Subscribe
Den så kallade ”gröna given”, som utformades av EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen, är EU:s färdplan för genomförandet av FN:s Agenda 2030 och dess berömda mål för hållbar utveckling (SDG).
En sådan färdplan kräver en ändring av den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP), det sex decennier gamla system som reglerar unionens primära sektor och som för närvarande står för en fjärdedel av den internationella organisationens totala budget. I synnerhet två strategier är på väg att omforma den gemensamma jordbrukspolitiken: Från jord till bord (F2F) och Biologisk mångfald för 2030 (BDS).
Flera författare har redan kritiserat de ideologiska metoderna i båda fallen: minskad användning av bekämpningsmedel och gödningsmedel kommer att minska produktionen, och ökad icke-produktiv mark (genom eufemismen ”landskap med hög mångfald”) motsvarar ett långsamt självmord inom den primära sektorn. Vem skulle i sitt förstånd kunna stimulera regeringar och jordbrukare att skapa artificiellt uttagna områden och lägga mark i träda för klimatförändringens skull?
Dessutom skulle minskningen av jordbruksinkomsterna behöva kompenseras av CAP-betalningar. Skattebetalarnas pengar används alltså för att kompensera för den katastrof som orsakats av Bryssels politik.
För att lugna ner en eventuell uppgång i socialt missnöje skulle främjandet av förment hälsosammare kost och en uppskattning av hållbart producerade livsmedel generöst bevattnas, återigen med högre skatter. Mattraditioner borde offras på altaret för radikala präster som förespråkar global uppvärmning. Till exempel ska system för djuruppfödning gradvis ersättas med växtbaserade livsmedel.
Allt detta proklameras uttryckligen svart på vitt i Europeiska unionens F2F- och BDS-dokumentation. Europeiska kommissionens gemensamma forskningscentrum, med säte i Sevilla (Spanien), har bland annat publicerat en viktig teknisk rapport som innehåller marknadsprognoser för den reviderade gemensamma jordbrukspolitiken.
Att minska användningen av bekämpningsmedel, eller växtskyddsmedel (PPP), kommer att tvinga jordbrukarna att öka insatserna för alternativa metoder, t.ex. mekanisk ogräsrensning. Deras kostnader kommer att öka med 25 procent på grund av att de måste blanda huvudgrödan med andra grödor på samma fält.
Trots dessa alternativa metoder antas sannolikheten för skadedjursangrepp leda till en årlig skördeförlust på i genomsnitt 10 %. Skadegörare som släpps ut tack vare den reviderade gemensamma jordbrukspolitiken skulle potentiellt kunna påverka i genomsnitt 18,6 % av unionens produktion.
I Sydeuropa bedöms en övergång från konventionella grödor till ekologiskt jordbruk leda till följande avkastningsförluster: 22,5% för frukt, 16,1% för spannmål, 12% för vete, 11,6% för permanenta grödor som inte är frukt, 11,5% för grönsaker, 11,4% för oljeväxtfrön och 4,6% för majs.
Utbudet av fjäderfä, gris, nötkött, spannmål och oljeväxter kommer att minska med 15 % jämfört med grundscenariot för 2020. Importen från tredjeländer (som är mindre oroade över klimatförändringarna) kommer följaktligen att öka med imponerande 39 %. Samtidigt kommer ökade priser från EU-producenter att innebära en urholkning av konkurrenskraften och därmed en minskning av exporten, ytterligare imponerande 38 %.
Prisökningen för produktion av fläskkött är särskilt skandalös och uppgår till 43 % jämfört med 2020; prisökningen för produktion av nötkött uppgår till 24 %, medan får och getter når 19 % och fjäderfä 18 %.
Mot bakgrund av detta kaotiska scenario har parlamentsledamoten Jorge Buxadé formellt frågat Europeiska kommissionen om en omlokalisering av jordbruks- och boskapsindustrin någonsin kan betraktas som positiv för våra medborgare. Med andra ord, hur tänker kommissionen motverka denna förlust av autonomi inom vår primära sektor?
I slutändan, avslutar VOX-politikern, bör allt handla om att skydda våra jordbrukare och boskapsuppfödare som ett sätt att skydda det gemensamma bästa för våra nationer. Svaret från unionens tjänstemän väntas strax efter sommaruppehållet.
Källa till bilden: Soria Noticias