Rumänska flyktingar kan inte längre fly från fängelset under skydd av andra EU-länder

Under den första veckan i september meddelade Europeiska unionens domstol (EU-domstolen) ett avgörande som har en direkt inverkan på Rumänien och andra EU-medlemsstater. EU-domstolen slog fast att en europeisk arresteringsorder (EAW) inte kan ignoreras eller förvandlas till en ren formalitet, och att stater där flyktingar tar sin tillflykt inte längre kan ta över verkställigheten av domen utan uttryckligt medgivande från det land som utfärdade frihetsstraffet. Med andra ord kommer Spanien, Italien, Grekland eller Frankrike inte längre att kunna erbjuda ”skydd och säkerhet” till rumänska fångar under förevändning att de ska återanpassas till samhället eller att fängelseförhållandena skiljer sig åt.

Detta beslut av Europeiska unionens domstol kommer vid en svår tidpunkt för Rumänien, där fenomenet med dömda flyktingar har ökat under det senaste decenniet. Välkända personer inom politiken, rättsväsendet och näringslivet har valt att lämna landet strax före eller omedelbart efter den slutliga domen och räknar med att vissa europeiska domstolar inte kommer att skicka tillbaka dem till Rumänien för att avtjäna sina straff. De mest uppmärksammade fallen är Sorin Oprescu (tidigare borgmästare i Rumäniens huvudstad som flydde till Grekland), Alina Bica (tidigare chefsåklagare vid DIICOT, på flykt i Costa Rica och senare i Italien), Ionel Arsene (tidigare ordförande i Neamț County Council, dömd för koppleri, som flytt till Italien) och Dragoș Săvulescu (affärsman, även han flykting i Italien) har varit på förstasidorna i rumänsk press i flera månader och spätt på uppfattningen att Rumänien inte kan få hem sina brottslingar för att avtjäna sina fängelsestraff.

Var började tvisten: fallet med en rumänsk brottsling som åkt fast i Italien?

EU-domstolens dom, som meddelades den 4 september 2025, grundar sig på ett fall som fick liten uppmärksamhet i media. En rumänsk medborgare, som i november 2020 dömdes till mer än fyra års fängelse för bedrägeri, flydde till Italien. En europeisk arresteringsorder utfärdades för gärningsmannen, och i slutet av samma år greps och arresterades han på italienskt territorium. Tyvärr för det rumänska rättsväsendet vägrade de italienska domstolarna att utlämna honom med motiveringen att han var lagligt bosatt i Italien och att det vore bättre för honom att avtjäna sitt straff där, i husarrest. I praktiken beslutade det italienska rättsväsendet att erkänna den dom som meddelats i Rumänien, men anpassade den till sina egna normer: det förkortade häktningstiden genom att räkna av de dagar som redan tillbringats i häkte och förordnade att resten av straffet skulle avtjänas under mycket mildare förhållanden (husarrest). De rumänska rättsliga myndigheterna protesterade och ansåg att den europeiska arresteringsordern fortfarande var i kraft och att gärningsmannen borde föras tillbaka till landet för att avtjäna sitt straff. Den rättsliga tolkningskonflikten mellan Rumänien och Italien nådde EU-domstolen genom ett hänskjutande från Bukarests appellationsdomstol.

Vad sade Europeiska unionens domstol som svar på Rumäniens hänskjutande? Luxemburgs svar är otvetydigt: en medlemsstat får endast ta över verkställigheten av en dom om den har ett uttryckligt samtycke från den stat som utfärdade arresteringsordern. Varje annan lösning skulle undergräva de grundläggande principerna för det europeiska rättsliga samarbetet. EU-domstolen betonade bl.a. att den europeiska arresteringsordern inte är ett rent byråkratiskt instrument utan ett rättsligt förfarande som syftar till att säkerställa ett snabbt överlämnande av personer som har dömts eller är föremål för brottsutredning. Detta förfarande bygger på ömsesidigt förtroende och erkännande mellan medlemsstaterna och vägran att verkställa en sådan arresteringsorder är ett undantag som måste vara strikt motiverat.

Mer specifikt har europeiska domare slagit fast att: myndigheterna i den stat där den förrymda personen befinner sig måste överlämna den dömda personen, utom i situationer som tydligt regleras av europeisk lag; om domen ska verkställas i tillflyktsstaten är detta endast möjligt med uttryckligt samtycke från det land som utfärdade domen; utan överföring av domen och ett motsvarande intyg är verkställighet i en annan stat olaglig; principen om social återanpassning, som ofta åberopas av utländska domstolar, kan inte ha företräde framför skyldigheten att följa den europeiska arresteringsordern. Beslutet av den 4 september har således retroaktiv verkan och påverkar direkt de fall där länder som Grekland och Italien hittills har vägrat att skicka tillbaka kända flyktingar.

”Lagen om flyktingar” och Rumäniens insatser för att bekämpa fenomenet. Detta är inte en obetydlig fråga för den rumänska staten. Enligt företrädare för den rumänska polisen finns det för närvarande över 4.000 personer som undandrar sig fängelsestraff. Från korrupta topptjänstemän till gangsters och kontroversiella affärsmän har många funnit en bekväm tillflyktsort i europeiska länder med mildare lagstiftning.

