Subscribe
Den 30 oktober, medan den internationella uppmärksamheten fortfarande var riktad mot mer synliga krig och diplomatiska kriser, tillkännagav Kina ytterligare en omgång militära patrulleringar i de omtvistade vattnen i Sydkinesiska havet. Folkets befrielsearmés södra teaterkommando bekräftade att marin- och flygstyrkor hade genomfört patruller för att upprätthålla stridsberedskapen kring Scarborough Shoal, ett område som både Peking och Manila gör anspråk på, och tillade att dessa operationer hade intensifierats under hela månaden. Samtidigt tillkännagav den kinesiska kustbevakningen sina egna patruller för att upprätthålla lag och ordning i de omgivande vattnen.
Denna utveckling, som Reuters rapporterade om den 30 oktober och som granskats i en lägesrapport från det geopolitiska underrättelseföretaget RANE, kan tyckas vara ännu ett avsnitt i de långvariga spänningarna i västra Stilla havet. Betydelsen blir dock tydligare när man betraktar den i ett bredare strategiskt sammanhang: en internationell konkurrens där kontrollen över haven i allt högre grad utövas genom en kombination av militär närvaro, sjöfartsövervakning, ekonomiskt tryck och en gradvis ifrågasättning av etablerade gränser.
Det är en konflikt som direkt berör Europa, även om den utspelar sig tusentals miles från Europas kuster.
Scarborough Shoal och strategin med ständig påtryckning
Scarborough Shoal har länge varit en av de viktigaste konfliktpunkterna mellan Kina och Filippinerna. Peking har sedan 2012 utövat de facto-kontroll över revet, medan Manila fortsätter att ifrågasätta Kinas anspråk och försvara sina havsrättigheter.
Tvisten utspelar sig inom en särskilt viktig rättslig ram. I juli 2016 meddelade en skiljenämnd, inrättad enligt FN:s havsrättskonvention, ett banbrytande avgörande om Sydkinesiska havet, där man avvisade den rättsliga grunden för Kinas omfattande anspråk på historiska rättigheter inom den så kallade nio-streckslinjen. Peking vägrade att erkänna skiljedomen, som dock inte avgjorde frågan om territoriell suveränitet över de omtvistade havsområdena.
Ett decennium senare är klyftan mellan internationell rätt och effektiv kontroll till sjöss fortfarande uppenbar.
Enligt RANE:s bedömning av den 30 oktober är den viktigaste strategiska utvecklingen den allt tätare integrationen mellan kustbevakningens verksamhet, medel för så kallad ”gråzon-påtryckning” och insatser där reguljära militära styrkor deltar.
Insatser i gråzonen innebär tvångsåtgärder som syftar till att säkra strategiska fördelar samtidigt som man, i den mån det är möjligt, håller sig under tröskeln för en öppen väpnad konflikt. Till sjöss kan detta innefatta ihållande patrullering, hindrande av fartyg, insatser av maritim milis samt olika former av påtryckningar som gör det svårt att dra en gräns mellan rutinmässig brottsbekämpning, avsiktlig provokation och militär aggression.
Runt Scarborough Shoal tillför dock den allt tydligare närvaron av krigsfartyg och stridsflygplan en ytterligare dimension.
RANE bedömer att denna utveckling skulle kunna leda till fler direkta möten mellan de kinesiska och filippinska väpnade styrkorna, vilket ökar risken för en eskalering även i fall där ingen av parterna inledningsvis har för avsikt att utlösa en större konflikt.
Den politiska betydelsen är betydande. Peking behöver inte nödvändigtvis erövra nya territorier genom en stor militär operation för att förändra den regionala maktbalansen. Man kan istället sträva efter att gradvis befästa sin närvaro, göra den till en rutin och omvandla det som en gång var ett undantag till en accepterad operativ verklighet.
Faran ligger inte bara i en eventuell konfrontation, utan också i den kumulativa effekten av påtryckningarna, som blir allt svårare att vända.
Risken för en kris som involverar Washington
Filippinernas strategiska läge gör denna process särskilt känslig.
Manila är inte bara ett av flera länder som är inblandade i konflikterna i Sydkinesiska havet. Landet är också en fördragsslutande allierad till USA enligt det ömsesidiga försvarsfördraget från 1951.
