Subscribe
Bränslekrisen i Europa har förvärrats under 2026 på grund av den instabila situationen i Iran och Hormuzsundet. Oljetransporterna genom dessa farvatten har nästan helt stoppats, vilket har lett till en situation som har beskrivits som den värsta oljekris som världen har skådat – till och med värre än kriserna på 1970-talet. Detta är en fruktansvärd tur för Europa, som har problem i hela sin energisektor och som förlamas ytterligare av alltmer oöverkomliga bensin- och dieselpriser.
För politikerna är detta en stor huvudvärk. Regeringar tenderar att ta på sig ansvaret för ekonomiska uppgångar, men det innebär också att de hålls ansvariga för ekonomiska nedgångar. Stigande levnadskostnader till följd av krig, även på en annan kontinent, kan ofta få en svag regering att hamna i en regelrätt kris. Många länder har känt av detta under 2020-talet, som har präglats av global osäkerhet och våld.
I Sverige förlorade Socialdemokraterna makten 2022 delvis på grund av denna dynamik. Den efterföljande regeringen, som består av de borgerliga partierna Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna med stöd av nationalistiska Sverigedemokraterna, är fast besluten att inte upprepa detta misstag och inledde därför ett arbete för att bekämpa både de stigande el- och bränslepriserna under 2025. Inför 2026 och kriget i Iran verkar de ha stött på patrull.
Regeringen aviserade en tillfällig sänkning av bränsleskatterna i mars, som trädde i kraft i maj. På grund av den lågreglerade bränslepolitik som regeringen har bedrivit sedan 2022 har det varit svårt att gå ännu lägre – Sverige har vid det här laget bland den billigaste bensinen i hela Europa, efter att ha haft det dyraste bränslet fyra år tidigare. Det hinder som de internationella fluktuationerna i oljepriset utgör matchas endast av EU:s regelverk; unionen föreskriver ett minimum på drygt 0,3 euro per liter, för både bensin och diesel. För att vända på varje sten ansökte den svenska regeringen hos EU-kommissionen om ett tillfälligt undantag från denna miniminivå.
Detta kan kritiskt ses som en performativ handling från regeringens sida; EU:s praxis är att inte tillåta avvikelser, särskilt inte om de är så politiskt laddade som frågan om fossila bränslen. EU måste upprätthålla sin stringens i enlighet med klimatmålen, och det var därför mycket osannolikt att de skulle bevilja ett undantag. Den svenska regeringen, som var fullt medveten om detta, använde tillfället enbart för att rentvå sig själva om deras skattesänkning inte skulle betala sig. Skulden kan då läggas på EU, som ofta fungerar som en kudde för svenska politiker när de inte har några alternativ.
Oppositionen kritiserade skattesänkningsplanen på just dessa grunder. De hade hellre sett en bredare satsning på att hantera levnadsomkostnaderna genom olika välfärdsprojekt, genom att rikta in sig på dagligvaruhandeln och genom att bryta fossilberoendet genom att subventionera elektrifieringen av den svenska trafiken. Oppositionsledaren, socialdemokraternas ledare Magdalena Andersson, hävdade självsäkert i en stor TV-debatt att EU inte kommer att godkänna ytterligare svenska skattesänkningar, utan istället betona andra sätt att dämpa levnadsomkostnaderna.
Bara två dagar efter debatten godkände EU-kommissionen regeringens begäran om undantag, meddelade finansminister Elisabeth Svantesson stolt. Oavsett vad regeringen förväntade sig så har deras bränsleplan lönat sig och de har nu ett manöverutrymme om bränslekrisen skulle accelerera från denna punkt. Det positiva svaret från EU-kommissionen kommer att tjäna som ett rättfärdigande av regeringens bränslepolitik, som har kritiserats hårt av vänstern för att vara regressiv och skadlig för klimatmålen. Om vanliga människor kan räddas från kostnadsökningar på upp till 0,4 euro, eller 4 svenska kronor, per liter ökar regeringens chanser att bli omvald i september.
Men varför har EU-kommissionen välsignat den svenska regeringen med denna generösa handling? Bränsle- och transportpolitiken är ju central för den gröna omställningen och det politiska kravet att ställa om från fossila bränslen står högt på agendan i både EU och dess medlemsländer. Åtminstone retoriskt.
Sannolikt är detta ett resultat av ökande påtryckningar på kommissionen från medlemsländer utöver Sverige, och potentiellt även från andra mäktiga aktörer i unionen, såsom politiska partier och företag. Den övermäktiga gröna agendan har gjort mycket för att skada Europas energistabilitet och varit förödande för privata ekonomier. I det nuvarande politiska landskapet, där frågor som militärt försvar, nationell säkerhet, ekonomi, tillväxt och till och med invandring är mycket viktigare än klimatet, skulle det inte vara bra för Bryssel att hålla fast vid en mycket impopulär och i slutändan symbolisk politik. För att säkra sin överlevnad under de kommande decennierna var EU tvunget att ge efter för de fossildrivna ”regressiva”.