Den felaktiga lösningen

När vi idag ser hur många länder som stolt meddelar att de kommer att förbjuda – eller åtminstone begränsa – barns tillgång till sociala medier, kan man nästan tro att en mirakellösning har hittats för att rädda barn från det digitala monstrets klor. En efter en, som i en samordnad insats, tar beslutsfattare i allt fler av EU:s medlemsländer och runt om i världen åt sig äran för att ha vidtagit de hårda men välbehövliga åtgärderna för att lösa ett utmanande och mycket oroande problem – hur kan man neutralisera det skadliga inflytande som sociala medier har på barns sinnen, hälsa och utveckling?

Från Brasilien till Australien, från Danmark till Turkiet är begränsningar av tillgången till sociala medieplattformar ett stort ämne som dominerar det offentliga samtalet. Allt fler länder ”tävlar” om att tillkännage vad de anser vara en brådskande nödvändighet att ta itu med, ett ”måste” (i en mycket mer vardaglig term), så att barn – som är extremt sårbara och ständigt utsätts för olika farliga frestelser från online-miljön – äntligen kan känna sig ”säkra”. Låter det idealistiskt? Ja, absolut.

Är Australien – som har förbjudit alla barn under 16 år från att använda sociala medieplattformar – en modell för ”bästa praxis” för resten av världen? Är total begränsning det enda sättet att stoppa denna massiva snöboll som verkar ostoppbar?

Det är inte första gången jag tar upp detta ämne, som inte kan förbises eller ignoreras. Men jag blir alltmer övertygad om att det som regeringar och parlament förespråkar som ”avgörande” åtgärder inte är något annat än en falsk och farlig lösning.

Under de senaste dagarna har det pågått en intensiv debatt i Storbritannien om ”metoden” för att uppnå det önskade resultatet, och ett offentligt samråd har till och med inletts för att fastställa det bästa sättet att ”garantera” barns säkerhet. Enligt utbildningsministern är tiden för ”om” över; nu är det dags för ”hur”. En ganska knepig fråga, eftersom det inte alls är svårt att förstå ”hur”.

Grekland är också ett av de länder som genom premiärminister Kyriakos Mitsotakis nyligen har meddelat att man kommer att blockera tillgången till sociala medier för barn under 15 år från och med den 1 januari 2027. Utöver denna begränsning har den grekiska regeringen åtagit sig att bekämpa anonymitet på nätet genom att söka efter sätt att verifiera varje användares identitet och förbjuda skadliga, oidentifierbara konton.

Oron över barns omfattande exponering för innehåll i sociala medier – som i alltför många fall är verkligt skadligt – är helt legitim. De mekanismer genom vilka regeringar kommer att verifiera åldersöverensstämmelse för att tillåta – eller neka – användaråtkomst bör dock också höja varningsflaggorna för alla som tror att grundläggande rättigheter fortfarande betyder något.

Den massiva oro som regeringar runt om i världen uttrycker, nästan på ett enhetligt sätt, för att begränsa barn under vissa åldrar från att använda sociala medier bör vara en anledning till oro för föräldrar och alla andra.

Vi vet inte vad som är värst: föräldrarnas oförmåga att förstå allvaret i situationen, eller de uppenbart frihetsfientliga åtgärder som regeringen faktiskt försöker införa.

Föräldrarnas ansvar är obestridligt. Men vilken förebild kan föräldrar vara för sina egna barn när de själva tillbringar timmar dag efter dag och vecka efter vecka på olika plattformar och sociala medier? Vi hör ofta uttrycket ”kvalitetstid” – tid som föräldrar bör tillbringa med sina egna barn. Kvalitetstid innebär verkligen inte att varje förälder och varje barn ständigt scrollar på sina smartphones.

Kanske vet de flesta föräldrar inte hur de ska agera för sitt barns bästa, för dess välbefinnande och säkerhet, men i de flesta fall verkar de inte ens vilja det. Nu tar regeringen initiativet, och problemet verkar ha lösts. Det ser så enkelt ut!

Men att bara stå bredvid eller vänta på att någon annan ska vidta ”avgörande” åtgärder är ett misstag som kommer att kosta mycket. Överallt hör vi bara talas om att ”begränsa” eller ”förbjuda”. Vi hör inte längre något om att ”utbilda”.