Mellan Washington och Bryssel: Två konkurrerande fredsplaner för Ukraina

Kriget i Ukraina har gått in på sitt fjärde år, och medan fronten fortfarande är instabil går diplomatin på högvarv. På bordet ligger två fredsarkitekturer: USA:s plan, som bygger på det särskilda sändebudet Steve Witkoffs arbete, och det europeiska motförslaget, som formats av axeln London-Paris-Berlin och omfamnats av EU:s institutioner.
Det är två olika visioner, inte bara om hur striderna ska stoppas, utan också om vilken säkerhetsordning som ska hålla Europa uppe efter Rysslands aggression.

USA:s plan: snabbt eldupphör, de facto-neutralitet, återintegrering av Moskva

Den så kallade amerikanska 28-punktsplanen föddes ur en förhandling bakom kulisserna mellan Witkoff och den ryske finansmannen Kirill Dmitriev, som står Kreml nära. Dess huvudpelare är tre.

1. Slut på striderna och frysning av frontlinjen
Ukrainas suveränitet bekräftas formellt, men vapenstilleståndslinjen sammanfaller i huvudsak med den nuvarande fronten. Kiev skulle avstå från den militära återerövringen av Donbas och andra ockuperade områden och skjuta upp deras ”permanenta styre” till senare förhandlingar. Politiskt innebär detta i det närmaste en legitimering av Rysslands territoriella vinster.

2. Ett neutralt Ukraina med militära begränsningar
Enligt planen ska Kiev avstå från att gå med i Nato och acceptera begränsningar av storleken på och kapaciteten hos landets väpnade styrkor (särskilt långdistansrobotar) i utbyte mot säkerhetsgarantier under ledning av Washington. I praktiken skulle Ukraina bli en buffertstat: formellt oberoende, men neutralt och sårbart.

3. En stor ekonomisk uppgörelse med Ryssland
På den ekonomiska fronten öppnar texten vägen för Moskvas gradvisa återintegrering i internationella kretsar: återinträde i G8, lättnader i sanktionerna, energi- och industriavtal, inklusive i Arktis och andra strategiska sektorer. För Kiev planeras en stor återuppbyggnadsfond, som också ska finansieras med frysta ryska tillgångar, men med en stark närvaro av amerikanskt kapital, särskilt inom naturresurser och sällsynta jordartsmetaller.

Vid sidan av detta kommer ett känsligt politiskt kapitel: en mycket bred amnesti för brott som begicks under kriget, presidentval i Ukraina inom en mycket kort tidsram och inrättandet av en ”fredsstyrelse” med uppgift att övervaka avtalet. I det läckta utkastet skulle detta organ ledas direkt av USA:s president, med indirekta sanktionsbefogenheter gentemot både Kiev och Moskva.

Witkoffs ord, Zelenskys och Putins reaktioner

Steve Witkoff har blivit en symbol för planens tvetydigheter. I vissa offentliga uttalanden hävdade sändebudet att kriget ”inte nödvändigtvis provocerades fram av Ryssland” och kopplade det istället till Ukrainas strävan att gå med i NATO. Det är en tolkning som ekar av Kremls berättelse om det ”hot” som väst utgör vid Rysslands gränser.

För Volodymyr Zelensky är detta tillvägagångssätt oacceptabelt. Den ukrainske presidenten har beskrivit den mest kritiska punkten i planen som idén om att frysa frontlinjen samtidigt som man i praktiken erkänner ”territorier som Putin har stulit” som icke-ukrainska. Att acceptera detta, förklarade han, skulle innebära att man bryter mot principen om territoriell integritet som den internationella ordningen vilar på.

Zelenskyj har erkänt att Kiev står inför ”en av de svåraste påfrestningarna” sedan krigets början: Ukraina riskerar att ställas inför ett dramatiskt val, ”mellan nationell värdighet och förlusten av en viktig partner”. Men hans budskap förblir tydligt: ingen fred som gör angriparen till den politiska vinnaren av konflikten.

Vladimir Putin har å andra sidan kallat den amerikanska planen för en möjlig grund för ett ”slutgiltigt fredsavtal”, samtidigt som han kritiserat Kievs hållning och beskrivit de ukrainska kraven som ”orealistiska”. Det är ett sätt att lägga över ansvaret för krigets fortsättning på offret för aggressionen, samtidigt som Ryssland behåller greppet om de ockuperade områdena.

