Bortom grönmålning: Europas val av Mercosur

För några dagar sedan argumenterade jag för handel och strategisk realism –att Europa måste bryta sig ur sin regleringsmässiga isolering och anamma handel på sina egna villkor. Handelsavtalet mellan EU och Mercosur var en kompass mitt i stormen, men nu står det vid ett vägskäl. Europeiska jordbrukare är med rätta oroade, Bryssel garderar sig och en mångfärgad koalition av populister – inte bara de gröna – bryter ut i opposition. En högljudd röst som står i slående kontrast till vad detta avtal representerar: Europas sista verkliga chans att ta plats vid det globala ekonomiska bordet som ett frihandelsblock. En fråga av yttersta strategiska betydelse.

Hysterin över giftiga importer och miljöstandarder som inte följs är förståelig, men irrelevant i den mån sydamerikanska produkter kommer att omfattas av samma standarder som de som tillverkas i EU. Dessutom bör en sådan frenesi inte distrahera oss från den verkliga debatten. Nämligen att Europa, i en tid av intensiv systemkonkurrens mellan globala makter, borde upphöra med den masochistiska aktiviteten att självt införa världens strängaste regelverk – den gröna given. Särskilt när andra spelar efter helt andra regler.

Den globala ekonomin går inte runt på gröna avtal

Det är anmärkningsvärt att ingen av de två supermakterna i vårt århundrade – Förenta staterna och Kina – verkar under något som liknar den europeiska gröna given. Washingtons energipolitik har pendlat mellan subventioner och sanktioner, men man har aldrig infört en kontinent- och ekonomitäckande uppsättning regleringar som handikappar de egna producenterna. Kina, å sin sida, strävar efter tillväxt med kraftig statlig styrning, exporterar fossilbränsleintensiva råvaror och bygger infrastruktur över kontinenter med nästan noll miljövillkor.

Inte ens andra rangens ekonomiska makter – som Brasilien eller Indien – begränsar sig till europeiska regleringsstandarder. De strävar efter industrialisering, exportmarknader och strategiskt oberoende, och sätter ofta ekonomisk tillväxt framför ideologiska åtaganden om minskade koldioxidutsläpp.

Mot bakgrund av detta, varför skulle européerna frivilligt binda sina egna händer?

Ett partnerskap mellan jämlikar

Avtalet mellan EU och Mercosur får inte reduceras till en debatt om antalet nötkreatur eller gränsvärden för bekämpningsmedel. Det är den mest betydelsefulla handelsrelation som Europa har förhandlat fram på årtionden, och det måste förstås som en del av Europas bredare geopolitiska strategi.

Mercosur – som består av Argentina, Brasilien, Paraguay, Uruguay och nu Bolivia – är fortfarande Latinamerikas största regionala block. Detta är inte någon avlägsen, frånkopplad handelspartner; det är en del av Europas atlantiska grannskap. Som spanjor – och som europé i allmänhet – bör vi respektfullt avvisa uppfattningen att Nord- och Sydamerika är en exklusiv ”sfär” för någon annan makt, inklusive USA. Om Europa har historiska, kulturella och ekonomiska band till västra halvklotet måste Atlanten förbli ett område med delat inflytande, inte sfärer som uteslutande domineras av Washington eller Peking.

Europas förhållande till Nord- och Sydamerika måste vara ett äkta partnerskap mellan jämlikar, inte en underordnad roll där sydamerikanska nationer passivt väntar på att världens största ekonomier ska dela upp inflytande och möjligheter mellan sig. Om Europa har för avsikt att konkurrera på dessa villkor vore det klokare att inte spela alls – eftersom vi inte är någon match. Vår styrka ligger inte i att härma supermakternas tvång, utan i att erbjuda något annat: ett balanserat, regelbaserat partnerskap som bygger på ömsesidighet och långsiktig integration. I dag söker flera ledande sydamerikanska ekonomier aktivt en närmare allians med Europa. När de sträcker ut handen till oss bör Europa ha självförtroendet – och den strategiska klarheten – att sträcka ut handen tillbaka.

