Subscribe
Det är inte slutet på Green Deal. Men något har uppenbarligen förändrats i Bryssel.
Efter flera år då Europas klimatmål verkade nästan helt immuna mot varje seriös diskussion om de ekonomiska och sociala kostnaderna för omställningen, börjar nu Europeiska kommissionen ta hänsyn till ett begrepp som alltför länge har hållits utanför debatten: konkurrenskraft.
Det tydligaste tecknet kom den 17 juli, då kommissionen lade fram en omfattande översyn av EU:s utsläppshandelssystem – den mekanism som innebär att elproducenter, tung industri, flygbolag och rederier måste betala för sina koldioxidutsläpp.
Klimatmålet förblir formellt oförändrat. Europeiska unionen strävar fortfarande efter en minskning av nettoutsläppen av växthusgaser med 90 procent fram till 2040 jämfört med 1990 års nivåer, som ett steg på vägen mot klimatneutralitet senast 2050. Det som däremot förändras är den väg som Bryssel avser att följa.
Enligt kommissionens förslag skulle den årliga minskningen av antalet utsläppsrätter som finns tillgängliga på marknaden avta avsevärt. Minskningstakten skulle sjunka från nuvarande 4,3 procent till 3,7 procent år 2031 och därefter till 1,7 procent år 2036. Tung industri, såsom stål- och cementindustrin, skulle också behålla sina kostnadsfria koldioxidutsläppsrätter under en längre tid, och avvecklingen av dessa skulle förlängas till 2038.
Dessa siffror kan verka mycket tekniska. Ur politisk synvinkel ger de dock en mycket bredare bild.
Under många år var den europeiska strategin relativt enkel: genom att gradvis höja kostnaderna för koldioxidutsläpp skulle företagen tvingas påskynda sin övergång till renare teknik. Problemet är att resten av världen inte stod stilla medan Europa utformade allt mer ambitiösa klimatregler.
Europeiska tillverkare konkurrerar med företag i USA, som i allmänhet gynnas av billigare energi, samt med kinesiska konkurrenter som stöds av en kraftfull industripolitik, enorma stordriftsfördelar och, i många fall, mindre stränga miljökrav.
Konsekvenserna blir allt svårare att bortse från. Klimatambitionerna kan endast vara ekonomiskt hållbara om de europeiska företagen även i fortsättningen kan producera, investera och sysselsätta arbetskraft i Europa.
Kommissionen själv erkänner nu öppet problemet. Vid presentationen av sin nya elektrifieringsstrategi den 17 juli hänvisade man i Bryssel uttryckligen till ett ”föränderligt geopolitiskt och ekonomiskt sammanhang” som kräver att utsläppshandelssystemet (ETS) moderniseras, och placerade konkurrenskraft, utfasning av fossila bränslen och europeiskt oberoende inom samma politiska ramverk. Kommissionen erkände också grundläggande strukturella problem: el kan fortfarande kosta ungefär tre gånger så mycket som gas, nätanslutningar kan ta flera år och många rena tekniker har svårt att nå kommersiell skala.
Det är här som klimatpolitiken slutar att enbart vara en miljöfråga och istället blir en fråga om industriell och geopolitisk makt.
Att stänga en fabrik i Lombardiet, Tyskland eller Polen kan minska de utsläpp som registreras inom Europeiska unionen. Men om Europa sedan importerar samma stål, kemikalier eller industriprodukter från länder med mindre stränga miljökrav blir den globala miljövinsten betydligt mindre uppenbar.
Europa riskerar att exportera inte bara sina utsläpp, utan även sina fabriker, sin tekniska expertis, sina investeringar och sina arbetstillfällen.
Det är just den kritiken som konservativa krafter och flera nationella regeringar har framfört i åratal. Det som har förändrats är att dessa argument inte längre är begränsade till de politiska ytterkanterna i Bryssel. De får allt större inflytande på det europeiska beslutsfattandet i dess kärna.
De europeiska konservativa och reformisterna har varit särskilt högljudda.
Dagen före kommissionens tillkännagivande beskrev Alexandr Vondra, ECR-gruppens samordnare i Europaparlamentets miljöutskott, översynen av utsläppshandelssystemet (ETS) som ett test på om Bryssel äntligen var berett att erkänna den ”geopolitiska och ekonomiska verklighet som den europeiska industrin står inför”.
Vondra efterlyste att avvecklingen av de kostnadsfria utsläppsrätterna skulle stoppas eller bromsas avsevärt för sektorer där omställningen till ett koldioxidfritt samhälle fortfarande är särskilt svår. Hans huvudargument var otvetydigt: ”Europas klimatpolitik får inte ske på bekostnad av industrins konkurrenskraft”.
Det handlar inte om att Europa ska överge sina miljömål. Det handlar om att miljöpolitiken inte får leda till ett resultat där utsläppen bara flyttas utomlands samtidigt som den europeiska industrikapaciteten försvinner.
Några dagar tidigare hade den tidigare polska premiärministern och ECR-ledamoten i Europaparlamentet, Beata Szydło, gjort samma koppling mellan klimatlagstiftning och ekonomisk styrka under debatten i Europaparlamentet om prioriteringarna för det nya irländska ordförandeskapet i rådet.
För Szydło utgjorde den kommande översynen av utsläppshandelssystemet (ETS) ett avgörande test på om den europeiska ekonomin äntligen skulle kunna ”breda ut sina vingar och bli konkurrenskraftig” istället för att hämmas av regler som EU själv har utformat.
