratin fungerar för oligarkin i Bryssel, bara för att Donald Tusk vann, eller snarare bara för att Donald Tusk lyckades bilda en koalitionsregering trots att han inte vann valet.

Evangeliet säger: på deras frukter eller på deras gärningar skall ni känna dem. I dagens politik och press är det tvärtom. Bry dig inte om fakta. Det viktiga är var eller med vem du ställer dig i kö, eller var eller med vem du låter dig fotograferas.

Det upphör verkligen aldrig att förvåna mig att det inte ens finns hälften så många artiklar när ett vänsterradikalt eller rent av kommunistiskt parti gör ett bra valresultat. Den europeiska pressen, med vissa undantag, visar inte bara prov på en outhärdlig sekterism, utan också på en notorisk förmåga att manipulera budskapet. Men den mycket förväntade tillväxten av det patriotiska blocket i Europa är ytterligare ett bevis på att inflytandet från de traditionella medierna – TV, radio och tryckta medier – är på tydlig tillbakagång.

Och inte bara för unga människor. Jag tror att miljontals européer varje dag vänder sig bort från publicerade åsikter, i grund och botten för att det som publiceras inte har något att göra med den verklighet som miljontals jordbrukare eller boskapsuppfödare, småföretagare, poliser eller lärare upplever, som drabbas av effekterna av en politik som skadar deras liv, städers välstånd, företags och gårdars lönsamhet, osäkerheten på gatorna eller lärarnas förlorade auktoritet.

Jag tror verkligen att det pågår ett långsamt men stadigt uppror – ibland i det tysta – i breda lager av samhället, bland arbetstagare, tjänstemän och små och medelstora företagare.

Och nu är inte rätt tid att släcka det upproret. Tvärtom har vi en politisk och moralisk skyldighet att underblåsa klagomålen och ge röst åt miljontals européer som inte längre anser sig företrädda av institutionerna i Bryssel, som är mer intresserade av att främja ideologier, ofta sekteristiska, än av de europeiska familjernas säkerhet och välstånd.

Den konservativa, patriotiska och identitära rörelsen i Europa präglar förvisso kampanjen. Låt oss hoppas att det också kan prägla Bryssels politik.