Subscribe
Mellan den 19 och 22 november 2025 framträdde Valencia som en central punkt för europeisk konservativ politik och blev ett tillfälligt institutionellt nav för den europeiska högern. Under fyra dagar stod staden värd för presidiemötet i gruppen Europeiska konservativa och reformister (ECR) och, fredagen den 21 november, för det offentliga forum som anordnades av New Direction. Koncentrationen av evenemang förvandlade Valencia till den viktigaste samlingspunkten för kontinentens konservativa rörelse sedan EU-valet.
Ledande beslutsfattare, analytiker och politiker från hela Europa reste till staden, tillsammans med en ovanligt stor spansk kontingent som inte bara bestod av sittande parlamentsledamöter, utan också av tidigare parlamentsledamöter, regionala och lokala tjänstemän, konservativa akademiker och strateger. Närvaron av många nuvarande och tidigare företrädare för både Vox och Partido Popular – vissa deltog formellt, andra informellt – återspeglade tydligt en bredare förväntan om att den spanska konservatismen närmar sig ett ögonblick av omkonfigurering. För många spanska deltagare erbjöd mötena en chans att ta den politiska temperaturen på Europas konservativa familj och att mäta Spaniens ställning inom den i en tid av intern fragmentering.
ECR:s presidiemöte inleddes med en detaljerad genomgång av Europas förändrade geopolitiska sammanhang och de strategiska påfrestningar som kontinenten nu står inför. En av de centrala sessionerna fokuserade på Latinamerika, en region som i allt högre grad präglas av global rivalitet. Den venezuelanske analytikern och f.d. presidentkandidaten Alejandro Peña Esclusa gav en strukturerad analys av Kinas växande inflytande i Latinamerika och identifierade de mekanismer genom vilka Peking har fördjupat sin närvaro inom handel, infrastruktur och politiska allianser. I sitt inlägg underströk han att Latinamerika har blivit en strategisk arena där europeisk passivitet riskerar att leda till att Kina förlorar inflytande, vilket stärker argumentet att EU måste ha ett nära samarbete med USA om man vill förbli en relevant aktör i regionen.
Den spanska ECR-delegationen spelade en särskilt framträdande roll under presidiets överläggningar. Ledamoten Nora Junco levererade en av veckans mest omfattande bedömningar av migration som ett geopolitiskt påtryckningsmedel. Hon drog direkta paralleller mellan Turkiets långvariga användning av migrationsflöden för att påverka Grekland och Cypern, och Marockos återkommande påtryckningar på Spanien, med Kanarieöarna som en primär sårbarhetspunkt. I sin analys lyfte hon fram den strukturella instabiliteten i Atlantrutten och den befintliga EU-politikens oförmåga att hantera de kombinerade utmaningarna med gränskontroll, hybrida tvångsåtgärder och humanitära påfrestningar.
Juncos inlägg kompletterades med demografiska och politiska insikter från Nicolas Pouvreau-Monti, som betonade det akuta behovet av en strikt tillämpning av den befintliga europeiska asyllagstiftningen. Ledamoten Geadis Geadi bidrog med en detaljerad redogörelse för östra Medelhavsområdet, som illustrerade i vilken utsträckning statliga och icke-statliga aktörer nu systematiskt använder irreguljär migration som ett verktyg för att påverka både regionala spänningar och bilaterala tvister. Tillsammans gav deras bidrag en bild av migration som en regionöverskridande strategisk utmaning som kräver fortsatt samordning på EU-nivå.
Ledamoten Diego Solier, chef för den spanska delegationen vid ECR, riktade uppmärksamheten mot Europas tekniska och energimässiga sårbarheter och varnade för att kontinentens framtida konkurrenskraft hotas av dess beroende av amerikanska och kinesiska digitala ekosystem och av det bräckliga energinätet. Solier hävdade att Europas förmåga till industriell förnyelse i allt högre grad begränsas av överbelastning av regler och beroende av försörjningskedjan, och betonade att teknisk suveränitet måste ingå i en bredare europeisk strategi som syftar till att återställa den ekonomiska motståndskraften.
Dessa insatser bidrog till ett bredare samförstånd inom presidiet: Europas säkerhetsutmaningar blir alltmer hybrida, sammanlänkade och strukturella. För att ta itu med dem krävs att gränsskyddet stärks, att det tekniska oberoendet befästs och att Europa har den infrastruktur som krävs för att upprätthålla politiskt och ekonomiskt oberoende.
