Subscribe
Det nyligen ingångna handelsavtalet mellan USA och EU, som innebar att tullarna sänktes till 15 procent för ett antal strategiska sektorer, välkomnades av EU:s institutioner och nationella regeringar, som såg avtalet som en diplomatisk seger som kunde avvärja ett handelskrig med potentiellt förödande konsekvenser. Men även om beslutet markerar en vändpunkt i de transatlantiska relationerna utgör det fortfarande inte en slutgiltig lösning på de strukturella problem som präglar de ekonomiska relationerna mellan de två sidorna av Atlanten. Överenskommelsen, som nåddes i juli mellan EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen och USA:s president Donald Trump och som formaliserades i augusti, utgör mer av ett vapenstillestånd än en varaktig fred. Det ger europeiska företag ett mer förutsägbart ramverk, men lämnar avgörande frågor olösta, såsom stål, aluminium och framför allt livsmedelssektorn, som är av grundläggande betydelse för länder som Italien och Frankrike.
AVTALETS INNEHÅLL
I den gemensamma förklaringen mellan EU och USA fastställs en betydande sänkning av tullsatserna, med en högsta tullsats på 15 % för den stora majoriteten av den europeiska exporten till USA. Bland de sektorer som gynnas finns bilar, läkemedel, halvledare och timmer, som utgör en betydande del av den bilaterala handeln. Åtgärden, som är retroaktiv från och med den 1 augusti 2025, innebär också att varor som redan omfattas av tullar för mest gynnad nation (MGN) som överstiger 15 procent inte kommer att bli föremål för ytterligare höjningar. Denna mekanism säkerställer, åtminstone på papperet, större stabilitet för exporterande företag, särskilt den tyska fordons- och läkemedelsindustrin, som har en stark närvaro i flera medlemsstater. En annan viktig aspekt är åtagandet att i framtiden arbeta för att utvidga förmånsordningen till andra sektorer, ett mål som fortfarande är avgörande för unionen. Jordbruks-, livsmedels-, vin- och alkoholsektorerna står dock fortfarande utanför avtalet, trots påtryckningar från vissa regeringar.
DE PROBLEMATISKA UNDANTAGEN: STÅL, ALUMINIUM OCH JORDBRUKS- OCH LIVSMEDELSINDUSTRIN
Undantagen utgör den mest kritiska delen av avtalet. Stål- och aluminiumsektorerna, som fortfarande omfattas av tullar på 50 procent, är fortfarande en källa till spänningar mellan Bryssel och Washington. Frågan om global överkapacitet, särskilt kinesisk överkapacitet, tynger möjligheten till ett bredare avtal: USA insisterar på ökat skydd för sina strategiska sektorer, medan EU fruktar en negativ inverkan på konkurrenskraften hos sina företag. Lika viktigt är att livsmedels- och vinsektorerna inte ingår i avtalet. För länder som Italien, där vinexporten är en av de viktigaste ekonomiska och kulturella tillgångarna, är avsaknaden av tullbefrielser en tydlig begränsning. Branschorganisationer har uttryckt oro över ett avtal som visserligen undviker nya tullar, men som inte öppnar upp för verkliga tillväxtmöjligheter på redan mycket konkurrensutsatta marknader.
DET ITALIENSKA PERSPEKTIVET
Den italienska regeringen kallade avtalet ”inte idealiskt men användbart” och betonade att dess främsta förtjänst var att man undvikit ett handelskrig. Italien, som är starkt beroende av export inom sektorer som mode, livsmedel och maskinteknik, behöver ett tydligt och stabilt regelverk för att planera sin ekonomiska strategi. På så sätt erbjuder avtalet förutsägbarhet, men det uppfyller ändå inte behoven hos de inhemska producenterna, som kräver friare tillträde till den amerikanska marknaden.
ILLUSIONEN AV STABILITET: ETT BRÄCKLIGT VAPENSTILLESTÅND
Ur ett akademiskt perspektiv kan avtalet tolkas som ett typiskt exempel på en ”tullfred”. USA, som historiskt sett har varit inriktat på att försvara sin inhemska industri med protektionistisk politik, accepterade en kompromiss av främst geopolitiska skäl: för att befästa sin anti-Kina-allians med Europa och stärka det industriella samarbetet inom strategiska sektorer. EU har å sin sida undvikit en spiral av repressalier som skulle ha drabbat känsliga sektorer, som den tyska fordonsindustrin eller den schweizisk-tyska läkemedelsindustrin. Spänningarna kring digitala regleringar (Digital Markets Act och Digital Services Act) är dock fortfarande olösta, eftersom Bryssel har hållit dem utanför förhandlingarna för att undvika att äventyra sitt regulatoriska självbestämmande. Detta innebär att potentialen för framtida konflikter är långt ifrån eliminerad.
INVERKAN PÅ DEN EUROPEISKA EKONOMIN
Även om avtalet välkomnas bör det inte tolkas som en universallösning för den europeiska ekonomin. Fördelarna med tullsänkningen kommer att fördelas ojämnt mellan medlemsländerna: Tyskland och Nederländerna, med sin stora exponering mot fordons- och läkemedelssektorerna, kommer att gynnas omedelbart, medan Italien, Frankrike och Spanien fortfarande straffas av att livsmedelssektorn inte omfattas. Dessutom innebär avtalets tillfälliga och icke-bindande karaktär ett osäkerhetsmoment: Europeiska företag kan tveka att göra långsiktiga investeringar utan garantier för att tullsystemet kommer att förbli stabilt. Denna ”vänta och se”-effekt riskerar att minska avtalets positiva inverkan på den reala ekonomin.