Irlands katastrofala förslag till EU-budget

Irland lade fram sitt första förslag till nästa EU-budget, vilket möttes av kraftig kritik. I sina försök att tillfredsställa alla har Dublin hamnat i skottlinjen från alla håll för att ha lagt fram ett otillfredsställande förslag. De irländska politikerna inser kanske inte att deras vanliga knep i Leinster House inte kommer att tolereras på EU-nivå. Under sitt ordförandeskap i Europeiska unionens råd ställs högre intellektuella krav på den irländska regeringen än vad den är kapabel att uppfylla – därför är det helt säkert att det har uppstått friktion.

Irlands förslag om en nedskärning på 8 procent av den fleråriga budgetramen för 2028–2034 har väckt vrede över hela det politiska spektrumet i Europa. Sparsamma medlemsstater som Tyskland och Sverige är besvikna över att utgiftsnedskärningarna inte gått tillräckligt långt, medan Europeiska kommissionen motsätter sig själva principen om att minska budgeten överhuvudtaget. Det mest intressanta är att Irland har valt att behålla kontroversiella skattepaket för egna medel som, på medlemsstaternas bekostnad, skulle kunna leda till att oberoende skatteintäkter från varor inom unionen tilldelas Bryssel. Detta kommer efter den tyske förbundskanslern Friedrich Merz besök i Dublin i somras, där han uppmanade Irland att lägga fram ett förslag som skulle tillfredsställa Tyskland och andra nettobetalande länder.

Märkligt nog stöder det irländska ordförandeskapet visserligen paketen om egna medel, men de föreslagna budgetnedskärningarna drabbar just finansieringen av globalt samarbete och konkurrenskraft. Finansieringen av globalt samarbete – som i praktiken omfattar humanitära organisationer och andra former av bistånd och utvecklingsstöd – är en central del av den irländska regeringens inhemska agenda. I Irish Aid:s årsrapport för 2025 framhölls faktiskt att Irland gick mot strömmen när det gällde de internationella nedskärningarna av det humanitära biståndet. Det är därför ganska anmärkningsvärt att Irland tycks ha läst av den europeiska stämningen när det gäller biståndsutgifterna och nu placerat sektorn på skärbänken. Tyvärr har Irland misslyckats med att tolka Europas prioriteringar när det gäller konkurrenskraften, som enligt det irländska förslaget kommer att drabbas av kraftiga nedskärningar. Detta trots att man i åratal har hyllat Draghi-rapporten och Letta-rapporten, som framställts som evangelier för en ny europeisk ekonomisk uppgång; år under vilka den irländska regeringen glatt har gått på retoriken från sina kolleger på kontinenten.

Eftersom Irland föreslår nedskärningar på cirka 141 miljarder euro i ett försök att tillfredsställa alla berörda parter, är det enda utfallet som Dublin nu står inför ett fullständigt förtroendetapp för det irländska ordförandeskapet inom EU. Biträdande minister Thomas Byrne, den irländske tjänsteman som ansvarar för att leda en stor del av Irlands verksamhet under denna period, har ställt sig bakom den förhandlingsram som den irländska regeringen har fastställt.

För varje irländsk observatör är det omedelbart uppenbart att de traditionellt viktiga sektorerna – sammanhållningsfonden, jordbruksfonden och fiskerifonden – drabbades av de minsta nedskärningarna av alla som föreslagits. Med en föreslagen nedskärning på endast 3 procent, jämfört med nedskärningen på 13 procent inom konkurrenskraft, forskning och försvar, framgår den irländska regeringens nationella prioriteringar tydligt. Detta trots att irländska tjänstemän under förberedelseperioden hävdade att de inte kunde förespråka nationella intressen under ordförandeskapet, eftersom de hade en skyldighet att agera som en opartisk medlare när de ledde diskussionerna. Även om det är vanligt att en regering gör sådana uttalanden när den innehar ordförandeskapet, är det ändå ganska förvånande att Irlands intressen här framhävs så fräckt.
Tänk till exempel på att sparsamma medlemsstater, som Tyskland, är intresserade av nedskärningar på hundratals miljarder euro. De irländska nedskärningarna når inte upp till det, varken i omfattning eller innehåll, men de visar ändå att man åtminstone lyssnade på de tyska kraven. Problemet är att Irland föreslog nedskärningar inom konkurrenskrafts- och försvarssektorerna, som Tyskland och många andra har nytta av.

