Subscribe
Interventionerna i Mellanöstern, från Bagdad till Gaza, ger en grundläggande lärdom: militär framgång är inte liktydigt med konsolidering av varaktig fred. Utgången av den väpnade konflikten utgör bara början på en komplex utmaning: efterkrigstiden. I det iranska fallet, efter en eventuell abdikation av Ali Khamenei och regimens fall, skulle ett scenario kunna skapas där politisk stabilisering, konsolidering av institutioner och utveckling av ett civilt samhälle måste stödjas av en långsiktig strategi. I avsaknad av dessa faktorer riskerar maktvakuumet att ockuperas av icke-statliga aktörer, klientelistiska nätverk eller extremistgrupper, vilket äventyrar befolkningens demokratiska strävanden och underblåser instabilitet även bortom nationsgränserna. Irak efter Saddam Hussein blev till exempel ett misslyckande för nationsbyggandet. På samma sätt följdes tillbakadragandet från Gaza, som då förespråkades av Ariel Sharon, av ett politiskt vakuum som gynnade Hamas radikalisering och uppgång. I båda fallen var misstaget att man gav upp hanteringen av den situation som uppstod när den tidigare ordningen kollapsade. Bristen på institutionellt stöd förhindrade uppbyggnaden av legitima och stabila styrmekanismer, vilket gynnade maktfragmentering och spridning av konflikter. Utan ett konkret åtagande att bygga upp institutioner och främja politisk pluralism riskerar alla förändringar att bli kortlivade.
IRAN: EN ÖMTÅLIG OCH AVGÖRANDE MÖJLIGHET
I fallet Iran är risken för att upprepa de misstag som gjorts i andra övergångsscenarier mycket stor. Den teokratiska regimen har visat en anmärkningsvärd förmåga till motstånd, bland annat tack vare sitt repressiva system, Pasdarans makt och en ideologisk retorik centrerad kring religiösa och anti-västerländska principer. Under denna auktoritära struktur utvecklas dock ett dynamiskt, urbaniserat och utbildat samhälle. Kvinnomobiliseringar, konstnärliga och litterära uttryck samt ungdomsrevolter är påtagliga tecken på en demokratisk potential. En sådan vitalitet kräver dock ett gynnsamt politiskt-institutionellt sammanhang för att kunna omsättas i en omvandlingsprocess. Utan ett internationellt ramverk som stödjer övergången och garanterar politiska handlingsutrymmen riskerar även de mest genuina impulserna att neutraliseras eller utnyttjas av en ny auktoritär regim. Den iranska övergången kan, om den genomförs med strategisk vision, gradvis och med full respekt för folkets självbestämmande, utgöra en epokgörande vändpunkt för hela regionen. Ett demokratiskt, stabilt Iran integrerat i det internationella samfundet skulle inte bara innebära slutet på det politiska, ekonomiska och militära stödet till väpnade grupper i Libanon, Irak, Gaza och Jemen, utan också en konkret möjlighet att återuppta en förhandlingsprocess i den israelisk-palestinska affären. Förverkligandet av detta scenario kräver dock multilateral samordning och en gemensam vision som i dagsläget är otillräcklig: FN har formell legitimitet men saknar de nödvändiga tvångsmedlen; EU upprätthåller ett starkt diplomatiskt engagemang men har begränsad geopolitisk tyngd; USA lider, trots resurser och inflytande, av en växande förlust av trovärdighet hos den arabiska och globala opinionen. I avsaknad av en sammanhållen internationell riktning med tillräckliga resurser riskerar alla förslag till stabilisering att stanna vid spekulationer.