Det europeiska motförslaget: fler garantier för Kiev, färre belöningar för Moskva

Europeiska unionen, som till en början var en åskådare, reagerade genom att utveckla sin egen fredsarkitektur. Först kom ett informellt dokument med 12 punkter, sedan ett fullfjädrat motförslag med 28 punkter, som tar upp och ändrar den amerikanska texten.

Tre politiska skillnader är avgörande.

1. Inget ”nej till NATO för alltid”
Det amerikanska förslaget syftade till att låsa fast Ukrainas neutralitet. I den europeiska texten stryks det uttryckliga förbudet: Nato-medlemskap presenteras som ett framtida beslut för alliansen, inte som ett alternativ som är stängt för gott. Dörren står fortfarande på glänt: en viktig signal för Kiev och för huvudstäderna i öst.

2. Den europeiska vägen och starkare säkerhetsgarantier
EU erkänner uttryckligen Ukrainas perspektiv på EU-medlemskap och föreslår starkare säkerhetsgarantier: om Ryssland attackerar igen skulle alla sanktioner automatiskt återinföras och ett samordnat svar från de allierade skulle utlösas. Tanken är ett västerländskt ”paraply” som för närvarande inte omfattar en formell artikel 5.

3. Återuppbyggnad med ryska tillgångar och en ansvarslogik
För återuppbyggnaden av Ukraina planerar EU att använda frysta ryska statliga tillgångar och knyta eventuella lättnader i sanktionerna till Moskvas agerande. Det politiska budskapet är tydligt: de som inleder ett angrepp får betala för skadorna, de belönas inte med en omedelbar återgång till det normala.

När det gäller den känsligaste punkten – de ockuperade områdena – är den europeiska hållningen fortfarande känslig: man accepterar tanken på ett eldupphör längs frontlinjen, men insisterar på att de ockuperade regionernas öde måste bli föremål för förhandlingar, utan något omedelbart rättsligt erkännande av Rysslands annekteringar. Det är en instabil balans mellan militär realism och vägran att sanktionera en permanent stympning av Ukraina.

Europeiska röster och västvärldens dilemma

EU:s institutioner hävdar en linje av ”rättvis och varaktig fred”. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen har upprepade gånger betonat att ett slut på kriget inte får innebära att aggressionen belönas: det uttalade målet är att tysta vapnen utan att öppna dörren för nya invasioner, i Ukraina eller någon annanstans.

Många europeiska huvudstäder – särskilt de på den östra flanken – ser med misstänksamhet på idén om en fred som fryser den ryska kontrollen över olagligt annekterade territorier. I deras ögon skulle en sådan kompromiss försvaga inte bara Kiev, utan hela kontinentens säkerhet: om man i dag accepterar fait accompli i Ukraina, vem garanterar då att det inte är någon annans tur i morgon?

Av denna anledning försöker Europa, samtidigt som man undviker en frontalkrock med Washington, att ”korrigera” USA:s plan: fler garantier för Ukraina, fler villkor för Ryssland, färre eftergifter när det gäller Nato och Ukrainas europeiska framtid.

Påtvingad fred eller rättvis fred?

I bakgrunden avslöjar konflikten om fredsplanerna två olika synsätt:

• USA, som fokuserar på målet att snabbt stänga den ukrainska fronten för att kunna vända tillbaka till andra globala kriser, verkar mer öppet för en kompromiss som fryser de facto-gränserna och får Moskva tillbaka in i spelet;
• Europeiska unionen, som upplever kriget på sin egen tröskel, fruktar att en ”felaktig” fred skulle göra kontinenten mer sårbar och skicka budskapet till världen att det i slutändan lönar sig att använda stridsvagnar för att ändra gränser.

I mitten står Ukraina, som har betalat det högsta priset i människoliv och förstörelse. Zelensky fortsätter att insistera på sin ”fredsformel”: tillbakadragande av ryska trupper, rättvisa för krigsförbrytelser, säkerhetsgarantier och Kievs fulla rätt att välja sin europeiska framtid och, en dag, sin atlantiska framtid.

Det verkliga testet kommer att vara om fredsplanerna, amerikanska eller europeiska, kan respektera åtminstone denna kärna: en uppgörelse som inte gör invasionen till ett bekvämt prejudikat, utan bekräftar att gränser inte flyttas med stridsvagnar och att Europa inte glider tillbaka till logiken med intressesfärer.

Endast i så fall skulle det inte vara fråga om en påtvingad vapenvila, utan om en verklig säkerhetsordning där Ukraina – och därmed Östeuropa – inte längre bara är någon annans spelplan, utan en fullvärdig del av det väst som man har valt att försvara.