Subscribe
Under Europaparlamentets pågående plenarsammanträde (19-22 januari) har en aktuell debatt enligt artikel 169 i arbetsordningen planerats in om ”Återställande av kontrollen över migrationen: återvändande, viseringspolitik och samarbete med tredjeländer”, på begäran av Europeiska folkpartiet. Debatten, som formellt är upptagen på parlamentets dagordning för plenarsammanträdet, återspeglar en växande medvetenhet om att Europas migrationsramverk har haft svårt att leverera effektiv kontroll, trovärdig verkställighet och allmänhetens förtroende.
För de europeiska konservativa och reformisterna belyser denna diskussion en verklighet som länge har varit uppenbar men som alltför ofta undviks: migrationspolitiken kan inte upprätthållas enbart med hjälp av förklaringar. Utan verkställbarhet, tydlighet och snabbhet förlorar även de mest noggrant utarbetade reglerna sin mening.
Gränserna för en ideologiskt driven strategi
I åratal har migration varit en av de politiskt känsligaste och mest olösta frågorna på EU-nivå. Trots upprepade initiativ, handlingsplaner och reformer har resultaten i stort sett förblivit oförändrade. Trycket på de yttre gränserna kvarstår, återvändandet är fortsatt strukturellt lågt och klyftan mellan EU:s regler och deras faktiska genomförande fortsätter att öka.
Med tiden har styrningen av migrationen alltmer kommit att präglas av ideologiska reflexer snarare än operativ effektivitet. Humanitärt ansvar har alltför ofta förväxlats med politisk ovilja att agera. Resultatet har blivit ett system som är generöst i princip men svagt i utförandet, vilket skapar osäkerhet för migranter och frustration bland medborgarna.
Detta är inte ett misslyckande för de europeiska värderingarna. Det är ett misslyckande i fråga om styrning.
Avkastning som hörnsten i trovärdigheten
Alla fungerande migrationssystem vilar på en grundförutsättning: beslut måste verkställas. När personer som inte har laglig rätt att stanna kvar inte återsänds upphör asylsystem att fungera som skyddsinstrument och blir i stället vägar till permanent irregularitet.
Europeiska unionen har upprepade gånger erkänt återvändandets centrala betydelse, men framstegen har ändå varit begränsade. Komplex lagstiftning, ojämnt genomförande och otillräckligt samarbete med ursprungsländerna har alla bidragit till att återvändandefrekvensen är fortsatt låg. Detta undergräver inte bara gränskontrollen, utan också asylens legitimitet i sig.
Ett fast men rättvist förhållningssätt, som ECR konsekvent förespråkar, försvagar inte skyddet för dem som verkligen är i behov av det. Tvärtom, det bevarar det. Tydliga regler, som tillämpas konsekvent, är avgörande för att upprätthålla både lagligheten och allmänhetens förtroende.
En ECR-prioritering sedan lång tid tillbaka
Detta tillvägagångssätt är inte nytt. Migration har varit ett centralt fokus för ECR-gruppens politiska arbete i flera år, inramat som en strukturell utmaning som kräver realism snarare än ad hoc-svar. Genom sin migrationspolitiska grupp och ihärdiga kampanjer har ECR konsekvent hävdat att svag verkställighet, ineffektiv lagstiftning och motviljan att försvara nationella befogenheter har undergrävt Europas förmåga att hantera migration på ett ansvarsfullt sätt. I detta perspektiv är återställande av kontroll inte en retorisk förändring, utan den logiska konsekvensen av en politik som återigen måste anpassas till verkligheten.
Gränser, viseringar och tredjeländer: en ny koppling mellan politik och genomförande
Migrationshantering kan inte hanteras isolerat från andra politiska instrument. Gränskontroll, viseringssystem och samarbete med tredjeländer utgör en enda strategisk ram. När de behandlas separat förlorar de i effektivitet. När de anpassas till varandra förstärker de varandra.
Viseringspolitiken måste grundas på realistiska bedömningar av migrationsrisker och efterlevnad, snarare än på politisk bekvämlighet. Förvaltningen av de yttre gränserna måste vara operativ, inte symbolisk. Samarbetet med tredje land måste vara strukturerat, ömsesidigt och resultatinriktat, snarare än deklaratoriskt.
Cypern, rådets ordförandeskap och frågan om återvändande
Denna linje upprepades de senaste dagarna, när ECR-gruppen uttryckte sitt stöd för de prioriteringar som Cypern fastställde i början av sitt ordförandeskap i rådet. Under plenardebatten välkomnade ECR:s medordförande Patryk Jaki det förnyade fokuset på migration och betonade särskilt behovet av ett återvändandedirektiv som ett viktigt verktyg för att återställa trovärdigheten i EU:s politik. Budskapet var tydligt: utan effektiva återvändanden kan inget migrationsramverk vara hållbart och inget politiskt åtagande kan tas på allvar.
Ett test av politisk mognad
Den pågående plenardebatten erbjuder en möjlighet att gå bortom slagord och ta itu med de strukturella svagheterna i Europas migrationsramverk. Huruvida denna möjlighet kommer att tas tillvara är fortfarande osäkert.
Vad som står klart är att status quo inte längre är försvarbart. En migrationspolitik som bygger på oklarheter, långsamma förfaranden och beslut som inte verkställs tjänar varken migranter eller medborgare. Ordning och humanitet är inte motsatta principer, de är ömsesidigt förstärkande.
Om Europa menar allvar med att återupprätta förtroendet för sina institutioner och legitimiteten för sin politik måste migrationsstyrningen äntligen grundas på realism, ansvar och verkställbarhet. Detta är inte en ideologisk förändring. Det är en återgång till sunt förnuft.