UKRAINA SOM ETT INDIREKT OFFER FÖR DEN NYA REGIONALA ORDNINGEN
I detta snabbt föränderliga geopolitiska sammanhang, som kännetecknas av flera samtidiga spänningar, finns det en verklig risk för att kriget i Ukraina hamnar i skymundan i förhållande till Mellanösterns strategiska centralitet. USA:s uppmärksamhet verkar gradvis riktas mot schackbrädet i Persiska viken och mot hanteringen (på ett eller annat sätt) av Iranfrågan, vilket leder till att Ukrainakonflikten förpassas till en marginell position på den internationella dagordningen. Tycoonens strategi är utformad som ett uttryck för radikal politisk realism, där traditionella västerländska demokratiska värderingar är utbytbara och funktionella för en utrikespolitisk uppfattning som bygger på strävan efter amerikanska intressen. Denna strategi äventyrar inte bara samstämmigheten i västvärldens agerande, utan äventyrar också europeiska partners och framväxande demokratiers förtroende för USA:s förmåga att agera som garant för en internationell ordning baserad på gemensamma regler. Tanken på att tilldela Vladimir Putin en medlingsroll i denna kris förefaller vara ett försök att återställa de ryska positionerna till deras maximala värde i termer av internationell legitimitet. Att tilldela en förhandlingsroll till den person som främjade den väpnade aggressionen mot Ukraina och bidrog till att destabilisera den europeiska ordningen skulle leda till en normalisering av den ryska geopolitiska revisionismen. Detta beslut är komplicerat på flera sätt, särskilt om vi ser det i relation till den amerikanska administrationens agerande i form av ointresse för G7 och ovilja att införa ytterligare sanktioner mot Moskva. Denna kombination av faktorer belyser inkonsekvensen i den amerikanska utrikespolitiken. Dessa signaler ger sammantaget upphov till en uppfattning om att västvärlden gradvis drar sig tillbaka från den ukrainska frågan, som riskerar att marginaliseras till förmån för nya strategiska prioriteringar. En sådan utveckling skulle få allvarliga konsekvenser för trovärdigheten i den internationella ordning som bygger på territoriell integritet och fördömande av aggression.
EROSIONEN AV BEGREPPET VÄST
Den nya amerikanska ledningens attityd signalerar en gradvis försvagning av uppfattningen om västvärlden som en sammanhållen gemenskap, grundad på delade värderingar, demokratiska principer och gemensamma mål. Det potentiella tillbakadragandet från Ukrainakonflikten och den försonliga inställningen till auktoritära makter (som Ryssland) utgör en farlig diskontinuitet i förhållande till den traditionella amerikanska positionen. Denna strategiska förändring riskerar att äventyra västvärldens geopolitiska effektivitet och gynna en fragmentering av Atlantpakten. I avsaknad av ledarskap och en gemensam vision skulle västvärlden kunna förvandlas till en splittrad koalition, där varje aktör agerar enligt nationell logik och överger idén om en internationell ordning baserad på vissa regler. Ett sådant scenario skulle innebära ett steg tillbaka i uppbyggnaden av ett globalt system som bygger på samarbete och försvar av frihet. För Europas del innebär USA:s gradvisa tillbakadragande att kontinenten tvingas ta på sig en mer betungande roll i hanteringen av sin egen säkerhet. Möjligheten att inte längre kunna räkna med det amerikanska paraplyet, som i årtionden har garanterat stabilitet och avskräckning, kräver en djupgående reflektion över behovet av att utveckla en självständig försvarskapacitet. I avsaknad av en gemensam strategi och effektiva operativa verktyg riskerar dock EU att förbli en ofullständig aktör, sårbar för yttre påtryckningar och oförmögen att påverka den globala balansen. Klämd mellan systemkriser, hybridhot och ett NATO som blir alltmer fragmenterat i sin strategiska vision, står Europa nu inför utmaningen att omdefiniera sin geopolitiska identitet och kontinentala säkerhet, med risk för marginalisering på den internationella arenan.
KRIGS- OCH EFTERKRIGSTIDEN: DEN VERKLIGA UTMANINGEN ÄR POLITISK
Att konflikterna i Iran och Ukraina utspelar sig samtidigt kräver en djupgående och radikal omprövning av den internationella politiken. Hanteringen av efterkrigstidens övergångar kan inte lämnas åt slumpen eller begränsas till militära operationer, utan kräver en global och framsynt politisk vision. Denna vision måste kunna främja regional stabilitet, stärkandet av demokratiska institutioner och skyddet av mänskliga rättigheter, samtidigt som man undviker neokoloniala förskjutningar som skulle äventyra legitimiteten i själva interventionerna. Samtidigt uppmanas västvärlden att ställa en avgörande fråga om sin strategiska och värdebaserade framtid: Är det möjligt att upprätthålla en sammanhållning som bygger på gemensamma principer, eller kommer vi att få bevittna en gradvis underordning under cyniska och pragmatiska maktlogiker? Svaret kommer inte bara att påverka utgången av de nuvarande kriserna, utan kommer på ett avgörande sätt att avgöra den internationella liberala ordningens öde och överlevnad på lång sikt, med återverkningar som sträcker sig bortom regionala gränser och berör den globala stabiliteten.