Konkurrens på den globala marknaden

Som jag nämnde i min tidigare artikel är tidpunkten för Mercosur-avtalet ingen tillfällighet. I takt med att Kinas ekonomiska fotavtryck i Latinamerika har ökat – med en handel som överstiger en halv biljon dollar och investeringar som uppgår till hundratals miljarder dollar – har det sydamerikanska blocket sökt alternativa partner för att undvika ett alltför stort beroende av Peking. Samtidigt har de senaste amerikanska regeringarna infört tullar, sanktioner och politiska påverkanskampanjer som tydligt visar att USA:s politik inte är välvillig per automatik, utan att även USA strävar efter att tillgodose sina egna nationella intressen – som sig bör.

Detta globala sammanhang har bidragit till att påskynda Mercosurs vilja att samarbeta med Europa på en mer jämlik basis – inte som ett ideologiskt bihang, utan som en strategisk partner. För Europa är detta en möjlighet som inte får gå till spillo. Om vi drar oss tillbaka från att delta kommer Kina och USA glatt att fylla tomrummet – med sina prioriteringar, inte våra.

Varför grön skepticism missar poängen

Gröna kritiker menar att avtalet kommer att undergräva klimatåtaganden, påskynda avskogningen och utsätta europeiska jordbrukare för orättvis konkurrens. Att blockera avtalet skulle dock inte förhindra miljöförstöring eller minska de globala utsläppen. Det skulle bara omdirigera Mercosurs handel till marknader som helt saknar miljöstandarder.

Vi kan inte låtsas att miljöskyddet gynnas av att vi inte engagerar oss. De globala utsläppen är en funktion av den totala produktionen och konsumtionen – inte av var gränsen dras. Inte heller bör handelspolitiken underordnas interna regleringsmönster som inte delas av våra främsta konkurrenter. EU:s gröna giv är fortfarande ett dyrt och ideologiskt drivet experiment. Den är inte en universell lag. Det är inte en plan som har antagits av USA, Kina, Brasilien, Indien eller någon annan framväxande ekonomisk pol. I en värld med hård konkurrens är självpiskande lagstiftning ett recept på strategisk irrelevans.

Mercosurs strategiska logik

EU-Mercosur-avtalet kan vara ofullkomligt. Dess mekanismer för att upprätthålla miljöskyddet skulle kunna vara starkare och dess tvistlösningsförfaranden mer bindande. Men perfektion bör inte vara en fiende till en sund strategi – särskilt inte när alternativet är ett strategiskt avståndstagande och en efterföljande isolering.

Detta avtal utgör en avsiktlig diversifiering av Europas handelsförbindelser i en tid då de globala leveranskedjorna blir alltmer beväpnade och ifrågasatta. Det stärker Europas historiska och civilisatoriska band med en region som delar många av dess rättsliga, kulturella och ekonomiska grundvalar, samtidigt som det erbjuder en nödvändig motvikt till både Kinas ekonomiska dominans och USA:s unilateralism på västra halvklotet. Framför allt är det ett steg mot att återupprätta Europas roll som en meningsfull frihandelspol i den globala ekonomin, i stället för att begränsa den till ett självpåtaget regleringsghetto.

Europa vid ett strategiskt vägskäl

Europa står inför ett tydligt val: fortsätta retirera bakom fästningen med den gröna given och regleringsmaximalism – och klamra sig fast vid fiktionen att reglering i sig är en källa till konkurrensfördelar – eller anamma handelspartnerskap som återställer hävstångseffekten, relevansen och den ömsesidigt gynnsamma tillväxten. Må det vara med Sydamerika eller med Indien, som verkar vara von der Leyens senaste korståg.

Avtalet mellan EU och Mercosur tvingar fram detta val – och det är just därför som det är värt att försvara. Inte för att det är perfekt, utan för att strategisk realism i en tid av konkurrens inte är ett svek mot värderingar – det är ett försvar av dem.

Att blockera avtalet av ideologiska skäl eller på grund av falska prognoser om makroekonomiska effekter skulle vara att abdikera från Europas globala roll. Att se det träda i kraft och sedan ta bort våra självpåtagna hinder för att vara konkurrenskraftiga skulle vara ett beslut av en kontinent som förstår sin historia och ser på framtiden.