Brasilianska produkter och upprepade varningar från europeiska jordbrukare

Europeiska unionen har förbjudit en av sina största exportörer – Brasilien – att leverera vissa livsmedel för konsumtion inom EU. Från och med den 3 september har Bryssel stoppat importen av nötkött, fjäderfä, ägg och honung från Sydamerikas största land. Denna åtgärd är lika drastisk som den är logisk och beror på att Brasilien inte har följt EU:s hälsobestämmelser – närmare bestämt förbudet mot att använda antimikrobiella medel för att påskynda djurens tillväxt. Brasilien kunde inte ge de garantier som krävdes för djurets hela livscykel, vilket ledde till detta förbud, som redan i flera månader hade verkat oundvikligt. Redan i maj hade Brasilien strukits från listan över länder som uppfyller EU:s krav på livsmedelssäkerhet.

Förordningen om användningen av antimikrobiella ämnen kom inte som en blixt från klar himmel. Den fanns redan innan frihandelsavtalet mellan EU och Mercosur tillämpades provisoriskt den 1 maj. Vid den tidpunkten ”förutspådde” Ursula von der Leyen att fördelarna med detta avtal skulle bli ”verkliga och synliga”. Efter månader av protester från jordbrukare, som uttryckte stor oro över att EU:s marknad skulle öppnas för Sydamerika och inflödet av produkter som inte uppfyller kraven och som är skadliga – något som jordbrukarna upprepade gånger hade varnat för – fick EU-medborgarna höra något annat: att livsmedelsflödena skulle kontrolleras och att kraven skulle uppfyllas. Fyra månader efter att avtalet med de sydamerikanska länderna trädde i kraft har Europeiska unionen nu stoppat importen av animaliska produkter från det största landet, Brasilien. Fram till den 1 maj hävdade arkitekterna bakom detta avtal att handelsliberalisering och strikta hälsostandarder skulle kunna samexistera utan problem. Hyckleriet är uppenbart.

Oron kring tillväxtfrämjande medel är inte något som bara finns i fantasin hos byråkraterna i Bryssel eller hos jordbrukare som upprepade gånger har slagit larm om de folkhälsorisker som genomförandet av Mercosur medför. Antibiotikaresistens är ett verkligt problem – och ett som inte bör ignoreras. Användningen av antibiotika som tillväxtfrämjande medel är förbjuden enligt EU-lagstiftningen, vilket innebär att produkter som härrör från djur som behandlats med dessa ämnen på brasilianska gårdar bör undantas från konsumtion. Att hävda att folkhälsan kan skiljas från hur livsmedel produceras tusentals kilometer bort är antingen farlig naivitet eller en ren lögn.

Europeiska kommissionen har rätt i att kräva garantier längs hela produktionskedjan – garantier som Brasilien inte kan ge, åtminstone inte för tillfället. Anledningen är att de produkter som landet vill leverera till europeiska konsumenter kommer från djur som har fått förbjudna ämnen för att de ska växa snabbare.

Den jordbrukare som föder upp djur utan tillväxtfrämjande medel – med längre produktionscykler och högre kostnader, men med en disciplin som gått i arv i generationer – kan inte konkurrera på lika villkor med ett industriellt system som är utformat för vinst. Detta är en verklighet som europeiska jordbrukare upprepade gånger har påpekat under flera månader innan avtalet mellan EU och Mercosur trädde i kraft. När Bryssel öppnar EU-marknaden för hundratusentals ton nötkött som innehåller förbjudna ämnen, men samtidigt hävdar att normerna kommer att uppfyllas, spelar man i själva verket ett farligt spel – ett spel som absolut inte ligger i konsumenternas intresse.

Europas jordbrukare har i åratal krävt att de inte ska tvingas konkurrera med produkter som inte omfattas av samma krav. Nu har hälsoargumentet visat att de hade rätt, vilket knappast är förvånande. Detta ändrar inte det faktum att Bryssel själv politiskt påtvingade EU:s konsumenter ett avtal som landsbygdsbefolkningen bestämt avvisade. Det handlar om livsmedelssäkerhet, men också om livsmedelssuveränitet. Ett samhälle som betraktar sin livsmedelsproduktion eller sina livsmedelsimport som bara en detalj bland många, eller som förväxlar låga priser med överflöd, överlämnar sin suveränitet bit för bit. Verklig välfärd kräver en försörjningskedja man kan lita på, djur som föds upp på naturligt sätt och en jordbrukare som inte behandlas som en fiende till framsteg.