Maskinerna har ännu inte segrat över människorna.

Hur bör forskare, journalister och författare förhålla sig till AI?

Hur ska vi förhålla oss till författare som sätter sitt namn på en text som de inte själva har skrivit – eller på en text där åtminstone vissa delar har författats av AI?

I Sverige har nu det första fallet uppdagats där en etablerad forskare, enligt undersökande journalister, påstås ha använt AI i sitt skrivande.

Fallet gäller Emma Engdahl, professor i sociologi vid Göteborgs universitet. Enligt journalisten Anna Axfors, som skriver för tidskriften ”Kvartal”, har Engdahl publicerat flera texter – och till och med böcker – som i själva verket har skrivits av AI.

Axfors blev misstänksam när han bläddrade igenom en nyligen utgiven bok av sociologiprofessorn, där författaren upprepade gånger använde samma retoriska mönster i sina resonemang. Det är välkänt att AI-verktyg som ChatGPT och Claude tenderar att producera lättillgänglig prosa, ofta byggd på enkla – och ibland illusoriska – motsägelser; till exempel genom att hävda att ”A” inte bara är ”A”, utan också ”B”.

Professor Engdahls nya bok var en essäsamling med titeln ”Lektioner i kärlek”. Enligt journalisten Axfors borde boken dock ha fått titeln ”Lessons in ChatGPT”. I sin artikel för Kvartal citerar Axfors passager ur Engdahls bok och visar hur den i grunden bygger på banala motsägelser – presenterade genom ett fragmenterat språk som syftar till att förmedla en känsla av litterär kvalitet.

Ett av de citat ur boken som Axfors åberopar lyder som följer:

”Man säger att vi faller för utseendet – men stannar kvar för något mer.”

Och det stämmer. Det som lockar oss är ofta inte det som syns, utan snarare det som knappt märks.

Något som kändes, snarare än något som visades.

En långdragen blick.

En gest som präglas av eftertanke.

Axlarna slappnar av i en känsla av trygghet när man verkligen blir sedd.

En doft som väcker minnen – som påminner om barndomen, intimitet eller något man länge saknat.

Vi dras till det subtila – inte det som skriker, utan det som viskar: ”Här är någon som har levt.”

Som Axfors skriver: ”Engdahl använder, nästan mekaniskt, samma retoriska grepp om och om igen – han hävdar vad saker inte är, bara för att sedan ge ett lika intetsägande svar på vad de är.”

Det kan kanske vara en viss tröst för dem som oroar sig över AI:s inverkan på forskning och litteratur att professor Engdahls användning av artificiell intelligens inte tycks ha tillfört det aktuella verket något intellektuellt eller estetiskt värde. Texten framstår som banal till sitt innehåll och repetitiv till sin stil.

Enligt Axfors visar analysen att 88 procent av texten i ”Lessons in Love” har skrivits av AI. I de verk som professorn publicerade innan AI gjorde sitt intåg finns det inte ett spår av sådan teknik. Detta är förstås logiskt. Problemet för Engdahl är att detta utgör ett tydligt bevis på att boken från 2025 verkligen är AI-genererad och att analysen är korrekt. För om någon skulle hävda att analysen kan vara felaktig – eller att Engdahls egen skrivstil råkar likna det som en maskin skulle kunna producera – är det ändå märkligt att inga sådana resultat framkommer vid granskningen av hennes tidigare texter.

Men vad säger Emilia Engdahl själv om dessa anklagelser? När Anna Axfors konfronterar henne med analysens resultat svarar Engdahl skriftligen: ”Varje tanke och varje ord i mina böcker och artiklar är mitt eget, och jag tar fullt ansvar för dem. Jag kan motivera och utveckla mina teorier och resonemang eftersom de bygger på den kunskap jag har odlat. Jag deltar också regelbundet i dessa diskussioner i akademiska sammanhang – på konferenser, i seminarier och genom min undervisning. En text existerar inte i ett isolerat universum; den diskuteras, citeras och lever vidare – säkert, ibland, till och med inom olika AI-verktyg.”

