Subscribe
För första gången sedan unionen grundades håller en verklig högermajoritet på att ta form i Europaparlamentet – åtminstone i några viktiga ärenden: Europeiska folkpartiet (EPP), Konservativa och reformister (ECR, Giorgia Melonis grupp), Patrioter för Europa och Suveräna nationers Europa. Det är denna konstellation som, enligt Euronews, gjorde det möjligt att godkänna paketet ”Omnibus I” om företagens hållbarhet och due diligence, vilket markerar en förskjutning av parlamentets politiska tyngdpunkt.
I Italien har många redan döpt den till ”Giorgia-majoriteten”, med tanke på den tydliga likheten med den konstellation som stödde Melonis regering i Rom. Och för Carlo Fidanza, chef för Fratelli d’Italias delegation i Strasbourg, är det precis vad det är: ”Vi hade lovat att vi skulle arbeta för att bygga en center-högermajoritet […]. Det är Meloni-modellen, med andra ord Giorgia-majoriteten, replikerad på europeisk nivå”, förklarade han i en intervju med Il Giornale.
Från ”Ursula-majoriteten” till ”Giorgia-majoriteten”
Under hela den senaste mandatperioden var Europaparlamentets motor en centristisk majoritet: EPP, socialdemokraterna (S&D) och liberalerna i Renew, med enstaka stöd från de gröna. Koalitionen stödde von der Leyen-kommissionen och dess gröna giv.
EU-valet 2024 kastade dock om kartan: konservativa och suveränister gick framåt, socialisterna kämpade och de gröna backade. I detta sammanhang har den förmodade ”röda linjen” som var tänkt att skilja EPP från den mer radikala högern blivit alltmer suddig.
Den avgörande vändpunkten kom i mitten av november: när det gällde paketet om översyn av ESG-reglerna splittrades den traditionella alliansen mellan EPP, S&D och Renew. En del av vänstern ansåg att kompromissen var alltför gynnsam för näringslivet, och många liberaler tvekade. För att undvika att förlora filen valde EPP en annan väg: leta efter siffror till höger.
I praktiken uppstod alltså en ny majoritet: EPP, ECR, Patriots och ENS, med stöd av några grupplösa ledamöter. Den är inte formaliserad i en stabil politisk överenskommelse, men den har visat att den kan arbeta med ”rätt” typ av ärenden.
Omnibus I-fallet: det första riktiga testet
”Omnibus I” är det första konkreta testet av denna majoritet. Paketet berör två pelare i EU:s reglering av företags hållbarhet:
- CSRD (Corporate Sustainability Reporting Directive), d.v.s. krav på ESG-rapportering;
- CSDDD (Corporate Sustainability Due Diligence Directive), som kräver att företag övervakar mänskliga rättigheter och miljöstandarder längs globala värdekedjor.
Det tillvägagångssätt som godkändes i Strasbourg begränsar räckvidden avsevärt:
- hållbarhetsredovisning är begränsad till mycket stora företag, med höga trösklar för omsättning och antal anställda;
- Kraven på tillbörlig aktsamhet lättas upp och begränsas till multinationella jättar, vilket utesluter det stora flertalet europeiska företag;
- Kravet på att utarbeta en detaljerad klimatomställningsplan minskas.
För vänstergrupperna handlar det om att avveckla lagstiftning om miljö och mänskliga rättigheter, för den nya högermajoriteten handlar det istället om realism: mindre byråkrati, ökad konkurrenskraft och ett slut på regler som uppfattas som obalanserade i förhållande till amerikanska och kinesiska konkurrenter.
På denna punkt utfärdar Fidanza en varning: ”Jag hade förväntat mig mer mod från EPP när det gäller klimatlagen […] Det finns ingen mer tid att förlora om vi vill undvika en industriell ökenvandring i Europa.” Det är en linje som knyter samman kritiken mot det nya 2040-målet om en utsläppsminskning på 90 procent och kravet på att åter sätta försvaret av den europeiska tillverkningsindustrin i centrum.
Prejudikat: Venezuela, avskogning, icke-statliga organisationer
Omnibus I dök inte upp ur tomma intet. Redan under den föregående mandatperioden hade en embryonal
Lika viktig var dragkampen om EU:s avskogningslag: i den frågan arbetade EPP-högerfronten för att skjuta upp och späda ut de skyldigheter som ålagts jordbrukare och skogsbolag och som ansågs vara överdrivna och skadliga för den europeiska konkurrenskraften.
