Subscribe
Det tal som Mario Draghi höll den 2 februari, när han utnämndes till hedersdoktor vid universitetet i Leuven, kommer i en tid som präglas av en djupgående omfördelning av de globala politiska, ekonomiska och strategiska balanserna. Den reflektion som den tidigare ordföranden för Europeiska centralbanken föreslår har en räckvidd som går långt utöver EU:s nuvarande svårigheter och tar formen av en strukturell analys av villkoren för att EU ska kunna överleva som en oberoende aktör på den internationella arenan. Draghi beskriver inte bara Europas sårbarheter, utan identifierar tydligt den systemiska dynamik som omdefinierar förhållandet mellan ekonomisk makt, säkerhet och politisk suveränitet. Kärnan i hans argument kretsar kring en särskilt skarp varning: i avsaknad av avgörande politiska och institutionella framsteg riskerar Europa en trefaldig nedgång. Å ena sidan en strategisk underordning under de stora globala makterna, främst USA och Kina, som kan integrera industripolitik, handel och säkerhet i en enda maktvision. Å andra sidan hindrar en ihållande intern fragmentering unionen från att uttrycka sig som en enhetlig enhet i grundläggande val avseende utrikespolitik, försvar och industriell utveckling. Slutligen risken för en progressiv avindustrialisering, som drivs på av alltmer politiserade värdekedjor och global konkurrens som straffar aktörer som inte kan skydda och styra sina strategiska tillgångar.
Ur detta perspektiv framstår Draghis analys som en genuin uppmaning till europeiskt politiskt ansvarstagande. Unionen beskrivs inte som att den saknar resurser eller förmågor, utan snarare som en enhet som riskerar att inte kunna systematisera dem. Det underförstådda budskapet är att Europas problem inte så mycket ligger i bristen på ekonomiska eller tekniska verktyg, utan i otillräckliga beslutsstrukturer och en ovilja att ta det steg mot ökad integration som den förändrade globala kontexten har gjort oundgänglig. I detta avseende utgör Leuven-intervjun ett viktigt teoretiskt och politiskt bidrag som syftar till att omdefiniera debatten om EU:s framtid mot bakgrund av 2000-talets systemutmaningar.
FRÅN MARKNADEN TILL FRÅGAN OM MAKT
Enligt Draghi är den grundläggande frågan som Europa står inför idag inte längre av teknisk eller reglerande karaktär. Unionen har visat sin förmåga att bygga en effektiv inre marknad med avancerade regler för konkurrens, handel och penningpolitik. I ett internationellt sammanhang som alltmer präglas av geopolitisk konkurrens räcker dock inte enbart marknaden. Makt, i betydelsen förmågan att försvara strategiska intressen och påverka den globala dynamiken, kräver en högre integrationsnivå, en nivå som överskrider den konfederala logiken och närmar sig en federal struktur.
ASYMMETRIERNA I DEN EUROPEISKA INTEGRATIONEN
Draghi identifierar en tydlig asymmetri i EU:s arkitektur. På områden där integrationen har kommit långt, t.ex. handel, den inre marknaden och penningpolitik, ses Europa som en enad aktör och förhandlar utifrån en styrkeposition. Omvänt, där nationell suveränitet fortfarande råder, inom viktiga områden som försvar, industripolitik och utrikesfrågor, framstår unionen som en flytande samling medelstora stater som är lätta att dela upp och därför mindre inflytelserika. Denna fragmentering blir särskilt problematisk när säkerhet och ekonomi är sammanflätade, eftersom Europas styrkor inte kan kompensera för strukturella svagheter.
ATT ÖVERVINNA EFTERKRIGSTIDENS GLOBALA ORDNING
I sin analys utmanar Mario Draghi tolkningen att den internationella ordningen efter andra världskriget skulle ha grundats på illusoriska eller idealistiska antaganden. Tvärtom betonar han hur denna multilaterala arkitektur har genererat konkreta och utbredda fördelar och bidragit till att forma en period av stabilitet och politisk och ekonomisk integration för Europa, befästa USA:s ledarroll och erbjuda möjligheter till tillväxt och utveckling för många tillväxtekonomier. Draghi betonar dock att dagens kritiska frågor inte beror på att systemet i sig skulle ha misslyckats, utan snarare på att det gradvis har blivit oförmöget att anpassa sig till den nya globala dynamiken, i synnerhet den växande skillnaden mellan handel och säkerhet. Kinas inträde i det multilaterala systemet har accentuerat denna spricka genom att introducera en aktör av aldrig tidigare skådad storlek och med självständiga strategiska ambitioner, som kan utöva ett betydande inflytande på globala värdekedjor och utmana balansen mellan ekonomiskt ömsesidigt beroende och geopolitisk konkurrens. Enligt Draghi följer den samtida globaliseringen inte längre principerna om komparativa fördelar utan tenderar att gynna strategier som syftar till absoluta vinster, ofta på bekostnad av den industriella sammanhållningen och säkerheten i de europeiska staterna.