Den 28 mars 2025, i samband med den amerikanske försvarsministern Pete Hegseths besök på Filippinerna, bekräftade Washington och Manila att fördraget omfattar väpnade angrepp mot något av ländernas väpnade styrkor, flygplan och statliga fartyg, inklusive kustbevakningsfartyg, var som helst i Sydkinesiska havet.
Detta innebär inte att varje kollision eller incident till sjöss automatiskt skulle leda till ett militärt ingripande från USA:s sida. Det innebär däremot att en till synes lokal konfrontation snabbt skulle kunna få internationella konsekvenser.
Det är just den risken som RANE har pekat på: en mer direkt kinesisk militär närvaro ökar risken för att en incident ska tolkas som ett hot som kräver ett väpnat svar.
För Peking kan påtryckningarna mot Filippinerna utgöra ett verktyg för att stärka landets regionala ställning. För Washington förblir trovärdigheten i säkerhetsgarantierna till sina allierade en väsentlig del av avskräckningen i Stillahavsområdet.
Mellan dessa två strategiska krav finns ett allt mindre utrymme för misstag.
Konsekvenserna sträcker sig bortom de bilaterala förbindelserna. Varje allvarlig konfrontation mellan amerikanska och kinesiska styrkor skulle väcka svåra frågor för andra regionala makter, däribland Japan och Australien, samtidigt som den skulle blottlägga bräckligheten i ett internationellt system där det ekonomiska ömsesidiga beroendet inte har undanröjt den militära rivaliteten.
Taiwan och kontrollen över sjöfartsrutter
Konflikten kring Scarborough Shoal bör inte likställas med Taiwanfrågan. De två situationerna skiljer sig åt vad gäller politiska, rättsliga och militära aspekter.
De har dock ett viktigt strategiskt drag gemensamt: Kinas strävan att utöka sin förmåga att påverka sjöfarten och tillträdet till havsområden av stor geopolitisk betydelse.
I en debattartikel som publicerades i The Telegraph den 1 november uppmärksammade Vincent Chin-Hsiang Yao, Taiwans representant i Storbritannien, Pekings tvångsåtgärder till havs och varnade för att den gradvisa urholkningen av internationella regler skulle kunna undergräva de demokratiska staternas säkerhet.
Hans resonemang speglar naturligtvis Taiwans diplomatiska synsätt. Det väcker dock en fråga som sträcker sig långt bortom Taiwansundet.
En eventuell sjöblockad av Taiwan skulle få konsekvenser som sträcker sig långt bortom den politiska konflikten mellan Peking och Taipei. Ön intar en central position inom den globala produktionen av avancerade halvledare, samtidigt som de östasiatiska sjöfartsrutterna fortfarande är av avgörande betydelse för den internationella handeln.
För de europeiska ekonomierna, som är djupt integrerade i de globala försörjningskedjorna, är friheten att navigera i Stilla havet därför långt ifrån en avlägsen fråga.
Det påverkar tillgången till industriella komponenter, funktionen hos tekniska leveranskedjor, internationella transporter och i slutändan de europeiska företagens förmåga att bedriva sin verksamhet utan att utsättas för konsekvenserna av en militär kris i Asien.
En störning i den avancerade halvledartillverkningen skulle kunna drabba europeiska biltillverkare, tillverkare av industrimaskiner, telekommunikationsföretag och försvarsindustrin. Effekterna skulle inte nödvändigtvis begränsas till sektorer som har direkta affärsförbindelser med Taiwan: moderna produktionssystem är beroende av komplexa leverantörsnätverk, vars sårbarheter ofta är svåra att identifiera innan en störning inträffar.
Sjöfartssäkerhet och ekonomisk säkerhet blir alltmer oskiljaktiga.
Europa kan inte hävda att man strävar efter strategisk autonomi samtidigt som man bortser från de internationella transportvägarna och det tekniska beroendet som en stor del av landets industriella kapacitet vilar på.
Från Stilla havet till Östersjön: Europas egen sårbarhet
Det vore dock ett misstag att betrakta denna utveckling som ett uteslutande asiatiskt problem.
