Kataloniens demografiska självmord

För två decennier sedan dominerades den globala bilden av Katalonien av självständighetsrörelsen – massiva Diada-marscher, folkomröstningen 2017 och retoriken om suveränitet. I dag är det provinsens omvandling i sig som fångar uppmärksamheten: en aldrig tidigare skådad tillströmning av migranter, en växande muslimsk befolkning och en ökande oro för brottslighet i städerna har samverkat för att omdefiniera regionens politiska och kulturella landskap.

En demografisk revolution

Barcelona och dess storstadsområde har blivit en spegel av det tjugoförsta århundradets Europa. Enligt det katalanska statistikinstitutet (Idescat) är var femte invånare i Katalonien född utomlands, och i Barcelona är andelen 31 procent. Kommunala uppgifter visar att infödda katalaner nu bara utgör 45 procent av Barcelonas invånare, och mindre än hälften av dem som är under 40 år. De mest representerade ursprungsländerna är Marocko, Pakistan, Colombia, Honduras och Italien, vilket återspeglar både långvariga latinamerikanska band och nya migrationsvägar från Nordafrika och Sydasien.

Över 600.000 muslimer är nu bosatta i Katalonien – ungefär 8 procent av befolkningen – vilket gör regionen till den med högst koncentration av islamiska gudstjänstlokaler i Spanien. Expansionen av moskéer, kulturföreningar och språkprogram för arabiska eller amazigh har gjort städer som Vic, Salt och Reus till fallstudier av mångkulturell integration – och spänning.

Från identitetsångest till politisk beräkning

Den katalanska nationalismens förhållande till invandring har alltid varit ambivalent. I början av 2000-talet varnade ledare som Jordi Pujol och Marta Ferrusola öppet för att en okontrollerad migration skulle kunna ”späda ut Kataloniens identitet”. Men inom några år började samma politiska tradition att betrakta migrationen som ett potentiellt instrument för språklig och valteknisk ingenjörskonst. Program som Fundació Nous Catalans och Plan Marruecos 2014-2017 utformades för att engagera marockanska och andra nordafrikanska samhällen genom främjande av det katalanska språket och medborgerligt deltagande, med det underliggande syftet att skapa ett samhälle som var mindre spansktalande och mer anpassat till självständighetsprojektet.

I praktiken har denna strategi lett till effekter som skiljer sig mycket från de avsedda. Den demografiska tillväxten av icke-spansktalande befolkningar – särskilt från Nordafrika och Afrika söder om Sahara – har förändrat den kulturella sammansättningen i många katalanska städer och utmanat både den nationalistiska berättelsen om språklig sammanhållning och den bredare integrationsmodellen. Kritiker i Katalonien och i hela Spanien beskriver nu politiken som en form av självförvållat sår: genom att prioritera nyanlända som inte delade det spanska språket har självständighetsrörelsen försvagat sin egen sociala bas utan att uppnå större kulturell homogenitet.

En parallell debatt pågår i Baskien, där ledaren för det baskiska nationalistpartiet (PNV) nyligen påpekade att ”nästa ordförande för partiet kan komma att heta Hassan” – en kommentar som var avsedd att signalera inkludering men som av vissa tolkades som ett bevis på hur djupt demografiska förändringar omformar traditionella nationalistiska rörelser i Spanien.

För många invånare som bott där länge har den snabba omvandlingen av stadsdelar och den synliga närvaron av nya religiösa symboler utlöst vad sociologer kallar ”kulturell osäkerhet”: en känsla av förskjutning som är både känslomässig och empirisk och tillräckligt kraftfull för att omforma politiken i hela regionen.

Brottslighet och upplevd otrygghet

Barcelona rankas idag bland Spaniens mest brottsdrabbade stadsområden. Den kommunala barometern för 2025 visar att 26,5 procent av invånarna uppger otrygghet som sitt största problem, jämfört med bara 8 procent för tio år sedan. Polisuppgifter visar att stöld fortfarande är det vanligaste brottet, följt av överfall och sexualbrott, även om den totala brottsligheten minskade med 6,6 procent i år.

Fenomenet med återfallsförbrytare fortsätter att sätta brottsbekämpningen på prov: 280 återfallsförbrytare stod för mer än 1.700 gripanden och över 5.000 registrerade brott under första halvåret 2025. Samtidigt visar inrikesministeriets statistik att utländska medborgare är kraftigt överrepresenterade i arresteringsdata, vilket återspeglar både kulturella drag och socioekonomisk marginalisering, rättslig status och koncentrerad fattigdom.

Den politiska motreaktionen: Aliança Catalanas uppgång

Ur denna blandning av identitetsångest, social fragmentering och upplevd osäkerhet har en ny politisk kraft vuxit fram. Aliança Catalana, ett nationalistiskt parti som grundades 2022, har snabbt vunnit mark genom att koppla samman kulturskydd med säkerhetsretorik. Partiet tog sig in i det katalanska parlamentet 2024 och siktar nu på kommunalvalet 2027 med ambitionen att säkra platser i Barcelonas kommunfullmäktige.

Partiets diskurs framställer regionens demografiska förändringar som bevis på ”kulturell ersättning” och kräver hårdare polisarbete, striktare invandringskontroll och försvar av den katalanska identiteten. Partiets framgångar återspeglar ett bredare europeiskt mönster: omvandlingen av lokala klagomål om oordning i städerna till ideologiska rörelser som förenar populism med regional nationalism, allt förpackat i en politisk retorik som bygger på sunt förnuft och som enligt opinionsundersökningarna tilltalar allt fler katalaner, särskilt i arbetarklassområden där tillgången till bostäder, utbildning och sjukvård är ansträngd – en grogrund för både brottslighet och missnöje.

Mellan öppenhet och ordning

Debatten om islamisering, invandring och brottslighet i Katalonien är i slutändan en återspegling av Europas bredare kamp: hur man ska balansera öppenhet med ordning, pluralism med sammanhållning. Även om statistiken visar att otrygghet handlar lika mycket om perception som om fakta, är de politiska konsekvenserna verkliga.

Katalonien har blivit Spaniens laboratorium – en testplats för hur långt ett samhälle byggt på identitet och språk kan sträcka sig innan det splittras. Hittills har experimentet misslyckats, vilket är en skarp varning till resten av landet, där de demografiska trenderna tyder på en liknande utveckling.

Huruvida Spanien kan dra lärdom av denna erfarenhet beror mindre på ideologi än på realism. Utmaningen är att bevara den sociala sammanhållningen utan att förneka den demografiska verkligheten – att hantera mångfalden utan att förlora en gemensam samhällelig ram. På många sätt är Katalonien inte längre ett undantag utan en försmak av vad stora delar av Europa snart kan komma att ställas inför – och redan gör på många håll: kollisionen mellan öppenhet, säkerhet och identitet i en tid av djupgående förändringar.