Antifa möter Maranza: Italiens nya kaoskoalition

Italien ville ta efter Frankrike. Och åtminstone under några dagar verkar det ha lyckats. Barrikader, krossade skyltfönster, stenar som kastades mot poliser, ungdomar med huvor och städer som förvandlats till slagfält. Från Milano till Turin, via Bologna, har de senaste dagarnas demonstrationer visat upp en ny sida av proteströrelsen i Italien. En sida som, vid närmare betraktande, har allt mindre att göra med studenternas krav.

Allt började fredagen den 16 oktober med den så kallade ”No Meloni Day”. Demonstrationer ägde rum över hela Italien, åtföljda av slagord riktade mot Giorgia Melonis regering. Mobiliseringens omfattning förtjänar dock en närmare granskning. I Rom uppskattade polisen att drygt 5 000 personer deltog, vilket är långt under det antal som arrangörerna hävdade. I Mestre räknade den lokala polisen endast 200 demonstranter, medan cirka 1 000 gick ut på gatorna i Cagliari. Protesterna nådde visserligen många städer, men dessa siffror tyder knappast på ett massuppror som involverade Italiens miljoner studenter. Det officiella kravet var tydligt: mer satsning på utbildning, mindre pengar till vapen. Men en närmare titt på banderollerna och en lyssning på slagorden avslöjade hur snabbt en protest som påstods handla om utbildning hade förvandlats till en mycket bredare politisk mobilisering.

I Rom brändes amerikanska och israeliska flaggor. I Turin skändades fotografier av Meloni och andra politiska personer, medan vissa demonstranter kastade stenar och flaskor mot ordningsmakten. Bland de ledande organisationerna fanns OSA och Cambiare Rotta, grupper som tillhör den radikala studentvänstern, vilka förvandlade motståndet mot regeringens utbildningspolitik till en bredare attack mot själva regeringen.

Hittills inget särskilt nytt. Italien är väl bekant med radikala grupper, skolockupationer och antifascistiska demonstrationer. Men det som hände under de följande 48 timmarna visar på något helt annat.

Lördagen den 17 oktober, under demonstrationerna som kallas ”Italia in Piazza” (Italien går ut på gatorna) utbröt våldsamheter framför allt i Milano, Bologna och Turin. Enligt siffror från polisen demonstrerade cirka 5 000 personer i Milano, 3 000 i Turin och 2 000 i Bologna. Tillsammans med 600 i Brescia och 800 i Bergamo uppgick antalet demonstranter i de fem städerna till sammanlagt cirka 11 400. I Milano urartade en demonstration mot de stigande levnadskostnaderna till gatustrider. Hundratals mycket unga demonstranter, många med ansiktena täckta, konfronterade polisen. Söndagen den 18 oktober förvärrades situationen återigen: plundrade butiker, krossade fönster och brinnande sopkärl. Enligt siffror som polisen offentliggjorde dagen därpå fördes 271 personer till polisstationer och 32 greps.

Och det är här den första stora bluffen blir uppenbar: inte alla demonstrationer var studentprotester, och inte alla som deltog i sammandrabbningarna tillhörde traditionella politiska rörelser. I Milano framträdde framför allt en generation av mycket unga demonstranter, som ofta mobiliserades via TikTok och Telegram, utan några igenkännbara ledare och utan någon tydligt definierad politisk identitet.

Många har i de italienska medierna beskrivits med hjälp av ett begrepp som är svårt att översätta: maranza. Det är ett slanguttryck som betecknar en särskild urban ungdomssubkultur, förknippad med grupper av ungdomar från städernas förorter, sportkläder, gatuslang och en stark närvaro på sociala medier. Rapporter pekade också på att många italienare av andra generationen var inblandade i sammandrabbningarna. Naturligtvis är det varken familjebakgrund eller tillhörighet till en ungdomssubkultur som avgör om någon uppvisar våldsamt beteende. Ändå utgör sammansättningen och metoderna hos denna nya protestvåg ett fenomen som förtjänar uppmärksamhet.

Det är här en möjlig samverkan börjar ta form: Antifa och maranza – den ideologiska militansen hos extremvänstern möter den urbana upproriskheten hos TikTok-generationen.

De förstnämnda har en tydligt definierad politisk fiende: den konservativa regeringen. De sistnämnda verkar ofta ha ett mycket bredare mål: makten i sig, med polisen i spetsen. I bilderna från de senaste dagarna visar det sig att dessa två former av protest till slut delar samma gator och, i vissa fall, till och med samma slagord.

Den uppenbara jämförelsen är Frankrike, där oroligheterna i förorterna och den radikala politiska mobiliseringen länge har varit två skilda fenomen som kan överlappa varandra vid stora demonstrationer. Italien verkar nu stå inför en liknande dynamik: den organiserade politiska oppositionen får sällskap av en mindre ideologisk, mer oförutsägbar form av ungdomars ilska, som ofta förstärks av sociala medier.

Men det finns en andra bluff, och den här gäller utbildningen i sig.

