Subscribe
Det är ett vanligt fenomen i Europa och i västvärlden i allmänhet att etablerade medier anklagas för att vara vänster. Även statliga medier som har ett public service-uppdrag och som finansieras av medborgarnas skattepengar brukar i olika länder anklagas för att vara vänsterorienterade.
I Sverige har public service haft en stor betydelse. Landet var sent ute med att avreglera TV-marknaden och det ligger i många svenskars DNA att den statliga televisionen och den statliga radion är landets gemensamma forum för saklig information och allsidig debatt.
Men med den nya politiska konflikten mellan progressiv liberalism och socialism å ena sidan och nykonservatism å den andra har frågan om de statliga mediernas opartiskhet blivit mer inflammerad.
Seriösa undersökningar visar att de svenskar som röstar på det stora vänsterblocket med socialdemokrater, miljöpartister och vänsterradikaler tycker att public service gör ett bra jobb, att public service är opartiskt och sakligt. Väljare som röstar på den nya högeralliansen, där traditionella högerpartier men också nya och stora Sverigedemokraterna ingår, tycker däremot att statliga medier är vänster. Frågan är om de alla har fel.
Men de olika chefer som har kommit och gått på public service verkar inte vilja se problemet. De försvarar sig med näbbar och klor mot anklagelser om vänstervridning och anser att de utför precis det uppdrag de fått av Sveriges riksdag. De ger en heltäckande bild av samhällsutvecklingen och låter olika perspektiv komma in i sina program.
Debatten om de statliga mediernas neutralitet aktualiserades igen i samband med att många svenska journalister skrev under ett upprop om journalistiken i Gaza. Det hävdades att journalister hindras från att göra sitt jobb, att journalister också blivit måltavlor för krigföringen och att svenska mediehus bidrar till våldet och tragedin genom att inte ställa reella krav på Israel att släppa in journalister i Gaza.
I dag släpps tydligen inga utländska journalister in i Gaza. Över 60.000 palestinier uppges ha dödats sedan den 7 oktober och det kommer ständigt nya rapporter om svältkatastrofer bland befolkningen. Ett informationskrig pågår samtidigt som det konventionella kriget och Hamas och Israel ger varandra skulden för situationen. Det finns naturligtvis mycket för journalisterna att rapportera om och ingen i Sverige har egentligen klagat på att journalisterna görs medvetna om arbetsvillkoren för journalistik i en krigszon. Det fanns ett annat problem med uppropet: Den var helt och hållet riktad mot Israel. Det var Israels vägran att låta journalister rapportera från Gaza som framställdes som problematisk. Att Hamas inte håller vare sig yttrandefriheten eller pressfriheten särskilt högt nämndes inte. Faktum är att Hamas roll i konflikten överhuvudtaget inte nämndes i uppropet. Ändå skrev över 500 svenska journalister under. Däribland några journalister från statlig radio och TV.
Uppmärksamheten var enorm. Inte för att några journalister krävde bättre arbetsvillkor för journalister i Gaza, utan för att bilden av konflikten var så ensidig. Ingenting sades om att Hamas skulle kunna avsluta konflikten genom att släppa gisslan och lägga ned vapnen. Inte ett ord om attacken den 7 oktober. Endast Israel pekades ut som skyldigt till den humanitära katastrofen i Gaza. Ordet folkmord nämndes också, och det var naturligtvis Israel som ägnade sig åt detta. Författarna till uppropet hävdade till och med att svenska mediehus var delaktiga i folkmordet genom att underrapportera Israels krigsförbrytelser.
Uppropet publicerades i den rikstäckande dagstidningen Expressen. Det leddes också av en journalist, Magda Gad, som länge profilerat sig som sympatiskt inställd till det muslimska Mellanöstern och Palestina. Den formulering som väckte störst uppmärksamhet var just den om att västerländska och svenska mediehus själva bidrar till folkmordet i Gaza. Så här skrev de: ”Samtidigt har rapporteringen från svenska och andra etablerade medier i Europa och USA varit undermålig och genom sina brister bidragit till att legitimera det som nu av de flesta folkmords- och även Förintelseexperter beskrivs som just ett pågående folkmord.”