När det slutligen gäller mer ”interna” beslut – från Sacharovpriset till arbetsgrupper om finansiering av icke-statliga organisationer och reglerna om öppenhet i kontakter med lobbyister – har mitten redan splittrats flera gånger, vilket tvingat EPP att se åt höger för att undvika nederlag i plenum.
Den gröna given under översyn: Bilförbud 2035 och klimatpolitisk omställning
Den avgörande striden kommer nu att utkämpas om framtiden för den gröna given. En symbolisk brännpunkt är förordningen som förbjuder försäljning av bensin- och dieselbilar från och med 2035. ECR, Patriots och en betydande del av EPP anser att denna tidsfrist måste ses över: de efterlyser teknisk neutralitet, utrymme för biobränslen och e-bränslen och en mer gradvis väg för att inte lamslå Europas bilindustri.
Fidanza aviserar sammandrabbningen i förväg: ”Den 10 december kommer EU-kommissionen att presentera översynen av den förordning som förbjuder diesel- och bensinbilar från 2035. Vi har alltid motsatt oss den helelektriska lösningen och stått för teknikneutralitet […]. Om vi vinner den här striden kommer vi att rädda förbränningsmotorn, de små och medelstora företagen i leverantörskedjan och tiotusentals jobb.”
Det är troligt att samma logik kommer att tillämpas på andra delar av den gröna given: nya förenklingar av ESG-reglerna, lättare skyldigheter för små och medelstora företag, översyn av delmålen för utsläppsminskningar. När det handlar om att lätta på regleringstrycket kommer högermajoriteten att ha tillräckligt många röster för att vinna – om EPP beslutar sig för att använda sig av den.
Migration, säkra länder och återvändande: nästa frontlinje
Det andra stora slagfältet kommer att vara migration. Kommissionen har lagt fram nya förslag om återvändande, förvaltning av de yttre gränserna och avtal med ”säkra” tredje länder. Här är den centristiska majoriteten allt annat än garanterad: socialister, gröna och en del av Renew motsätter sig alla åtstramningar.
För högern är detta däremot det perfekta ärendet för att befästa sin axel med EPP. Fidanza uttrycker det rakt på sak: ”Grundläggande åtgärder kommer att tas upp i plenum, såsom den EU-omfattande listan över säkra länder och återvändandeförordningen, där den invandringsvänliga vänstern är emot oss och den enda möjliga majoriteten kommer att vara till höger.”
Det uttalade målet är att bygga en migrationspolitik som bygger på strukturella avtal med ursprungs- och transitländer, effektivare återvändande, externa förvar utanför EU och mindre inflytande för frivilligorganisationer. Samma strategi som flera center-högerregeringar testar på nationell nivå projiceras därmed på den europeiska scenen.
En kommission som fastnat i mitten
För Ursula von der Leyen är denna utveckling ett pussel. Kommissionsordföranden återvaldes tack vare de samlade rösterna från EPP, socialdemokraterna, liberalerna och de gröna och hade lovat att hålla EPP borta från extremhögern. Men när hennes egen grupp väljer att förlita sig på högerröster i viktiga frågor – ESG, den gröna given, migration – blir gränsen otydlig.
Så länge det inte finns någon alternativ regeringsmajoritet kommer kommissionen att sitta kvar. Ändå blir varje större ärende ett politiskt överlevnadstest: om von der Leyen driver för hårt på grön politik och gröna rättigheter riskerar hon att stöta sig med EPP; om hon accepterar de korrigeringar som den nya högermajoriteten driver riskerar hon en brytning med socialister och gröna.
Tyngdpunkten förskjuts åt höger
Denna nya europeiska lagstiftande församling har inte en enda stabil majoritet, utan två möjliga koalitioner som växlar vid makten. I praktiken håller dock parlamentets tyngdpunkt på att förskjutas åt höger: den gröna given ses över med utgångspunkt i industriell konkurrenskraft, ESG-reglerna mjukas upp och migrationspolitiken går mot mer kontroll och fler återvändanden.
För Giorgia Melonis Italien är detta en politisk bekräftelse: den borgerliga regeringsformeln är inte längre ett nationellt undantag, utan en modell som kan exporteras.
Om ”Giorgia-majoriteten” visar sig vara sammanhängande och hållbar skulle Bryssel kunna lämna den gröna dirigismens säsong bakom sig och återuppta spelet om ekonomisk tillväxt, suveränitet och säkerheten vid Europas gränser.