I Europa har en rad incidenter som rör undervattensinfrastrukturen i Östersjön redan visat hur sårbara de nätverk är som är avgörande för det moderna ekonomiska livet.
Telekommunikationskablar, energiförbindelser och annan undervattensinfrastruktur utgör ett strategiskt nätverk som ofta förblir osynligt i den offentliga debatten tills det uppstår ett avbrott.
Ansvaret för enskilda händelser måste naturligtvis fastställas på grundval av bevis. Att ett utländskt fartyg befinner sig i närheten av en skadad kabel innebär inte automatiskt att det rör sig om sabotage, och det är inte heller skäl nog att tillskriva besättningen fientliga avsikter utan en ordentlig utredning.
Men svårigheten att skilja mellan en olycka och en avsiktlig fientlig handling utgör i sig ett säkerhetsproblem.
Denna osäkerhet skapar möjligheter till påtryckningar. Regeringarna måste besluta hur de ska agera, ibland innan de tillgängliga bevisen möjliggör en definitiv slutsats. Överdriven tvekan kan uppmuntra till ytterligare påtryckningar, medan en ogrundad anklagelse riskerar att leda till en diplomatisk kris.
NATO insåg allvaret i utmaningen den 14 januari 2025, då man tillkännagav lanseringen av ”Baltic Sentry”, en militär insats som syftar till att stärka skyddet av kritisk undervattensinfrastruktur i Östersjön.
Initiativet omfattar örlogsfartyg, sjöpatrullflygplan och utökade övervakningsresurser, däribland obemannade system. Det syftar också till ett närmare samarbete mellan nationella övervakningsresurser och Natos strukturer.
Beslutet speglade en konkret strategisk verklighet: skyddet av den maritima infrastrukturen kan inte enbart bygga på förmågan att ingripa efter att skadan redan har inträffat. Det kräver kontinuerlig övervakning, trovärdig avskräckning och förmågan att upptäcka misstänkt beteende innan det leder till allvarliga konsekvenser.
Det finns tydliga skillnader mellan Kinas verksamhet i Sydkinesiska havet och hoten mot den europeiska undervattensinfrastrukturen. Det vore felaktigt att beskriva dem som bevisade delar av en enda samordnad strategi.
Trots detta uppvisar de en liknande strategisk svaghet: den svårighet som demokratiska regeringar står inför när de ska hantera tvetydiga, gradvisa och potentiellt fientliga aktiviteter innan deras samlade konsekvenser blir oåterkalleliga.
Utmaningen är särskilt viktig för de europeiska länder vars ekonomiska trygghet i hög grad är beroende av sjöfart, sammankopplade energisystem och tillförlitlig digital infrastruktur.
Europas svar får inte stanna vid deklarationer
Europeiska unionen har redan intagit viktiga politiska och rättsliga ståndpunkter.
Den 11 juli 2026, i samband med tioårsdagen av skiljedomen om Sydkinesiska havet, bekräftade Europeiska unionens råd återigen att domen från 2016 var slutgiltig och rättsligt bindande för parterna. I uttalandet betonades vikten av FN:s havsrättskonvention, fri sjöfart och fredlig lösning av maritima tvister.
Man uttryckte också oro över de tilltagande spänningarna och de farliga incidenterna i Sydkinesiska havet, samtidigt som man tog avstånd från ensidiga åtgärder som hotar den regionala stabiliteten.
Betydelsen av denna europeiska ståndpunkt bör inte underskattas. Den bekräftar att Bryssel betraktar stabiliteten i Indo-Stillahavsområdet som viktig för den övergripande internationella ordningen.
Men att stödja internationell rätt och att förfoga över de praktiska medlen för att skydda de intressen som den värnar om är två olika saker.
Europas reaktion måste därför bedömas inte bara utifrån diplomatiska uttalanden, utan även utifrån dess operativa kapacitet och satsningar på motståndskraft.
Den 5 februari 2026 tillkännagav Europeiska kommissionen ett nytt åtgärdspaket som syftar till att förbättra säkerheten för undervattenskablar, tillsammans med ett anslag på 347 miljoner euro till strategiska projekt.
