Européer efterlyser större nationell kontroll över gränserna

Under det senaste decenniet har den europeiska debatten om migration genomgått faser av hetsig ideologisk konfrontation, ofta pendlande mellan retorik om evig nödsituation och teknokratisk försäkran. I början av 2026 kan man dock skönja en djupgående förändring som överskrider gamla politiska kategorier. Detta är inte en instinktiv reaktion eller en reträtt som dikteras av rädsla, utan snarare ett krav på realism som kommer från de europeiska samhällenas innersta kärna. Hanteringen av migrationsströmmar och skyddet av de yttre gränserna uppfattas inte längre bara som punkter på en byråkratisk agenda, utan som beståndsdelar i staters demokratiska legitimitet och själva stabiliteten i det europeiska projektet.

En fasändring i den europeiska debatten: signalen från den europeiska allmänna opinionen

En otvetydig signal i detta avseende kommer från den kontinentala allmänna opinionen. Enligt en stor undersökning som genomfördes på ett urval av över 11 700 medborgare i 23 medlemsstater håller 71 procent av européerna med om att EU bör ge de nationella regeringarna betydligt större kontroll över sina egna gränser för att kunna hantera invandringen mer effektivt. Det som gör dessa uppgifter politiskt relevanta är dess geografiska och politiska tvärgående karaktär: enigheten om större suveränitet över gränserna är inte förbehållen en enda region, utan är hög i länder i östra, norra, västra och södra delen av kontinenten. Denna konvergens tyder på att kravet på kontroll inte är ett uttryck för motstånd mot integration, utan snarare en reaktion på uppfattningen om en centraliserad förvaltning som har förlorat kontakten med de operativa behoven på fältet.

Siffrorna: total nedgång, koncentrerad press

Uppgifter om migrationsflödena 2025 ger en objektiv ram för denna uppfattning och avslöjar en komplex verklighet med partiella framsteg och ett ihållande tryck. Även om de irreguljära inresorna till EU minskade med omkring 25 procent under årets första elva månader, till omkring 166 900, har trycket inte försvunnit utan blivit mer koncentrerat. Den centrala Medelhavsrutten fortsätter att vara den mest använda korridoren och står för 40 procent av de totala inresorna, med Libyen som ursprung för över 90 procent av avresorna på denna axel. Medan vissa rutter, som västra Balkan, har sett betydande nedgångar, har andra, som västra Medelhavsrutten, sett ökningar på 15%. Dessa siffror bekräftar att migration är ett dynamiskt fenomen som kräver snabba och väl avvägda åtgärder, en funktion som nationella myndigheter verkar vara bättre rustade att utföra än överstatlig samordning, som ofta bromsas av korsveto och komplicerade förfaranden.

När kontrollen fungerar: betydelsen av politiska val

En ofta förbisedd faktor i den offentliga debatten är att den totala minskningen av antalet irreguljära passager inte är resultatet av en spontan dynamik, utan av specifika politiska val. Där EU och medlemsstaterna har investerat i striktare kontroller, samarbete med transitländer och operativa avtal om att begränsa avgångar, har flödena visat en betydande nedgång. Detta tyder på att migrationshantering inte är ett okontrollerbart fenomen, utan en variabel som är känslig för politisk vilja och förmåga att ingripa. Om svaren förblir fragmenterade eller försenade tenderar trycket tvärtom att förändras snarare än att minska, vilket förvärrar spänningarna mellan medlemsstaterna.

Schengen under press: krisen för det ömsesidiga förtroendet

Denna asymmetri mellan centraliserade beslut och lokala konsekvenser utsätter Schengensystemet för en aldrig tidigare skådad politisk stress. Även om den fria rörligheten fortfarande är en oumbärlig pelare för de flesta européer är dess överlevnad paradoxalt nog beroende av förmågan att återställa förtroendet för säkerheten vid de yttre gränserna. Det faktum att tolv regeringar har anmält ett tillfälligt återinförande av inre gränskontroller sedan början av 2025 – varav åtta uttryckligen anger migration som orsak – bör inte tolkas som en önskan att avveckla området med fri rörlighet, utan som en självförsvarsmekanism inför sekundära flöden som de nuvarande reglerna inte kan begränsa. När inre gränskontroll blir standardpraxis är det ett tecken på att förtroendekontraktet som bygger på delat ansvar har hamnat i kris.

