Subscribe
Det har sällan hänt att ett beslut som antagits av Europaparlamentet har utlöst så entusiastiska reaktioner från konservativa som omröstningen den 26 mars gjorde. En komfortabel majoritet av 389 lagstiftare röstade för ett system som kommer att påskynda utvisningen av illegala migranter och bana väg för inrättandet av interneringscenter utanför EU:s gränser.
När planen väl har genomförts bör den bidra till att befria EU från personer som vistas olagligt i medlemsländerna och ge européerna en säkrare framtid – en framtid där de inte längre behöver vara rädda för att gå på gatorna eller ta med sina barn till parken. Den nya förordningen, som kommer att ersätta en ineffektiv och föråldrad förordning från 2008, anses vara historisk och en hörnsten för att verkligen bekämpa olaglig migration.
Att säga att Europa står vid ett vägskäl har blivit en kliché, nästan en plattityd. Bortom tal och retorik befinner sig Europa verkligen vid ett vägskäl. Och inte bara sedan i går, utan i över ett decennium, ända sedan den dåvarande förbundskanslern Angela Merkels ökända uttalande: Vi skapar det. ”Ja, det gjorde de.” Sedan den där sommaren 2015. De har upprepade gånger underlättat invasionen av Europa och bjudit in miljontals migranter att korsa våra gränser. De gjorde det genom att åberopa humanitära och ädla argument och berättade en lögn som, om de trodde att de upprepade den en miljon gånger, skulle bli sanningen: att migranter skulle anpassa sig lätt, arbeta outtröttligt för välståndet i de samhällen där de bosatte sig och rädda Europa från att kollapsa ner i en demografisk avgrund.
Inget av detta har hänt och kommer heller aldrig att hända. Men verkligheten är mycket mer dyster än så. Europa, åtminstone dess västra del, har allt mindre likhet med det Europa vi känner. Majoritetsbefolkningen har upphört att vara en majoritet, glädjen över att gå till en julmarknad har ersatts av rädsla och den normala ordningen har förvandlats till kaos.
”Vi kan göra det här.” Angela Merkels ord ekade i mitt huvud igen när jag hörde resultatet av omröstningen den 26 mars. Det blev 389 röster ”för” och 206 röster ”emot” dessa fantastiska nya åtgärder för att bekämpa illegal migration. Det var inte bara de borgerliga och konservativa grupperna som gick samman i en historisk omröstning, utan till mångas förvåning röstade även tolv ledamöter från Renew och sju ledamöter från S&D-gruppen för. Vem hade kunnat tro att nitton representanter för vänstern skulle stödja massrepatriering av illegala migranter? Och ändå hände det.
Efter omröstningen kommer Europaparlamentet att förhandla med medlemsländerna om att öka återvändandet av illegala invandrare och öppna så kallade ”återvändandehubbar” i tredjeländer. Vid genomförandet av dessa omfattande åtgärder kommer myndigheterna också att tillämpa vissa ”utökade” åtgärder, nämligen konfiskering av identitetshandlingar, frihetsberövande i upp till två år, ett förbud mot återinresa till EU som kan förlängas till ett livstidsförbud samt ömsesidigt erkännande av beslut som antagits mellan stater. Det räcker gott och väl.
Hur reagerade de ”civila” organisationerna? Inget nytt på den fronten. De nya åtgärderna kränker inte bara de grundläggande rättigheterna, de är också mer ”aggressiva” och ”tvingande”, men den term som används är ”ICE-ifieringen” av Europa, en uttrycklig hänvisning till U.S. Immigration and Customs Enforcement, sannolikt den mest ökända federala myndigheten enligt vänstern. Medan genomförandet av den nya förordningen för de flesta liberaler, gröna och socialister kommer att intensifiera klimatet av rädsla, kommer detta system för konservativa att skapa förutsättningar för att de som saknar lagligt uppehållstillstånd omedelbart återsänds till sina ursprungsländer. Vilket är helt rimligt.
Omröstningen i Europaparlamentet speglar ”en bred samsyn i parlamentet om att införa hårdare sanktioner mot dem som vägrar att följa reglerna och att stärka den externa dimensionen av vår migrationspolitik”, sade Charlie Weimers, ECR:s skuggföredragande, som har citerats flera gånger i detta ärende.
Efter år där en katastrofal migrationspolitik har drivit Europa mot självförstörelse har en klarsynt och förnuftig majoritet i Europaparlamentet röstat för att stoppa ett existentiellt hot. Även om förhandlingar mellan parlamentet och medlemsländerna om den slutliga utformningen av förordningen återstår, är vi ett steg närmare en återgång till förnuftet. Vi klarar av detta.