Paketet omfattade en ny verktygslåda för kabelsäkerhet, en förteckning över kabelprojekt av europeiskt intresse samt en ansökningsomgång om 20 miljoner euro för att stärka kapaciteten för reparation av undervattenskablar.
Detta är konkreta åtgärder. De bekräftar behovet av att gå bortom riskbedömningar och istället sträva efter ökad motståndskraft och snabbare återhämtning efter störningar.
Ändå återstår en mer övergripande politisk fråga att lösa: vilken roll bör de europeiska länderna ta på sig när det gäller att skydda de sjöfartsrutter och den infrastruktur som deras välstånd är beroende av?
Lösningen kan inte enbart bestå i att utvidga de europeiska institutionernas befogenheter eller öka antalet regleringsinstrument.
Sjöfartssäkerhet kräver operativ kapacitet, investeringar i teknik, underrättelsesamarbete, samordning mellan nationella myndigheter, ett effektivt samarbete med Nato och politiskt ansvar.
De nationella regeringarna spelar fortfarande en central roll i detta arbete, eftersom de har befäl över de väpnade styrkorna, utövar befogenheter inom brottsbekämpning och förfogar över de viktigaste verktygen som krävs för att hantera hot mot deras säkerhet.
Det europeiska samarbetet bör stärka dessa resurser snarare än att ersätta dem med institutionella strukturer som saknar de operativa resurser som krävs för att kunna agera.
Det är här som en politisk vision som bygger på nationell suveränitet kan ge ett konstruktivt bidrag till den europeiska debatten.
Suveränitet innebär inte att de europeiska nationerna måste dra sig tillbaka i isolering. Tvärtom ger den samarbetet ett tydligare syfte: staterna samarbetar eftersom de inser att de har gemensamma strategiska intressen, samtidigt som de behåller ansvaret för att skydda sina medborgare, sin infrastruktur och sin nationella säkerhet.
En effektiv europeisk sjöfartssäkerhetspolitik bör utgå från denna praktiska insikt.
Suveräniteten börjar också till sjöss
Europa har byggt upp en stor del av sitt välstånd på öppna marknader, internationell handel och tillgång till världens viktigaste sjöfartsrutter.
Under många år betraktades dessa förhållanden som relativt stabila inslag i den internationella ekonomin.
Den strategiska konkurrensen i dag visar att dessa faktorer inte längre kan tas för givna.
En makt som kan kontrollera en sjöfartsled, avbryta en undervattensförbindelse eller begränsa tillträdet till en strategiskt viktig region förfogar över ett påtryckningsmedel som kan leda till politiska konsekvenser utan att man nödvändigtvis behöver utropa krig.
Av den anledningen är försvaret av friheten till sjöfart inte enbart en militär fråga. Det handlar också om ekonomisk suveränitet och politiskt oberoende.
De europeiska länderna behöver inte engagera sig direkt i varje territoriell tvist i Asien. De måste dock inse att en urholkning av sjöfartsreglerna, en normalisering av tvångsåtgärder och den ökande sårbarheten hos kritisk infrastruktur kan påverka deras intressen direkt.
Ett Europa som är beroende av säkra sjöfartsleder men saknar tillräckliga medel för att skydda dem kommer oundvikligen att se sina politiska val begränsas av beslut som fattas på annat håll.
Den växande konflikten till sjöss innebär inte att Europa måste välja mellan diplomatisk försiktighet och trovärdig avskräckning. Den gör istället att utvecklingen av båda blir allt mer nödvändig.
Diplomati är mer effektiv när den backas upp av verklig försvarsförmåga. Det internationella samarbetet blir mer motståndskraftigt när de deltagande staterna är beredda att ta ansvar för sin egen säkerhet.
De kinesiska patrullerna kring Scarborough Shoal, påtryckningarna mot Taiwan och de sårbarheter som blottlagts i Östersjön utgör inte samma kris. De avslöjar dock en gemensam förändring i det strategiska läget inom vilket Europa måste försvara sina intressen.
Den utmaning som de europeiska demokratierna står inför handlar inte längre enbart om att bevara de internationella regler som garanterar friheten till sjöss. Det handlar om att visa politisk vilja och praktisk förmåga att förhindra att dessa regler gradvis töms på sitt innehåll.