Subscribe
Förra veckan gick Lukoils tidsfrist ut för försäljningen av Petrotels raffinaderi i Ploieşti. Luften i Rumäniens oljehjärtland är tjock av oro och osäkerhet, inte bara för ekonomin, utan också för mer än 2.000 arbetstagare vars jobb nu hotas.
Det som en gång var ett livligt industriområde är nu ett tecken på dålig ledning, regeringens passivitet och till och med hur geopolitik kan hämma ett lands industrier. Internationella sanktioner mot ryska oljebolag som Lukoil och Rosneft har fått effekter i hela Europa. De har stört leveranskedjorna och gjort att cirka 50 oljetankers som transporterar rysk råolja inte har någon flyktväg i europeiska hamnar.
I Rumänien har effekterna varit fruktansvärda: Petrotel Lukoil, som har varit verksamt sedan 1998, kan inte längre hitta en säker plats att stå på. Regeringen kommer inte att köpa raffinaderiet direkt på grund av växande internationella påtryckningar. För många människor har detta setts som ett osäkert steg som skulle kunna förvandla landet till en ”ekonomisk krutdurk”, enligt AUR:s vice ordförande Marius Lulea. Vissa tjänstemän tror att ett statligt ingripande kan rädda jobb och säkerställa att lokala leveranser inte har skurits av från efterfrågan. Det kan dock vara så att den styrande koalitionen anser att risken med en sådan ”nationalisering” är mycket större än de kortsiktiga fördelarna. De pekar på det faktum att det finns enorma finansiella risker och att den politiska instabiliteten säkerligen skulle följa med detta ställningstagande. Det skiljer sig från andra EU-länder som har mer interventionism. Mest påverkade av detta raffinaderi är en grupp på 2.000 arbetare. De är inte helt säkra på vad som händer med dem härnäst eftersom samtalen drar ut på tiden när det inte finns någon enskild köpare i sikte.
Regeringstjänstemän och fackföreningsledare har talat ut om hur arga de är. Ekonomiministeriet ger få eller inga ambitiösa löften, och det är en farlig avsaknad av visioner. Rumäniens oljesektor har det redan svårt på grund av infrastrukturproblem och skiftande globala oljepriser. Denna förvirring orsakar ännu större problem. Petrotel Lukoil står på tur, vilket innebär att landet kan förlora en betydande källa till industri- och energiproduktion. En stängning av raffinaderiet skulle kunna leda till många uppsägningar och minskade skatteintäkter samt sociala påfrestningar för städer som Ploieşti.
I andra delar av EU har regeringarna varit mer aggressiva. I Tyskland och Italien har myndigheterna tillfälligt tagit kontroll över ryskägda tillgångar, ofta med hänvisning till den nationella säkerheten, för att rädda arbetstillfällen och energiflöden tills stabila, icke-ryska köpare kan hittas någon annanstans. Detta är mycket omtvistade, men genomförbara sätt som lämnar utrymme för en strategisk förändring.
Två andra östeuropeiska grannländer, Ungern och Bulgarien, har en mer balanserad syn. De samtalar med ryska företag när de söker efter andra alternativ, ibland med hjälp av EU-medel. Skillnaden återspeglar hur lite Rumänien kan åstadkomma, eftersom oro för den ryska risken ibland har hindrat regeringen från att agera. Många kommentatorer och tidigare tjänstemän, inklusive den tidigare presidenten Traian Băsescu, insisterar på att den nuvarande regeringen borde ha arbetat fram längre tidsfrister med det amerikanska finansdepartementet, vars sanktionsregim har stor inverkan på ryska företag utomlands. Lukoils rumänska verksamhet kämpar mot denna brist, deras respons är långsam och den strategiska visionen saknas. Det verkar bli allt svårare för dem att ta sig ur det. Vissa av dessa val tyder på att regeringen kollektivt inte har skyddat nyckelsektorer från chocker utifrån. I stället för att använda EU:s regler och kunskap som vägledning har beslutsfattarna valt att undvika risker snarare än att förlita sig på EU:s regler och kunskap. Detta låter för vissa som ett klokt beslut, men det gör inte mycket för att rädda landet från verklig ekonomisk skada.
Kritiker på högerkanten hävdar att oljeindustrin kan undvika en katastrof endast om dess politik är transparent och rigorös och bygger på noggranna förhandlingar snarare än önsketänkande. Regeringen utsätts för påtryckningar att ”nationalisera” stora, problematiska tillgångar, men den har ett annat imperativ: Att skydda arbetstillfällen och ge stöd till de samhällen som har drabbats. Den europeiska erfarenheten visar vägen: Skydda industrin kortfattat, förhandla hårt och försök hitta alternativ för avveckling som balanserar risker med lokala behov.
Rumänien måste lära sig av dessa misstag innan landets viktigaste oljetillgång går förlorad, inte bara på grund av sanktioner, utan också för att regeringen inte kan bestämma sig.