Återuppbyggnaden av Europas försvar: Från stora löften till VERKLIG kapacitet

Europa har hittat både pengarna och viljan att återupprusta. Det som fortfarande saknas är den industriella kapaciteten, snabbheten och de gemensamma reglerna för att omvandla dessa pengar till fungerande förmåga. Det var budskapet från paneldiskussionen den 24 oktober om ”Att anpassa Europas militära förmågor till nya hot” vid ECR-konferensen i Vilnius.

Małgorzata Samojedny (ordförande, Opportunity Institute, Polen), moderator. Hon inledde med att tala om ekonomin. Studier från IMF och ECB tyder, enligt henne, på att försvarsutgifter ökar BNP på kort sikt, kanske i ännu högre grad än infrastrukturinvesteringar. Hon tog Tjeckien, som gränsar till hennes hemland, som exempel. Landet täcker 57 % av sina försvarsbehov med inhemsk produktion och exporterar 90 % av sin försvarsproduktion. Tjeckiska företag har också gjort uppköp utomlands, till exempel Fiocchi Munizioni i Italien. Europa behöver tre saker, menade hon: hållbar finansiering, förutsägbara order och konkurrenskraftiga villkor i leveranskedjan. Hon klagade över att stål- och aluminiumproducenter drabbas av ”konstgjorda” kostnader till följd av utsläppshandel och ESG-regler. Hon uppmanade också regeringar och företag att fastställa krav och göra gemensamma inköp.

Vojtech Munzar (tjeckisk parlamentsledamot, vice ordförande i budgetutskottet). Som ekonom satte han in försvarsfrågan i ett sammanhang med tre frågor: hur man ska finansiera det, hur marknaden fungerar och hur man använder offentliga medel på ett ansvarsfullt sätt. Hans viktigaste siffra var att Europa importerar cirka 80 % av sin militärutrustning, vilket innebär att en stor del av utgifterna lämnar EU:s ekonomi. Han betonade senare att inköp av utrustning endast är en del av kostnaden. Utbildning, logistik, kaserner och baser kostar alla pengar, och blandade flygflottor förvärrar situationen. Om vissa stater flyger Gripen och andra F-35 blir utbildningen för respektive flygplan dyr. När det gäller att skapa förutsägbarhet för industrin menade han att staterna bör säkerställa långsiktig efterfrågan och finansiering samt sänka de artificiellt höga kostnaderna för energi och tung industri. Subventioner, menade han, bör endast fungera som ett komplement till privata företag och deras idéer. Han sade också att ”varje euro som investeras i försvaret genererar två eller tre euro” i relaterad verksamhet. Det är lättare att övertyga väljarna i Polen eller de baltiska länderna än i Italien eller Spanien, där det blir en politisk strid. Skuldfinansierade utgifter kan höja räntorna, varnade han, och föreslog därför att man skulle omfördela medel från den gröna omställningen till försvaret.

Tomasz Szatkowski (generalsekreterare för ECR-gruppen, tidigare polsk ambassadör vid Nato). Han förmedlade sin skarpa strategiska syn till panelen. Utan USA:s kärnvapenparaply, menade han, skulle Europa riskera att utsättas för rysk kärnvapenutpressning, eftersom de brittiska och franska arsenalen endast täcker ett begränsat antal scenarier. Han påminde om att Nato inte hade några ordentliga planer för hela operationsområdet före 2021–22. Sedan dess har fokus skiftat till att förhindra att Ryssland uppnår några tidiga framgångar. Nato, menade han, bör utnyttja sina styrkor inom flygstridskrafter och manöverkrigföring snarare än att försöka mäta sig med den ryska massan. På frågan om hur Nato kan finansiera en stor utvidgning svarade han rakt på sak: ”Kort sagt, det går inte.” Det kräver tid och industriell kapacitet, vilket Europa saknar. Försvar i sig räcker inte heller: ”Det är som att gå in i en medeltida strid med ett sköld men utan svärd.” Han varnade för att i all oändlighet skjuta ner billiga Shahed-drönare med dyra Patriot-missiler. Han efterlyste också fler övningar med kort varsel, där allierade kan misslyckas tidigt utan att bli klandrade.