Hon tillägger vidare: ”Jag vill gärna tillägga att vi bör gå vidare från debatten om huruvida en text är AI-genererad eller inte. Utvärdera istället textens innehåll. Punkt. Syftet med AI är att förstärka människans förmågor – inom alla samhällssektorer. Det är därför en ganska märklig tanke att föreslå att vi ska undvika att använda AI. Att göra det skulle vara kontraproduktivt och, för oss som arbetar inom samhällsvetenskapen, utgöra en betydande risk.”

Kort sagt försöker Engdahl bagatellisera det som har hänt. Det är hennes egna resonemang som presenteras i hennes böcker och texter; det är innehållet som spelar roll. Det är dags att vi slutar betrakta AI som ett problem och istället lär oss att utnyttja denna nya teknik.

Ändå har ingen låtit sig övertygas av dessa argument.

AI kan inte jämföras med seminarier eller konferenser. Det är en maskinstyrd agent som kan generera texter som forskare och författare sedan kan sätta sitt eget namn på. Att låta AI skriva en text om ett ämne som man själv har utvecklat – kanske till och med med hjälp av en egen, unik terminologi – är inte detsamma som att skriva texten själv. En forskare som publicerar en artikel förväntas inte bara presentera forskning eller resultat, utan också bedriva resonemang med hjälp av övertygande argument och ett precist och korrekt språk.

En annan text av Engdahl som Axfors granskade var en krönika som publicerades i augusti 2026 i kulturdelen av den ansedda dagstidningen ”Svenska Dagbladet”.

Efter att det kommit fram att AI hade använts beslutade Svenska Dagbladets kulturredaktör, Ida Ölmedal, att dra tillbaka artikeln i fråga. I ett uttalande i tidningen förklarar Ölmedal att Svenska Dagbladet genomförde en egen granskning av texten, följt av en ny redaktionell bedömning. Slutsatsen blev att texten skulle dras tillbaka.

Ölmedal betonar att essäerna i Svenska Dagbladets kulturdel förväntas vara skrivna av människor. ”I dessa dagliga krönikor fördjupar sig forskare, författare och andra utvalda skribenter i ämnen som de har en personlig och djup förankring i. Det är avgörande att den som formulerar idéer, väljer ord och definierar begrepp är författaren själv. Språk och tanke går inte så lätt att skilja åt.”

Kort sagt måste artiklarna i Svenska Dagbladet skrivas av människor som själva tänker och kommunicerar. Artiklarna, som författarna sätter sitt eget namn under, bör skrivas av livfulla och intellektuellt ansvarsfulla individer.

Det kan tyckas märkligt att en erfaren professor skulle utsätta sig för risken att bli offentligt förödmjukad på det sätt som Emilia Engdahl har gjort. Engdahl är anställd vid ett stort universitet – en miljö där det säkert förs en livlig diskussion om att studenter använder AI för att göra sina uppgifter istället för att utföra arbetet själva. Dessutom skulle man kunna anta att lärarna vid Göteborgs universitet använder verktyg för att upptäcka fusk med hjälp av AI. Ändå har Engdahl själv hamnat i just denna fälla.

Det är också märkligt att en etablerad forskare – som har skrivit flera böcker – skulle se någon fördel i att låta en maskin skriva hennes verk. Ger skrivprocessen inte Engdahl någon intellektuell tillfredsställelse? Kreativa människor behöver i allmänhet utöva sin kreativitet för att trivas. I det här fallet lät Engdahl en maskin skriva en text som hon hävdade att hon själv hade författat. Hon satte sitt namn på en bok och flera artiklar som hon i själva verket inte hade skrivit. Bisarrt!

Frågan om hur AI kommer att användas är komplex. Hur kommer vi att uppfatta forskning och litteratur när maskiner kan utföra uppgifter som tidigare endast människor kunde klara av? För närvarande verkar dock AI-genererad text präglas av en viss banalitet. Dessutom verkar det som om vi människor fortfarande håller fast vid en etik som innebär att det är den mänskliga individen – människan – som bör skapa och skriva både forskning och litteratur.

Naturligtvis kan AI fungera som ett tekniskt hjälpmedel inom forskningen. Många använder redan AI för uppgifter som att söka efter referenser eller utforska enkla forskningsfrågor. Men att låta AI utarbeta ett utkast till en forskningspresentation eller låta AI skriva en text med litterära ambitioner – det är något vi ännu inte är beredda att acceptera.

Maskinerna har ännu inte segrat över människorna.