Subscribe
Det årliga talet om tillståndet i unionen som hålls av EU-kommissionens ordförande är en av de viktigaste händelserna i den europeiska politiska kalendern och fungerar som en strategisk syntes och riktning för EU:s politik under de kommande månaderna. Ursula von der Leyens senaste tal tog upp frågor av internationell och nationell relevans som påverkar hela unionen, allt från kriget i Ukraina och stödet till Kiev till den komplexa situationen i Israel och Palestina. Hon tog också upp frågor som europeisk säkerhet, gemensamt försvar, ekologisk omställning och strategier för att minska energiberoendet av externa fossila bränslen. Mer än det konkreta innehållet belyste talet mångfalden av tolkningar och reaktioner inom de olika politiska familjerna i Europaparlamentet. Dessa reaktioner speglar inte bara en debatt om specifika val, utan också djupare spänningar inom unionens institutionella arkitektur, kopplade till den övergripande visionen om Europas geopolitiska roll, dess förmåga till självförsvar och den framtida inriktningen på den ekonomiska politiken och miljöpolitiken. I detta sammanhang fungerar von der Leyens tal som en återspegling av motsägelserna och konvergenserna mellan de politiska grupperna och belyser hur den europeiska sammanhållningen förblir ett känsligt mål, som fortfarande är delvis okonsoliderat trots uppmaningar till enighet och kollektivt ansvar.
STÖDET TILL UKRAINA OCH UPPDELNINGEN MELLAN EUROPEISTER OCH SUVERÄNISTER
En av de mest diskuterade punkterna i talet gällde Europeiska unionens åtagande gentemot Ukraina. Von der Leyen upprepade behovet av politiskt, ekonomiskt och militärt stöd till Kiev och föreslog innovativa åtgärder som att använda intäkterna från frysta ryska tillgångar. De politiska familjer som stödde kommissionen – Folkpartiet, socialdemokraterna, liberalerna och de gröna – välkomnade detta tillvägagångssätt och såg det som ett tecken på beslutsamhet och delat ansvar. De euroskeptiska och högerextrema krafterna uttryckte däremot starkt motstånd. Att deras representanter inte var representerade i kammaren, med undantag för ett fåtal medlemmar som tyska AfD, var en tydlig politisk gest av missnöje. Den kritik som framfördes rör de ekonomiska och geopolitiska riskerna med ett långvarigt engagemang i Ukraina, som av dessa krafter uppfattas som en börda för de europeiska skattebetalarna och som ett val som skulle kunna dra in Europa i en oönskad konflikt.
GAZAFRÅGAN OCH INTERNA FRAKTURER
Talet ägnade också stort utrymme åt krisen i Mellanöstern. Presidenten fördömde Hamas och bekräftade sitt stöd för tvåstatslösningen, tillsammans med förslaget om en europeisk återuppbyggnadsmekanism för Gaza. Dessa ställningstaganden fick stöd av moderata och progressiva krafter, som tolkade dem som ett försök att balansera stödet för Israel med ett tydligt ställningstagande för palestiniernas rättigheter. Men det fanns också oenighet inom det proeuropeiska lägret. Vissa delar av den moderata högern såg förslagen som en risk för diplomatisk friktion med Tel Aviv, och vissa grupper ifrågasatte öppet tanken på sanktioner mot extremistiska israeliska ministrar och våldsamma bosättare. De skillnader som framkom i kammaren belyser hur den europeiska utrikespolitiken fortfarande är ett mycket polariserat område, med svårigheten att förena stöd för Israels säkerhet med erkännande av palestinska strävanden.
DET GEMENSAMMA FÖRSVARET OCH DEN ÖSTRA FLANKEN
En annan central fråga var europeisk säkerhet. Von der Leyen insisterade på behovet av att stärka det gemensamma försvaret och investera i avancerade övervakningsverktyg, som t.ex. byggandet av en ”drönarmur” för att skydda den östra flanken. Partier som tillhör den s.k. ”Ursula-majoriteten” välkomnade dessa förslag och betonade behovet av ett större europeiskt strategiskt oberoende inom ramen för Nato. Omvänt anklagade nationalistiska krafter presidenten för att vilja dra Europa mot en överdriven militarisering och underordna nationella intressen under en gemenskapsagenda som uppfattades som avlägsen från medborgarnas prioriteringar. För dessa strömningar är ett stärkt europeiskt försvar inget annat än ett sätt att motivera ökade militärutgifter på bekostnad av välfärd och nationell suveränitet.
