Subscribe
Sverige har länge betraktats som ett av världens mest progressiva länder. Till och med de traditionellt konservativa partierna – Moderaterna och Kristdemokraterna – hade så småningom, med början på 1990-talet, övergett konservatismen för att istället bli progressiva liberaler.
Marxister – socialdemokrater och före detta kommunister – kunde då gå samman med liberaler från olika högerpartier för att verka för ännu större jämställdhet mellan könen i ett land som redan räknades till de mest jämlikaste i världen, och för ökad invandring i ett av västvärldens mest mångkulturella samhällen.
En motreaktion var dock oundviklig. Ett litet parti som ursprungligen grundades av unga män med en kritisk inställning till invandring – Sverigedemokraterna – blev allt starkare under det första decenniet av 2000-talet. När partiet kom in i den svenska riksdagen 2010 och behövde bredda sin profil valde dess ledare att omformulera partiets ideologiska inriktning från ”nationalism” till ”social konservatism”.
På så sätt kom Sverigedemokraterna fram till ett oslagbart budskap: Sverige kan inte enbart förlita sig på progressivism, öppenhet, normkritiskt tänkande, marxism och liberalism. Sverige behöver också sunt förnuft, tradition, sund auktoritet, kontrollerad invandring, ett stabilt försvar och en förnuftig syn på kön och könsskillnader.
De övriga partierna tvingades anpassa sig. Detta berodde inte bara på att det konservativa partiet Sverigedemokraterna vann mark, utan också på att de ideologiska vindarna i det svenska samhället – och världen över – höll på att vända. Konservativa, högernationalistiska partier började vinna mark över hela Europa, och Donald Trump valdes till president i USA.
Men frågan är kanske snarare hur konservativa de svenska väljare som stöder Sverigedemokraterna egentligen är. Det finns varken forskning eller statistiska uppgifter som tyder på att just dessa väljare skulle vara mer religiösa än andra väljare, eller att de skulle ha större benägenhet att upprätthålla varaktiga äktenskap eller besitta större kunskaper om svensk historia och kultur än andra svenskar.
Utifrån mina egna erfarenheter kan jag också konstatera att svenskar som röstar på Sverigedemokraterna inte direkt lever ett mer konservativt liv än andra svenskar.
I ett internationellt sammanhang är svenskarna inte ett konservativt folk. På den globala kulturkartan som tagits fram av World Values Survey placeras Sverige i det övre högra hörnet. Det protestantiska Europa representerar den kulturella sfären som ligger längst upp till höger, och bland länderna i denna kategori är Sverige det land som har gått längst när det gäller både sekulärt tänkande och individualism.
Ändå är Sverigedemokraterna ett konservativt parti, och de har lyckats få med sig andra i en konservativ förskjutning inom det svenska samhället.
Som vi vet kan allt betraktas i relativa termer. Kanske handlar ”konservatism” i Sverige – och i jämförbara EU-länder – till stor del om att människor säger nej till extrem progressivism.
Det vi har sett under det senaste decenniet är kanske inte så mycket en verklig förskjutning mot en konservativ höger – med fokus på familj, tradition och nationalism – som en rörelse bort från en radikal vänster som har hamnat i en återvändsgränd. Naturligtvis rör sig väljarna åt höger, men det vore ett misstag att anta att de har blivit särskilt religiösa eller mer fast beslutna att hålla sig gifta.
Det stämmer att forskare sedan en tid tillbaka har hävdat att ungdomar i Sverige och Europa blir alltmer konservativa. Denna trend gäller dock främst ungdomar, inte befolkningen som helhet. Även om det visserligen finns en viss konservativ trend bland ungdomarna, finns det samtidigt en våg av vänsterorienterade åsikter i samhället, särskilt bland unga kvinnor. Vid det svenska riksdagsvalet den 13 september förlorade dessutom de fyra högerpartierna sin majoritet i riksdagen till vänsterpartierna.
Den nya konservatismen i Sverige är alltså sannolikt i stor utsträckning en ”sunt förnuft”-konservatism – en balanserad, mittenorienterad hållning. Väljarna vill ha en rimlig invandringspolitik och en balanserad klimatpolitik. De vill ta avstånd från årtionden av progressivt tänkande inom straffrätt och utbildning. Många väljare är också trötta på idéer om kön och könsidentitet som verkar vara frikopplade från verkligheten.
Det är möjligt att anledningen till att Sverigedemokraterna tappade tre procentenheter i valet i september är att flera andra partier också har kommit fram till att Sverige behöver mer balans och sunt förnuft, och färre vänsterorienterade samhällsexperiment. Man kan alltså säga att de politiska trenderna går i en konservativ riktning. Men svenskarna är nog trots allt inte särskilt konservativa.