Arrangörerna av ”No Meloni Day” har anklagat regeringen för att ta resurser från skolorna. Det är en bild som bör prövas mot siffrorna.

År 2026 anslog regeringen 300 miljoner euro till ”Piano Estate” (Sommarplanen) för att finansiera utbildnings-, idrotts- och fritidsaktiviteter även under skolloven. För läsåren 2025–2026 och 2026–2027 har dessutom 207 miljoner euro avsatts för Agenda Sud och 204 miljoner euro för Agenda Nord, program som syftar till att minska ojämlikheterna inom utbildningen och bekämpa avhopp från skolan. Detta kompletteras med 161 miljoner euro för lärarutbildning och 50,3 miljoner euro för administrativ, teknisk och stödpersonal i skolan, inom ramen för ett nationellt program som samfinansieras med EU-medel.

När det gäller skolinfrastrukturen fortsätter den nuvarande regeringen att genomföra investeringar inom ramen för Italiens nationella återhämtnings- och resiliensplan (NRRP). Programmet avsätter cirka 4,4 miljarder euro till att förbättra säkerheten och renovera skolbyggnader, mer än 1 miljard euro till att bygga nya skolor och cirka 1,07 miljarder euro till att utöka skolmatsalarna och hel dagsundervisningen. Det rör sig om EU-medel som ursprungligen planerades under den föregående mandatperioden och kan därför inte helt tillskrivas Meloni-regeringen. Genomförandet av dessa åtgärder utgör dock en konkret insats för utbildningssystemet.

Enligt de resultat som regeringen offentliggjorde 2026 har dessa investeringar lett till att 176 nya skolor, 1 100 matsalar och 360 idrottsanläggningar har byggts, samt att 1 600 skolbyggnader har renoverats eller fått strukturella förbättringar. Under det senaste året har även ytterligare nationella medel anslagits, däribland cirka 430 miljoner euro för brandsäkerhet och ytterligare 114,4 miljoner euro för jordbävningssäkra byggnads-, underhålls- och saneringsarbeten.

Betydande åtgärder har även vidtagits när det gäller skolpersonalen. För läsåret 2026–2027 beviljade regeringen 46 642 fasta lärartjänster samt rekrytering av 12 284 personer inom administration, teknik och stödpersonal. I november 2025 undertecknades dessutom ett ekonomiskt avtal om förnyelse av kollektivavtalet för perioden 2022–2024, vilket innebär en genomsnittlig månadslöneökning på 144 euro för lärarna.

Detta innebär inte att de italienska skolorna är problemfria. Lönerna är fortfarande relativt låga, och de offentliga utgifterna för utbildning som andel av BNP fortsätter att ligga under OECD-genomsnittet. Men att hävda att investeringarna är otillräckliga är en sak; att framställa en regering som om den helt enkelt skulle ha övergett utbildningen är något helt annat.

Sedan finns frågan om integration, som har blivit ett av demonstrationernas huvudmål. Det nya utbildningsdekretet inför, från och med läsåret 2027–2028, en gräns på 30 procent i vissa första årskurser för elever utan italienskt medborgarskap som inte uppfyller specifika krav gällande födelseort eller tidigare skolgång. Det handlar alltså inte om en generell begränsning för alla elever med utländskt ursprung. Åtgärden syftar till att främja en mer balanserad fördelning av eleverna och stärka inlärningen av det italienska språket.

Det är utan tvekan ett politiskt val som kan diskuteras. Men att reducera det till en allmän attack mot utlänningar innebär att man bortser från vad lagstiftningen faktiskt föreskriver.

I slutändan är problemet inte att studenterna protesterar. I en demokrati måste de ha friheten att göra det, även på ett kraftfullt sätt. Problemet uppstår när ett legitimt krav blir ett redskap för alla möjliga former av politisk motsättning och så småningom utgör en bakgrund för våldshandlingar.

Och detta är kanske den mest avslöjande bilden av dagens Italien. Å ena sidan står en regering vars politik visserligen kan kritiseras, men som har beslutat om och genomför konkreta satsningar på utbildning. Å andra sidan finns en proteströrelse som förenar studenter som är genuint oroliga för sin framtid, politiska aktivister och nya ungdomsgrupper som tycks se konfrontationen med polisen som ett sätt att hävda sig.

Den radikala vänstern strävar efter en politisk revolution. De nya rebellerna från stadsutkanterna verkar ofta söka något som är mindre tydligt definierat: synlighet, tillhörighet och en utmaning mot auktoriteterna. Det är två skilda världar, och de är inte nödvändigtvis allierade. Ändå kan de i slutändan bidra till att underblåsa samma spiral av oroligheter.

Detta är den utmaning som Italien bör ta på allvar. Studentprotester är nästan lika gamla som republiken själv. Men samverkan – även om den bara är sporadisk – mellan ideologisk motsättning och det urbana våldet hos en generation som vuxit upp med sociala medier är något nytt.

Och bättre skolor skapas inte genom att sätta eld på gatorna.