Återerövra Europa för konservatismen
Efter ECR:s interna sessioner anordnade New Direction sitt endagsforum Reclaiming Europe: Defending Sovereignty in a Multipolar World fredagen den 21 november. Evenemanget lockade ett brett spektrum av forskare, policyexperter, journalister och partitjänstemän, som tillsammans utgjorde ett brett tvärsnitt av kontinentens konservativa ekosystem. Nicola Procaccini öppnade forumet genom att hänvisa till New Directions grundläggande uppdrag – med rötter i Margaret Thatchers intellektuella arv – och betonade behovet av strategisk klarhet i en geopolitisk omvälvning.
Den första sessionen handlade om skärningspunkten mellan migration, demografi och välfärdsstatens hållbarhet. Analytikern Alejandro Macarrón presenterade demografiska prognoser som visar en djup och långvarig nedgång i Europas befolkning i arbetsför ålder. Han menade att migrationspolitiken inte längre kan frikopplas från demografisk aritmetik eller från de finanspolitiska realiteterna i åldrande samhällen. Nicolas Pouvreau-Monti, medgrundare och chef för Observatoire de l’immigration et de la démographie (OID), tillade att storskalig reguljär migration rutinmässigt genererar sekundära irreguljära flöden via mekanismer för familjeåterförening och vidareflyttning, vilket sätter ytterligare press på värdlandets institutioner och undergräver den sociala sammanhållningen. Roméo Gbaguidi, ordförande för Lemafriq, gav viktiga insikter om migrationssituationen i Sahel.
Energipolitik och teknisk autonomi stod i fokus för den andra stora sessionen. Experter som Víctor González, tidigare vice ordförande för Vox, och Wolfgang Müller, från Institut für Unternehmerische Freiheit, varnade för att delar av Europas gröna omställning har utformats utan att fullt ut ta hänsyn till industriell konkurrenskraft, energisäkerhet eller försörjningskedjornas motståndskraft. De menade att Europa riskerar att befästa ett strukturellt beroende av utländska energileverantörer och externa tekniska ekosystem om man inte antar en mer pragmatisk och säkerhetsinriktad strategi för energiomställningen. Arvid Hallen, Director of Studies på Oikos, gjorde också några viktiga påpekanden om regleringen av koldioxidutsläpp.
ECR:s spanska delegation spelade också rollen som värd för evenemanget. Forumets huvudanförande hölls av Iván Espinosa de los Monteros, som presenterade den första rapporten från Atenea, en nystartad spansk konservativ tankesmedja. Espinosa gav en detaljerad diagnos av Spaniens institutionella bräcklighet och pekade på erosionen av konstitutionella motvikter, politiseringen av rättsliga och reglerande organ och försvagningen av den parlamentariska granskningen. Han hävdade att en förutsättning för att Spanien ska kunna återfå både inhemsk stabilitet och internationellt förtroende är att den institutionella trovärdigheten återställs, och han ansåg att denna agenda är central för all meningsfull konservativ förnyelse.
Ett förändrat landskap för spansk konservatism
Närvaron av konservativa personer med olika politisk bakgrund – bland annat före detta parlamentsledamöter, regionråd, lokala tjänstemän, policyspecialister och nya ledare – underströk en växande insikt om att den spanska konservatismen är på väg in i en övergångsperiod. Informella samtal, sidomöten och den stora mångfalden av spanska deltagare tydde på att det fragmenterade konservativa området nu aktivt söker efter nya referenspunkter och en ny strategisk inriktning.
På så sätt fungerade Valencia inte bara som en plats för institutionella möten utan också som ett diagnostiskt ögonblick. För många deltagare gav det en klar bild av hur Europas konservativa landskap utvecklas – och hur Spanien passar in, eller inte passar in, i den bilden. Veckan avslutades med en bred bedömning att Valencia markerade början på en mer omfattande omorientering. Spaniens plats i den europeiska konservativa debatten bekräftades samtidigt som det framhölls att suveränitet, konkurrenskraft och institutionell restaurering sannolikt kommer att definiera nästa fas i den konservativa politiken både i Spanien och i Europa.