Andra medlemmar i gruppen gick ännu längre. Den italienske ECR-ledamoten Stefano Cavedagna beskrev utsläppshandelssystemet (ETS) som en symbol för de överdrivna regleringar som har skadat Europas konkurrenskraft, medan den polske ledamoten Bogdan Rzońca reducerade debatten till en medvetet tydlig prioritering: energi, hävdade han, måste först och främst vara överkomlig för företagare och först därefter miljövänlig.
Bakom koldioxidmarknaden döljer sig också en mer övergripande energifråga.
Kommissionen vill att Europa ska öka elens betydelse avsevärt inom transport, uppvärmning och industri. Den nya handlingsplanen syftar till att öka elens andel av den slutliga energiförbrukningen från dagens cirka 23 procent till 46 procent år 2040. Bryssel uppskattar att en ökad elektrifiering på sikt skulle kunna minska EU:s import av fossila bränslen med 260 miljarder euro per år.
Men även här hävdar ECR att mål inte kan ersätta infrastruktur.
Daniel Obajtek, gruppens samordnare i Europaparlamentets utskott för industri och energi, har varnat för att höjda elektrifieringsmål utan tillräcklig produktionskapacitet, lagringskapacitet och elnät helt enkelt skulle leda till ökade kostnader för företag och hushåll. Han har efterlyst incitament i stället för obligatoriska mål och att de nationella regeringarna ska behålla kontrollen över sina energimixar.
Vondra har kopplat samma debatt till en annan fråga som blir allt svårare för Bryssel att undvika: kärnkraft. ”Det kan inte finnas någon trovärdig elektrifieringsstrategi utan kärnkraft”, hävdade han och efterlyste enklare investeringar i nya reaktorer samt färre europeiska regleringshinder för finansiering av kärnkraft.
Sammantaget skisserar dessa ståndpunkter en alternativ strategi jämfört med den ursprungliga filosofin bakom Green Deal: utfasningen av fossila bränslen förblir ett mål, men det måste förenas med teknisk neutralitet, överkomliga energipriser, nationella förhållanden och bevarandet av Europas industriella bas.
Och nu går även Bryssel, åtminstone delvis, i den riktningen.
Den föreslagna reformen av utsläppshandelssystemet (ETS) innebär inte bara att vissa av systemets krav mildras. Den syftar också till att omvandla koldioxidprissättningen till ett mer uttryckligt instrument för industripolitiken. Kommissionen vill att hälften av de framtida intäkterna från ETS ska gå till att stödja den inhemska industrin, medan tiotals miljarder euro skulle avsättas för att finansiera renare teknik och industriella investeringar. Företag som erhåller vissa förmåner skulle i sin tur åläggas att göra konkreta investeringar i utfasning av fossila bränslen.
Filosofin håller därför på att förändras.
I stället för att nästan uteslutande förlita sig på att göra koldioxidintensiv produktion dyrare tvingas EU i allt högre grad att ställa sig frågan hur ren produktion faktiskt kan bli ekonomiskt lönsam på europeisk mark.
Denna distinktion är viktig.
En klimatpolitik som enbart bygger på förbud, tidsfrister och högre kostnader kan visserligen minska de europeiska utsläppen på papperet, men samtidigt försvaga den produktionskapacitet som krävs för att finansiera och driva själva omställningen. En klimatpolitik som är integrerad i en verklig industriell strategi har större möjligheter att uppnå båda målen.
Förändringen är också betydelsefull eftersom den konservativa kritiken mot Green Deal inte längre enbart utgör en extern attack mot den europeiska konsensusen. Delar av denna kritik håller gradvis på att bli en del av själva konsensusen.
Konkurrenskraft, energipriser, strategisk självständighet, teknisk neutralitet och risken för avindustrialisering har blivit en del av ordförrådet i Bryssel. Den europeiska debatten handlar inte längre enbart om hur snabbt utsläppen kan minskas, utan om huruvida Europa fortfarande kommer att ha en konkurrenskraftig industriell ekonomi när den processen är avslutad.
Striden är långt ifrån över.
Kommissionens förslag till utsläppshandelssystem måste fortfarande förhandlas fram med Europaparlamentet och medlemsstaterna, och flera regeringar och politiska grupper kommer sannolikt att kräva ytterligare ändringar. Samtidigt kommer miljöorganisationer och delar av den europeiska vänstern att hävda att en uppmjukning av systemet riskerar att undergräva ett av EU:s mest effektiva verktyg för att minska utsläppen av växthusgaser.
Den kritiken kan inte bara avfärdas. Utsläppshandelssystemet (ETS) har spelat en betydande roll för att minska utsläppen inom de sektorer som det omfattar. Den egentliga frågan är därför inte om koldioxidprissättning fungerar, utan om ett system som utformades under en annan ekonomisk era fortfarande är hållbart när Europa står inför höga energikostnader, hård industriell konkurrens från Kina, förnyad amerikansk ekonomisk nationalism och växande oro över sitt strategiska beroende av utländska makter.
Europa har inte övergett den gröna överenskommelsen.
Det man nu börjar frångå är antagandet att miljömässiga ambitioner kan skiljas från ekonomisk makt.
Under många år har man i den europeiska debatten ofta betraktat konkurrenskraften som något som automatiskt skulle följa i spåren av den gröna omställningen. I dag inser man i Bryssel att det är tvärtom: utan en konkurrenskraftig industri, prisvärd energi och teknisk kapacitet kanske det inte blir någon hållbar grön omställning alls.
En strategi som leder till avindustrialisering i Europa, ökat beroende av utländsk teknik och ökad import från mer koldioxidintensiva ekonomier skulle inte bara vara ett ekonomiskt misslyckande. Det skulle vara en miljömässig motsägelse.
Och kanske är det just den förändringen som är den viktigaste av alla som just nu sker i Bryssel.
Europas industriella verklighet har äntligen fått en plats i nivå med dess klimatambitioner.