Vägen ut är också vägen in: Europas Suwałki-dilemma

I den europeiska försvarsdebatten brukar man föreställa sig att vägarna endast används för trafik i en riktning: trupper, pansarfordon, bränsle och ammunition på väg mot fronten. Vid Europas nordöstra gräns kan dock samma väg behöva hantera en samtidig förflyttning i motsatt riktning: civila som lämnar ett hotat område.

Detta är det problem som Polen och Litauen har börjat ta itu med genom att utarbeta en gränsöverskridande evakueringsplan som, i händelse av en allvarlig kris eller militär aggression, skulle göra det möjligt för vissa invånare i Litauen, Lettland och Estland att ta sig till polskt territorium. Det finns ännu ingen definitiv operativ plan på plats. Warszawa och Vilnius utvärderar förfaranden, infrastrukturkapacitet och logistiska krav inför ett avtal mellan de två regeringarna. Men själva det faktum att en sådan planering har inletts visar hur snabbt innebörden av militär beredskap håller på att förändras i Europa.

Initiativet uppstod i samband med att Litauen genomför Vyčio Skliautas 2026, sin största årliga övning för att testa det nationella mobiliseringssystemet. Scenariot omfattar en gradvis försämring av säkerhetsläget, cyberattacker och desinformationskampanjer, störningar i energi- och kommunikationsförsörjningen, påfrestningar på samhällsviktiga tjänster samt störningar i transportkorridorerna. Myndigheterna testar även registreringen av evakuerade, användningen av alternativa rutter samt åtskillnaden mellan civil och militär trafik.

Den avgörande geografiska faktorn är Suwałki-korridoren, den smala landremsan mellan Polen och Litauen som skiljer den ryska exklaven Kaliningrad från Vitryssland. Den utgör den enda landförbindelsen mellan de baltiska staterna och resten av Atlantpakten. I händelse av en konflikt skulle förstärkningar på väg till Litauen, Lettland och Estland behöva passera genom korridoren. Men samma område skulle också kunna användas av tusentals familjer, bilar, bussar, ambulanser och utryckningsfordon som rör sig söderut.

En väg som är överbelastad med civila fordon kan inte användas fritt av en militärkonvoj. En skadad bro, ett bränsledepå som håller på att tömmas eller ett ur funktion satt kommunikationssystem kan fördröja en evakuering lika effektivt som det kan fördröja de allierade styrkornas ankomst. Till och med en våg av falsk information, som medvetet sprids för att provocera fram en förhastad och oordnad flykt, kan få militära konsekvenser utan att ett enda skott avfyras.

Av denna anledning har Litauen fastställt att evakueringsvägarna måste samordnas med försvarsmakten, polisen och de territoriella militärkommandanterna. Den nationella plan som godkändes i juli utgår från att omkring 75 procent av befolkningen skulle kunna evakuera på egen hand, vilket innebär att de lokala myndigheterna ansvarar för dem som saknar eget transportmedel och för de mest utsatta grupperna. Det är ett realistiskt antagande, men också ett enormt samordningsproblem. Den spontana förflyttningen av hundratusentals människor kan inte helt enkelt överlåtas åt enskildas improvisation.

Att förbereda en evakuering innebär inte att man accepterar att krig är oundvikligt, och inte heller att man resignerar inför tanken på att överge det nationella territoriet. Det innebär att man förhindrar att panik blir ett vapen i motståndarens händer. Ett samhälle som förstår rutinerna, har tillgång till tillförlitlig information och vet vart man ska ta vägen är mindre sårbart för hot. Familjer kan skydda sig själva utan att lamslå den militära insatsen, samtidigt som staten behåller förmågan att fastställa prioriteringar och upprätthålla viktiga samhällsfunktioner.

Detta ingår nu i avskräckningsstrategin. De nya grundläggande kraven för motståndskraft inom Nato, som offentliggjordes den 15 september, uppmanar medlemsländerna att integrera den civila och militära planeringen på ett mer samordnat sätt. De motstridiga behoven hos nationella styrkor, allierade förstärkningsstyrkor, näringslivet och civilbefolkningen måste samordnas innan en kris försvårar varje beslut. Stridsförbanden räcker inte på egen hand om järnvägar, hamnar, elnät och offentlig förvaltning inte kan stödja deras utplacering.

Europeiska unionen har en viktig roll, förutsatt att denna roll definieras på rätt sätt. Kommissionen har satt upp målet att senast 2027 skapa ett EU-omfattande område för militär rörlighet, med mer harmoniserade regler och ett nätverk av land-, sjö- och flygvägar som kan tas i bruk snabbt. I sin strategi för beredskapsunionen erkänner kommissionen också behovet av investeringar i produkter med dubbla användningsområden, civil-militärt samarbete och bättre beredskap hos allmänheten.

Bryssel kan finansiera broar som klarar av tung militär utrustning, undanröja regleringshinder vid nationsgränserna, förbättra järnvägsförbindelserna och främja driftskompatibiliteten mellan räddningstjänstsystemen. Det kan inte ersätta kunskapen om området, de nationella och lokala myndigheternas ansvar eller det civila samhällets organisationers insatser. Den modell som håller på att ta form mellan Polen och Litauen är inte en abstrakt, centraliserad ledning. Det är en modell där två suveräna stater utarbetar en praktisk lösning på en gemensam risk.

Denna lärdom gäller hela Europa, inte bara de baltiska staterna. Kontinentens försvar är beroende av ett nätverk som utgår från hamnar i väster och söder, sträcker sig längs järnvägar, motorvägar och logistiska knutpunkter och når den östra gränsen. En svaghet någonstans längs den kedjan kan undergräva hela alliansens insatsförmåga.

Suwałki-korridoren avbildas ofta på militära kartor som en flaskhals som måste försvaras. Den bör nu också ses som ett test av statens förmåga att skydda sina medborgare samtidigt som den kämpar för att bevara sitt territorium fritt. Vägen genom Suwałki måste göra det möjligt för de allierade styrkorna att ta sig in utan att hindra de mest utsatta civila från att lämna området. Om Europa vill att dess avskräckning ska vara trovärdig måste det visa att det kan hantera båda riktningarna.