För många svenskar blev detta upprop en bekräftelse på vad man redan trodde sig veta: den svenska journalistkåren präglas av vänstersympatier. Den här gången handlade det om en konflikt utanför Europa, men även denna konflikt har nu fått en höger-vänsterdimension eftersom högerpolitiker i väst tycks ha lättare att uttrycka förståelse för Israels agerande mot Hamas än vad vänsterpolitiker har. I Sverige är det t.ex. det vänsterradikala och f.d. kommunistiska partiet ”Vänsterpartiet” som tydligast har krävt ett fördömande av Israel.
Vissa mediehus meddelade efter uppropet att de medarbetare som skrivit under texten kanske inte skulle få rapportera mer om konflikten i Gaza. Därmed erkändes att det fanns en politisk vinkel på uppropet. Och det var det ensidiga utpekandet av Israel som ensamt ansvarigt för det mänskliga lidandet i Gaza som uppfattades som problematiskt. Bland dem fanns journalister på det statliga radiobolaget Sveriges Radio och det statliga TV-bolaget Sveriges Television som nu inte längre skulle få rapportera om konflikten. Många svenskar som länge försökt påtala Public Service politiska slagsida anade morgonluft. Kanske fanns det en gräns för hur tydliga politiska ställningstaganden journalister kunde göra?
Men efter några dagar kom beskedet att alla journalister skulle få fortsätta att rapportera från Gaza. Chefen för Sveriges Radio hade till och med kallat journalisterna från Sveriges Radio till ett möte och många av dem ska ha sagt upp sig. Men ändå blev det inga konsekvenser. Chefen för Aftonbladet, Klas Wolf-Watz, skrev till Aftonbladet angående beslutet att låta journalisterna fortsätta arbeta: ”Huvudbudskapet i överklagandet är frågor om pressfrihet och säkerhet för journalister i Gaza. Det är inte kontroversiellt.” De svenska skattebetalarna och mediekonsumenterna som utlovats ett opartiskt Public Service fick alltså än en gång finna sig i att public service skulle fortsätta att verka trots sin partiskhet. Den information de får om konflikten mellan Israel och Hamas förmedlas av journalister som uppenbarligen inte har någon som helst förståelse för Hamas roll i konflikten.
Nu när den värsta uppståndelsen kring själva samtalet har lagt sig har debatten gått in i en andra fas. Nu verkar flera erfarna journalister fokusera på skademinimering. Den erfarna Mellanösternjournalisten Cecilia Uddén intervjuas i
Opartiskhet bör alltså inte innebära att man undviker att ta ställning i konflikter utan att ge en rättvisande bild av konflikten. Även när det gäller internationella konflikter som har en politisk sprängkraft även inom många västländer. Ok. Då vet vi det.
Så vad kan vi lära oss av detta? Kanske att vissa delar av de etablerade medierna håller på att göra sig av med en narcissistisk självbild där de hävdar att journalistiken kan vara opartisk och neutral. Det finns konflikter där vi inte kan vara opartiska, säger de.
Problemet är att det är precis det som högermedia har sagt under lång tid i olika västländer. – Det är för mycket som står på spel för att vi ska kunna vara opartiska. – Våra motståndare påstår sig vara opartiska, men är de inte det? Varför skulle vi vara det? – En riktig media ska ge en sanningsenlig bild av en samhällsutveckling istället för att sudda ut bilden bakom någon påstådd objektivitet.
Så klart: Om medievänstern vill ge sin sanningsenliga bild av konflikten i Gaza kan vi på högerkanten ge vår sanningsenliga bild av EU-byråkratin, den påskyndade gröna omställningen och den okontrollerade illegala invandringen.