Det europeiska svaret och dess strukturella begränsningar

I detta sammanhang utgör de europeiska institutionernas svar, som kulminerade i den nya pakten om migration och asyl och avtalen om ”solidaritetspoolen”, ett nödvändigt men fortfarande ofullständigt försök att ta itu med problemet. De senaste reformerna av återvändandeförfaranden och förteckningar över ”säkra ursprungsländer” pekar i rätt riktning mot större fasthet, men de löser inte den grundläggande frågan om operativ kompetens. För en europeisk konservativ är frågan klar: politiskt ansvar måste följa på effektiv kompetens. Om de nationella regeringarna är ansvariga inför sina väljare för den allmänna säkerheten, den sociala sammanhållningen och de lokala tjänsternas hållbarhet, måste de behålla rätten att besluta om vem som kommer in och vistas på deras territorium. Ett effektivt europeiskt samarbete bör inte innebära en blind delegering till centraliserade organ, utan ett subsidiärt stöd till de medlemsstater som hanterar de yttre gränsernas frontlinje.

Suveränitet och fördrag: en möjlig ombalansering

Det är också värt att komma ihåg, utan att hänge sig åt polemiska överdrifter, att den nuvarande strukturen i de europeiska fördragen inte innebär någon rättslig skyldighet för medlemsstaterna att delegera alla sina befogenheter på området för gränskontroll och migrationshantering. Migrationspolitiken är till sin natur ett område med delad behörighet, där unionens roll bör vara att stödja och samordna medlemsstaternas åtgärder, inte att ersätta dem. Tendensen att tolka varje begäran om ökad nationell kontroll som en kränkning av den ”europeiska andan” har därför ingen solid rättslig grund, utan återspeglar snarare en omfattande politisk tolkning som i slutändan har gett bränsle åt tvetydighet och institutionella spänningar. I detta avseende innebär kravet på ett tydligare nationellt ägarskap av operativa beslut inte en brytning med den europeiska ordningen, utan snarare en möjlig ombalansering av den.

Kontroll och humanitet: en falsk dikotomi

Slutligen finns det en mänsklig dimension som kräver att ordningen återställs. Trots att antalet ankomster har minskat är kostnaden i form av människoliv på Medelhavet fortfarande dramatisk, med över 1 700 offer bara under 2025. Det är ett moraliskt misstag att kontrastera kontroll med medkänsla: oordning vid gränserna underblåser bara människosmugglarnas kriminella affärsmodell och uppmuntrar till farliga resor baserade på illusionen av ett asylsystem som i alltför många fall har blivit en olämplig kanal för ekonomisk migration. Ett fast, förutsägbart och rättsligt grundat kontrollsystem är den enda verkliga förutsättningen för en human migrationspolitik som kan skydda dem som verkligen har rätt till asyl och avskräcka dem som försöker kringgå reglerna.

Den demokratiska legitimitetens kärna

Det är just på detta område som en avgörande del av de europeiska institutionernas trovärdighet står på spel i dag. När en stor majoritet av medborgarna uppfattar ett växande avstånd mellan beslut som fattas på överstatlig nivå och de konkreta effekterna på lokalsamhällena är risken inte bara politisk utan också demokratisk. Kravet på ökad nationell gränskontroll uttrycker inte nostalgi för det förflutna, utan snarare behovet av att återupprätta en tydlig koppling mellan beslutsfattande, ansvar och samförstånd. Att ignorera denna signal skulle ytterligare underblåsa klyftan mellan medborgare och institutioner, med konsekvenser som går långt utöver enbart migrationsfrågan.

Reformera utan att bryta

I slutändan står Europa inte inför ett binärt val mellan isolering och öppenhet, utan inför behovet av att anpassa sitt styre till verkligheten. Att reformera utan att bryta innebär att acceptera att nationell suveränitet inte är ett hinder för samarbete, utan den grund som det måste vila på för att vara trovärdigt. Endast genom att återupprätta staternas förmåga att agera och skydda sina medborgare kommer det att vara möjligt att bevara Schengen och därmed medborgarnas förtroende för ett Europa som äntligen klarar av 2000-talets utmaningar.