Nikodem Racho (rådgivare till den polske presidenten, tidigare rådgivare vid Nationella säkerhetsbyrån). Han placerade Rysslands imperialistiska ambitioner i ett långsiktigt perspektiv som sträcker sig bortom alla fredsavtal. Han hävdade att de resurser som Europa inte enkelt kan ersätta från USA omfattar underrättelseverksamhet, rymd, cybersäkerhet samt ledning och kontroll, där underrättelseverksamheten är den svåraste. Trots detta kan Europa klara sig tills förstärkningar anländer. Hans konkreta krav var permanenta amerikanska baser i Polen, med tydlig finansiering och lagstiftning, samt en underhållsanläggning för PAC-missiler som används av Patriot-systemen.

Nikodem Racho, som talade i sin roll som panelens branschrepresentant, sade att de baltiska staterna saknar starka försvarsindustrier och köper in från USA, Tyskland och Polen. Lokala företag bör därför hitta nischer som de stora leverantörerna lämnar öppna och välkomna allierade investerare, eftersom fabriker också medför politiskt stöd. Därefter kom Litauens ekonomi- och innovationsminister Edvinas Grikšas, som lyfte fram snabbheten som ett argument. Hans land har omkring 100 försvars- och säkerhetsföretag, och branschens intäkter ökade med 50 % bara under förra året. En investerare kan gå från undertecknat avtal till en produktionsanläggning på så kort tid som nio månader, vilket han anser är snabbast inom EU. Hans slogan för Europa var ”hastighet, hastighet, hastighet”. Han sade att EU:s befintliga upphandlingsmekanismer är underutnyttjade och lovade att presentera litauiska exempel under landets ordförandeskap i rådet.

EU-parlamentarikern Aurelijus Veryga svarade på en fråga om hur man ska åtgärda bristerna i EU:s försvar och sa: ”Vi kan diskutera hur bra eller dåligt det är, men Europa försöker åtminstone göra något.” Han påpekade att EU tidigare till och med förbjöd diskussioner om försvarsinvesteringar, vilket gör att det tar tid att anslå medel. EU samlar främst in och omfördelar medlemsstaternas pengar, sa han, och dess bästa bidrag är regler som uppmuntrar till samarbete.

Den litauiske parlamentsledamoten Dainius Gaiauskas nämnde SAFE som ett av tecknen på att ett enat EU ökade sina budgetar, vilket drev Moskva till att genomföra hybridattacker i gråzoner.

Europaparlamentarikern Elena Donazzan sade att SAFE beviljar medel till medlemsstaterna så att de kan köpa in det de behöver, men att ”offentlig upphandling ofta i slutändan gynnar företag utanför Europa”. Hon vill utvidga den samarbetsmodell som skapats för migrationsfrågor till att även omfatta militär upphandling.

Italiens statssekreterare för försvar, Isabella Rauti, beskrev målet som en europeisk pelare inom Nato, inte som en europeisk armé. Utrustningen bör vara kompatibel ”redan från konstruktionsstadiet”, med europeiska produktionskedjor och på sikt helt europeisk utrustning. Hon betecknade det som en ambition snarare än något omöjligt. Hon nämnde ett möte som nyligen hölls i Rom och som helt ägnades åt europeisk upphandling.

Litauens före detta ständige representant vid Nato, Deividas Matulionis, var mer skeptisk till Bryssel. Han vill att nästa EU-budget ska innehålla mer medel för försvar och säkerhet. Han argumenterade för standardisering och sa: ”Pengar kommer inte att försvara oss. Endast kapacitet kan försvara oss.” Han avvisade idén om en EU-försvarsallians, som skulle kräva en fördragsändring och riskerade att nöja sig med den minsta gemensamma nämnaren.

Matulionis tillade att Litauen lägger 5,38 % av BNP på försvaret, varav över 60 % stannar kvar i landet. Racho nämnde också tre åtgärder inom EU: militär rörlighet, EDIP (programmet som främjar produktion i Europa) och ett strömlinjeformat industriprogram. Som exempel nämnde han trupper som behövde sex veckor på sig för att ordna med pappersarbetet för att förflytta sig från väst till öst, samt broar som inte var byggda för stridsvagnar.

Talare var överens om att Europa inte längre kan betrakta försvaret som en eftertanke. De var oeniga om huruvida Bryssel eller de nationella huvudstäderna bör ta ledningen, och om hur mycket kontroll man ska behålla över vart pengarna går. SAFE befinner sig mitt i den debatten. Programmet erbjuder ny finansiering, men kritikerna fruktar att pengarna kan hamna utanför Europa, och även anhängarna säger att det verkliga testet är om beställningarna leder till fabriker, utbildad personal och vapen som fungerar tillsammans. Som Szatkowski uttryckte det: sköldar räcker inte på egen hand.