RISKEN FÖR UNDERORDNING, UPPDELNING OCH AVINDUSTRIALISERING
I detta sammanhang identifierar Draghi de allvarligaste riskerna som hotar Europa. Å ena sidan verkar USA bli alltmer benäget att se EU:s interna fragmentering som ett fördelaktigt förhandlingsverktyg och föra en självsäker och protektionistisk handelspolitik som återspeglar en logik där historiska kostnader och fördelar vägs mot varandra. Å andra sidan utövar Kina allt större kontroll över strategiska noder i globala värdekedjor och visar sin vilja att använda dessa hävstänger geopolitiskt, med potentiella återverkningar på europeisk produktionskapacitet och säkerhet. Mellan dessa två poler ligger en europeisk union som, om den inte lyckas utveckla gemensamma och samordnade svar, riskerar att få se sitt industriella oberoende gradvis minska, vilket äventyrar dess produktionsbas och ökar dess beroende av externa aktörer. Avindustrialisering får i detta sammanhang en betydelse som går utöver den ekonomiska sfären: den blir en indikator på politisk och social sårbarhet som kan försvaga Europas förmåga att skydda sina strategiska intressen, sin inre sammanhållning och sina institutioners motståndskraft i ett alltmer konkurrensutsatt och konfliktfyllt internationellt sammanhang.
STRATEGISKA RESURSER FORTFARANDE TILLGÄNGLIGA
Trots denna kritiska situation betonar Draghi att Europa fortfarande har viktiga tillgångar. Unionen är fortfarande världens ledande handelsaktör och en viktig partner för dussintals länder. Europeiska företag dominerar viktiga tekniska sektorer, t.ex. extrem ultraviolett litografi för tillverkning av mikrochips, och har en central position inom civil luftfart och global navigering. Dessa resurser kan dock inte utnyttjas fullt ut utan en gemensam politisk strategi. Handel är i dag inte längre bara en drivkraft för tillväxt, utan ett strategiskt verktyg som måste samordnas med säkerhets- och autonomimål.
PRAGMATISK FEDERALISM SOM SVAR
Det framväxande förslaget är pragmatisk federalism. Draghi erkänner det motstånd och de skillnader som finns, men menar att enighet inte är en förutsättning för handling, utan snarare ett resultat av den. Den europeiska integrationens historia visar att avgörande steg, som t.ex. införandet av euron, togs av grupper av länder som var redo att gå vidare och som med tiden skapade gemensamma institutioner och verklig solidaritet. Inte ens i dag får målet vara ett svagare samarbete, utan en väg som är tydligt inriktad mot en verklig federation.
ETT OUNDVIKLIGT VAL
Mario Draghis argumentation leder konsekvent och ofrånkomligt till en grundläggande fråga som påverkar EU:s öde: Är Europa avsett att förbli ett stort, reglerat ekonomiskt område, starkt integrerat på marknadsnivå men strukturellt beroende av andra globala aktörers strategiska prioriteringar, eller avser Europa att utvecklas till en politisk makt som självständigt kan skydda sina egna intressen, värderingar och sociala modell? Mot bakgrund av den nya internationella ordningen, som kännetecknas av en växande konkurrens mellan stora geopolitiska områden och en progressiv sammansmältning av ekonomi, säkerhet och teknik, framstår tanken på unionens institutionella neutralitet som allt mindre hållbar. Avsaknaden av valmöjligheter, som långt ifrån bevarar jämvikten, skulle i slutändan leda till en form av passiv anpassning till de andras beslut. I detta scenario framstår valet mellan en förstärkt federal integration och en gradvis marginalisering inte längre som en teoretisk eller ideologisk debatt, utan som en nödvändighet som följer av strukturomvandlingarna i det globala systemet. Förmågan att påverka reglerna för internationell handel, skydda strategiska värdekedjor, säkerställa energi- och tekniksäkerhet och spela en trovärdig roll i krishantering beror nu på tillgången till gemensamma beslutsverktyg och en delad politisk vision. Utan dessa faktorer riskerar unionen att utsättas för yttre påtryckningar och inre splittring, vilket får direkta konsekvenser för den ekonomiska och sociala sammanhållningen i medlemsländerna. Det förestående valet kan därför varken skjutas upp eller vändas utan kostnad. Det kommer att definiera Europas roll i det internationella systemet under de kommande decennierna och avgöra om kontinenten kommer att vara en aktör som kan leda förändring eller tvingas uthärda den. I den meningen uppmanar Draghis reflektion oss att inse att tiden för tvetydighet är över: EU måste bestämma sig för om man ska utrusta sig med de politiska verktyg som krävs för att upprätthålla sin ekonomiska och värdebaserade tyngd eller acceptera en gradvis förlust av centralitet i en värld som alltmer organiseras kring maktens logik.