Under 2022 har de centralistiska krafterna i Europeiska unionen, självutnämnda federalister, anordnat sin påstådda konferens om Europas framtid, som kommissionens chef Ursula von der Leyen lovordade i samband med sitt tal om unionens tillstånd i september förra året.
De europeiska konservativa och reformisterna (ECR) har kallat konferensen för en ”medieparad” som saknar både rättvisa och öppenhet.
En ung Cambridge-historiker och Brysselkonsult, Jose Maria Arroyo Nieto, har nyligen publicerat en intressant artikel där han föreslår att det skulle ha varit smartare att hålla en konferens om Europas förflutna.
Såvitt jag vet är detta den första forskaren som har lagt fram ett så tilltalande förslag, och därför verkar det lämpligt att gå in på hans argument och ge några kommentarer när det behövs.
Hans diskussion börjar med ett ganska tydligt faktum. EU:s grundande efter andra världskriget bygger på en myt.
Europa och dess nationer är uppenbarligen mycket äldre än knappt femtio år. För inte så länge sedan låtsades en spansk kristdemokratisk politiker, Esperanza Aguirre, att Isabellas och Cervantes nation hade uppnåtts 1812, när den första liberala konstitutionen antogs. Mycket få höll med om detta, eftersom Aguirre verkar ignorera att kung Reccared konverterade till kristendomen på 600-talet, under det tredje konciliet i Toledo.
Samma sak gäller för många andra europeiska länder. Europeiska unionen bygger alltså på en myt, eftersom det helt enkelt inte stämmer överens med verkligheten att Europa började sin historiska utveckling under 1900-talet.
Inte heller som en union, för under medeltiden styrdes samhället på kontinenten av både kejsaren på civil nivå och påven på andlig nivå. Denna situation varade i flera århundraden, långt innan Europeiska unionens grundmurade myt lanserades.
Mutatis mutandis skulle man kunna göra en analogi med en annan myt, nämligen den om grundandet av de mänskliga rättigheterna, också efter andra världskriget. Både kristna och sekularister som försvarade ett sådant modernt rättighetsbegrepp enades om att utarbeta en stadga som beskrev rättigheterna, även om de var oense om sina respektive visioner av lag och ordning.
Arroyo citerar en författare, Benedict Anderson, för att stödja problemet med att unionen är en myt från början. Enligt professor Anderson är unionen en myt eftersom nationer är en myt, eftersom de är inbillade.
Här kan jag inte hålla med den irländske akademikern. Om man inte försvarar en materialistisk syn på saker och ting, där endast materia existerar och allt annat är inbillning, verkar det uppenbart att nationer inte är inbillade. Annars skulle man kunna hävda att familjen också är imaginär, att Gud också är imaginär, eller att ett universitet eller ett kommersiellt företag är imaginära bortom sina enskilda professorer och studenter, eller chefer och anställda.
Detta är den gamla medeltida diskussionen som orsakades av nominalismen. Enligt Ockham och andra franciskaner som påverkade det moderna tänkandet är verkligheten begränsad till enskilda partiklar, till skillnad från aristoteliska och thomistiska dominikaner (och senare jesuiter) som accepterade begreppet universella eller verkligheter som grupperar flera individer, oavsett om de existerar materiellt eller inte.
Men även om gamla och nya nationer verkligen har existerat och existerar i dag, är det sant att deras koncept på kontinenten förändrades under 1500-talet, då deras identitet som samhällen underställda både kejsardömet och påvedömet successivt ersattes av autonoma enheter som stod mot varandra i en komplicerad maktbalans.
En spansk kung som Alphonse X av Kastilien skulle kunna sträva efter att styra imperiet i den klassiska medeltidsvärlden och en sådan situation skulle kunna accepteras av de andra gamla nationerna. På samma sätt kunde en italiensk munk som Thomas av Aquino utan problem undervisa i Paris. Begreppet ”det gemensamma bästa” var det som gällde för det europeiska territoriet.
Efter Westfaliska freden 1648, då principen om moderna nationer helt och hållet etablerades i Europa, låste suveräna stater sina gränser och förlitade sig på sina grannar endast i den utsträckning som ett internationellt avtal kunde tjäna deras respektive specifika intressen.
Det är ett annat begrepp för nationer, till och med ett nytt begrepp som föddes i fantasin hos moderna tänkare som Ockham, Luther, Bodin eller Spinoza, och som senare följdes av tyska idealister, men ett begrepp som har präglat den politiska verkligheten sedan dess.
Hur som helst verkar det logiskt, som Arroyo hävdar, att en konferens om Europas framtid först måste innehålla en konferens om dess förflutna, så att vi kan komma överens (eller inte) om vilken gemensam väg vi ska gå. Och ett sådant avtal bör bygga på ömsesidig respekt, inte på bedrägeri och på att en part tvingas över en annan.
Om det inte finns någon sådan överenskommelse om det förflutna kan resultatet bli liknande det för mänskliga rättigheter. Många samtyckte till användningen av begreppet, men efter 1968 anser vissa att stadgan bör hållas frusen, medan andra, mer djärva, proklamerar att begreppet värdighet bör utvidgas så mycket som den mänskliga viljan självständigt kan bestämma.
Källan till bilden: EurActiv
The text was translated by an automatic system