DEN EKOLOGISKA OMSTÄLLNINGEN OCH FORDONSINDUSTRIN
Den del av talet som handlade om den ekologiska omställningen, och särskilt fordonssektorn, visade på en annan skiljelinje. Von der Leyen upprepade målet att göra den europeiska elbilsmarknaden konkurrenskraftig och betonade behovet av att motverka den kinesiska konkurrensen. Denna ståndpunkt applåderades av de gröna och progressiva, som såg det som en bekräftelse på Europas åtagande att bekämpa klimatförändringarna. Reaktionerna var dock mer försiktiga bland gräsrötterna, där det fortfarande finns en oro för effekterna på industrin och sysselsättningen, särskilt i länder med en stark tillverkningstradition. Extremhögern har dock radikalt ifrågasatt den europeiska gröna strategin och anklagat den för att straffa medborgarna med höga kostnader och äventyra de europeiska företagens konkurrenskraft.
REGLER FÖR BESLUTSFATTANDE OCH FRÅGAN OM ENHÄLLIGHET
Ett av de känsligaste förslagen som von der Leyen lade fram gäller avskaffandet av principen om enhällighet i utrikespolitiken, till förmån för omröstning med kvalificerad majoritet. Förslaget välkomnades av federalistiska och progressiva krafter som ser denna reform som ett oumbärligt verktyg för att göra unionen mer effektiv och kapabel att reagera snabbt på kriser. Reaktionen från regeringar och konservativa partier var dock hård och tolkade idén som ett direkt angrepp på den nationella suveräniteten. Uttalanden från Ungerns premiärminister Viktor Orbán och Slovakiens premiärminister Robert Fico, om än indirekta, framstod i kammaren som de viktigaste punkterna i kritiken mot presidenten.
SPÄNNINGAR MELLAN POLITISKA KRAFTER
Inte mindre betydelsefull var den interna konflikten mellan Europas största politiska familjer. Ledaren för Europeiska folkpartiet, Manfred Weber, kritiserade socialdemokraterna för deras bristande ansvarstagande i handelsfrågor och deras hantering av transatlantiska allianser. Hans ord ledde till en omedelbar reaktion från den socialdemokratiska gruppens ledare, Iratxe García Pérez, som anklagade Weber själv för att vara det största hindret för den proeuropeiska majoritetens enighet. Denna utväxling av anklagelser belyste hur bräcklig den politiska balans är som den nuvarande kommissionen bygger på och visade att stödet för von der Leyen inte är utan interna spänningar, särskilt med tanke på det kommande EU-valet. Ursula von der Leyens tal belyste tydligare och skarpare än tidigare år den djupa splittring som genomsyrar det europeiska politiska landskapet, de interna spänningarna mellan de olika politiska familjerna och svårigheten att omvandla principförklaringar till ett varaktigt, operativt samförstånd. Å ena sidan betonade kommissionens ordförande med kraft vikten av unionens enighet och sammanhållning inför de globala utmaningarna, alltifrån stödet till Ukraina och hanteringen av krisen i Mellanöstern till uppbyggnaden av ett gemensamt europeiskt försvar och den ekologiska omställningen. Å andra sidan visade reaktionerna från parlamentsgrupperna att skillnaderna fortfarande är djupgående, med olika ståndpunkter i nyckelfrågor som säkerhetsstrategi, utrikespolitik, energipolitik och reformen av unionens beslutsregler. Dessa skillnader belyste hur det europeiska projektet fortfarande är komplext, fragmenterat och ofta omtvistat, även bland uttalade integrationsanhängare. Den s.k. ”Ursula-majoriteten”, som visserligen existerar och är formellt sammanhållen, verkar vara full av interna motsättningar som kan komma att förstärkas i takt med att EU-valet närmar sig. Detta visar på spänningarna mellan politisk realism och idealistiska ambitioner när det gäller att hantera gemensamma utmaningar. Utöver de officiella ståndpunkterna belyser den debatt som talet gav upphov till behovet av en fortlöpande dialog och strategiska kompromisser för att säkerställa att de initiativ som kommissionen föreslår kan omsättas i konkreta åtgärder utan att undergräva EU:s trovärdighet internationellt. I detta sammanhang mäts von der Leyens ledarskap inte bara i hennes förmåga att ange kursen, utan också i hennes förmåga att medla mellan olika politiska visioner och stärka bilden av Europa som en sammanhängande och ansvarsfull aktör inför globala utmaningar.