Det absurda i den irländska budgeten föll som en blyballong hos de nationella regeringarna. Den nederländska finansministern sade att Nederländerna inte skulle godta budgeten och att ”i den här takten kommer det inte att bli någon överenskommelse före årets slut”. Den svenska EU-ministern kallade det irländska förslaget ”orimligt” och även kommissionen har uttryckt sitt missnöje.

Det irländska förhandlingsförslaget har mottagits så negativt att ledarna för EPP, S&D, Renew Europe och De gröna i ett gemensamt uttalande uttryckte sin ”djupaste bestörtning” över den budget som det irländska ordförandeskapet lagt fram.

Dessutom riktade EPP:s vice ordförande personlig kritik mot den irländska regeringen och sade att ”efter tre månader har det irländska ordförandeskapet uppvisat få framsteg, inga meningsfulla nya lösningar och en svagare budget”. Sådana kommentarer borde vara särskilt pinsamma för Fine Gael, ett parti som är medlem i EPP men som ofta har avvikit från gruppens etos. Trots att Fine Gael ingår i en kristdemokratisk gruppering som EPP lutar partiets politiska prioriteringar mycket mer åt S&D:s socialdemokrati.

I ett uttalande till Politico sa en EU-diplomat att det irländska förslaget ”inte ens var i närheten av en överenskommelse”. Det totala missnöjet med Irlands budgetförslag borde vara en varningssignal för Dublin, men irländska tjänstemän – däribland premiärministern själv – har hållit fast vid påståendet att deras förhandlingsunderlag endast är en utgångspunkt för vidare diskussioner. Syftet med ett första förslag är att skapa något som liknar en kompromiss, där alla parter får något som är avgörande för deras intressen. Istället för att hitta den där medelvägen har Irland lagt fram en undvikande budget med ett undantag för jordbrukssubventionerna, vilket håller landets politiskt inflytelserika jordbrukare nöjda.

Anklagelsen mot Irland för att ha föreslagit något som liknar ett ”finansiellt La La Land” är uppriktigt sagt träffande. Enligt den klassiska analysen av ”qui bono” ligger denna budget inte i någons intresse. Européer kanske tycker att detta är märkligt, men det gör inte irländarna. I årtionden har irländska politiker blivit beroende av att ge sken av att agera utan att egentligen åstadkomma någonting. Det är en märklig mekanism genom vilken de undviker ansvar för beslutsfattandet och de oundvikliga misslyckandena i sin politik genom att helt enkelt aldrig införa några seriösa åtgärder från början.

För övriga medlemsstater bör alltså den viktigaste slutsatsen av den irländska budgeten inte vara att Irland i förslaget har skurit bort skyddsåtgärderna för sin jordbrukssektor – även om man faktiskt har gjort just det. Den verkliga iakttagelsen är att man uppvisar samma ritualistiska motvilja mot att fatta beslut som präglar deras inhemska politik. För en regering som så mycket har betonat vikten av att vara en ärlig förhandlare inför den irländska allmänheten är det föga förvånande att de inte har levt upp till det epitetet. I stället skulle man kunna beskriva det irländska ordförandeskapet som en frånvarande förhandlare: en person med ansvar för ett beslut som man helst inte vill fatta, som påstår sig leverera men som inte har någon som helst avsikt att någonsin göra det.

Under den återstående delen av Irlands ordförandeskap kommer det sannolikt att uppstå ytterligare friktionspunkter och besvikelser hos våra europeiska partner. De tecken på oförmåga som den irländska regeringen visar bör ses som en varningssignal till resten av kontinenten om att Irland, tyvärr, inte är en pålitlig partner. En beklaglig följd av detta katastrofala EU-ordförandeskap är att Irland sannolikt har förstört sitt diplomatiska rykte i hela unionen, eftersom folk inte kan låta bli att ställa sig frågan: hur kan de vara så dumma? Den irländska allmänheten har tänkt så vid många tillfällen, men det hindrar dem inte från att rösta fram samma opålitliga politiker till höga ämbeten. Så länge Fianna Fáil och Fine Gael sitter vid makten vore det klokt av Europeiska unionen att behandla dem som de lättmanipulerade personer de är.