Subscribe
Efter mer än två århundraden av alliansfrihet innebar Sveriges officiella inträde i Nato 2024 en viktig vändpunkt i ett radikalt förändrat internationellt klimat. Denna riktningsförändring drevs framför allt av den växande uppfattningen om ett hot från Ryssland, som intensifierades av den storskaliga invasionen av Ukraina 2022. I detta nya geopolitiska sammanhang framstår svensk upprustning inte som en episodisk åtgärd, utan som en integrerad del av en långsiktig strategi.
NATO-INTRÄDET SOM EN HISTORISK BRYTPUNKT
För att förstå Sveriges nuvarande militariseringsfas är det nödvändigt att utgå från ett grundläggande faktum: övervinnandet av den historiska neutraliteten. Den ryska aggressionen mot Ukraina har radikalt förändrat det europeiska strategiska landskapet. Den upplevda risken för konflikteskalering och Moskvas växande militära självsäkerhet har fått både Sverige och Finland att överge två århundraden av neutralitet för att säkra det kollektiva skydd som föreskrivs i artikel 5 i Nordatlantiska fördraget. Sveriges riksdag ratificerade anslutningen med en majoritet över partigränserna, vilket återspeglar ett konsoliderat politiskt och folkligt samförstånd, som stöds av bevis på framväxande geopolitiska risker.
STRUKTURELL UPPRUSTNING OCH ÖKADE MILITÄRUTGIFTER
Sveriges nya försvarsstrategi bygger på en omfattande och progressiv upprustningsstrategi i linje med NATO:s normer. Sedan 2020 har militärutgifterna redan fördubblats och uppgår nu till 2,4% av BNP, men det uttalade målet är att nå 3,5% till 2032. Detta är en av de högsta procentsatserna bland medlemsländerna, ett påtagligt tecken på Stockholms strategiska engagemang i Atlantpakten. Upprustningsprogrammet omfattar inköp av moderna vapensystem – såsom drönare, avancerat artilleri, sjömålsrobotar och luftvärn – samt en investeringsplan för teknisk kapacitet och cyberförsvar, som är viktiga delar i modern krigföring.
EN ARMÉ INRIKTAD PÅ AKTIV AVSKRÄCKNING
Den nya svenska försvarsstrategin bryter med tidigare tiders konservativa synsätt och övergår till en logik av aktiv avskräckning, baserad på beredskap och projicering av styrka. Omorganiseringen av armén åtföljs av en översyn av värnplikten: den återinfördes 2017 och innebär nu att ”tioårsregeln”, som fastställde den maximala gränsen för värnpliktigas återkallande, avskaffas. Dessa beslut återspeglar en ny strategisk medvetenhet: trots att Sverige inte direkt gränsar till Ryssland är landet geografiskt känsligt, både som en potentiell transitkorridor för NATO-trupper i händelse av en konflikt i Baltikum och för kontrollen över Gotland, en nyckelpunkt i Östersjön.
POLITISK SAMMANHÅLLNING OCH FOLKLIGT STÖD
Ett anmärkningsvärt inslag i Sveriges upprustningspolitik är det starka partiöverskridande samförstånd som den åtnjuter. Det upprustningspaket som godkändes av riksdagen i juni 2025 fick också en positiv röst från den socialdemokratiska oppositionen, vilket visar på nationell enighet i försvarsfrågor. I en tid som präglas av politisk polarisering är detta en styrka för Sverige, som snabbt kan röra sig mot att uppnå sina strategiska mål utan den osäkerhet som är typisk för andra nationella scenarier.
EN BETYDANDE OMVANDLING
I och med inträdet i Nato omformar sig Sverige snabbt till en fullt integrerad aktör i den euroatlantiska säkerhetsarkitekturen. Den svenska upprustningsprocessen utgör en av de mest betydande förändringarna i det europeiska säkerhetslandskapet efter 2022. Denna utveckling är resultatet av samspelet mellan tre huvudsakliga dynamiker. För det första har landets anslutning till Nato inneburit nya förpliktelser på området kollektivt försvar, vilket innebär ett brott med den traditionella neutralitetspositionen. För det andra har konflikten i Ukraina och Rysslands växande självhävdelse på ett genomgripande sätt förändrat synen på säkerhet i det svenska samhället, vilket lett till en ökad medvetenhet om den konkreta möjligheten av ett direkt hot. Slutligen återspeglar denna förändring också en bredare process av omdefiniering av den nationella identiteten, som innebär att den allmänna opinionen och institutionerna gradvis internaliserar möjligheten av en verklig konflikt, som inte längre förpassas till området för teoretiska hypoteser. Sverige, som är en symbol för nordisk neutralitet, håller snabbt på att utvecklas till en av de mest dynamiska aktörerna i den nya europeiska säkerhetsarkitekturen. Hur framgångsrik denna process blir på medellång och lång sikt kommer dock att bero på en rad avgörande faktorer. Det kommer att vara viktigt att säkerställa att försvarsmaktens höga kvalitet upprätthålls, att göra den gradvisa ökningen av militärutgifterna ekonomiskt hållbar och att bevara den interna politiska sammanhållning som krävs för att upprätthålla ett sådant strategiskt skifte.