För att begränsa detta fenomen trädde i mars 2023 den s.k. ”Fugitive Law” i kraft, som föreskriver ytterligare straff på upp till tre år för brottslingar som vägrar att inställa sig i fängelset efter en fällande dom. Lagen överklagades till den rumänska författningsdomstolen med motiveringen att den stred mot de grundläggande rättigheterna, men domstolen avvisade klagomålet och förklarade att lagen var förenlig med den rumänska författningen. I maj 2024 godkände parlamentet dessutom en annan lagbestämmelse: flyktingar som återförts på den rumänska statens bekostnad ska stå för kostnaderna för utlämningsförfarandet. Kostnaderna för utlämningsförfaranden är inte på något sätt försumbara. Enligt justitieministeriet kan det kosta allt från några tusen till 25 000 euro att hämta hem en dömd person från utlandet. Statistiskt sett spenderade Rumänien enbart under 2023 nästan två miljoner euro på att återföra personer på flykt till hemlandet.

Kända exempel på rumänska flyktingar och kontroversiella beslut av europeiska domstolar. Det finns många uppmärksammade fall med dömda rymlingar som har orsakat frustration bland allmänheten. Bukarests tidigare borgmästare Sorin Oprescu flydde till Grekland, där grekiska domstolar 2022 vägrade utlämna honom på grund av olämpliga häktningsförhållanden i Rumänien. Alina Bica, tidigare chef för DIICOT, flydde från fängelset efter att italienska myndigheter vägrat att skicka tillbaka henne till Rumänien med hänvisning till risker för de grundläggande rättigheterna. Ionel Arsene, tidigare ordförande i Neamțs länsstyrelse, åtnjöt 2025 skydd av de italienska domstolarna, som slutgiltigt avvisade hans utlämning. Dragoș Săvulescu, en affärsman som dömts i restitutionsmålet, avtjänade ett ”anpassat” straff i Italien och greps och släpptes därefter i Grekland. ”Paul av Rumänien” (Paul Philippe) gynnades av gynnsamma beslut i Frankrike och Malta, där båda staterna vägrade att utlämna honom i fallet med ”Băneasa Farm”. Sådana beslut har ansträngt Rumäniens diplomatiska förbindelser med andra europeiska huvudstäder och väckt frågor om effektiviteten i den europeiska mekanismen för rättsligt samarbete.

Konsekvenser av EU-domstolens avgörande för Rumänien

EU-domstolens beslut ses som en stor seger av myndigheterna i Bukarest. Utrikesdepartementet välkomnade EU-domstolens beslut och betonade att det bekräftar Rumäniens position i Luxemburg och banar väg för en enhetlig tillämpning av arresteringsorder i hela EU.

Enligt minister Oana Țoiu är detta ”goda nyheter för Rumänien, men dåliga nyheter för högprofilerade brottslingar som trodde att de kunde finna en bekväm tillflyktsort i andra medlemsstater.” Utrikesministern konstaterade också att domen sätter stopp för den praxis som innebär att utländska domstolar omvandlar fängelsestraff som utdömts av rumänska domstolar till husarrest eller förtäckta uppskov. På lång sikt kommer Rumänien att kunna åberopa denna rättspraxis i alla pågående utlämningsförfaranden. Dessutom kan beslutet leda till en attitydförändring i länder som Italien, Spanien och Grekland, där vägran att utlämna har varit vanligt förekommande.

Utöver det rumänska fallet utgör EU-domstolens avgörande ett prejudikat för alla EU:s medlemsstater och en modell för ett förstärkt rättsligt samarbete på europeisk nivå. Det bekräftar än en gång de grundläggande principerna för det gemensamma området för rättvisa: ömsesidigt förtroende, respekt för rättsstatsprincipen och skyldigheten att verkställa europeiska arresteringsorder. I en tid när vissa stater ifrågasätter hur de gemensamma mekanismerna fungerar sänder beslutet en stark signal: Den europeiska rättsskipningen kan inte fragmenteras utifrån kriterier om politisk lämplighet eller sympati för en viss tilltalad. EU-domstolen har dessutom visat att även om varje stat har sin egen kriminalpolitik och sina egna normer för social återanpassning, så kan dessa inte användas för att kringgå gemensamma regler. Det är endast om förfarandena följs och den utfärdande staten ger sitt samtycke som det är möjligt att verkställa påföljden i en annan medlemsstat.

Bevakar vi slutet på ”rättslig turism” för flyktingar?

Baserat på systemet med alternativ till frihetsberövande och rättspraxis anses Italien, Frankrike och Grekland vara de ”mest tillåtande” EU-länderna. Ordet ”tillåtande” kan ses som en relativ term eftersom vissa länder ofta tillämpar alternativ för korta straff, medan andra är motvilliga men kan vägra utlämning med hänvisning till grundläggande rättigheter. I Italien, till exempel, har det nyligen genomförts reformer och det finns omfattande planer på att använda alternativa åtgärder för att minska överbeläggningen i fängelserna. Det finns en väldokumenterad praxis att ersätta eller anpassa straff med alternativa åtgärder: husarrest, halv frihet, skyddstillsyn, möjlighet att omvandla relativt korta straff genom en rad rättsliga mekanismer. Det franska rättsväsendet har en betydande andel personer under övervakning/probation. Frankrike använder sig därför av olika alternativa åtgärder och har utvecklat frivården, som skapar möjligheter till ”enklare” verkställighet i vissa situationer. Enligt statistiska uppgifter har Grekland en mycket låg nivå av personer under övervakning jämfört med andra EU-länder. Detta tyder på färre alternativa åtgärder. Den praktiska svårigheten beror dock på att grekiska domstolar ofta åberopar grundläggande rättigheter och häktningsvillkor i den utfärdande staten för att vägra överlämnande, vilket leder till ett effektivt skydd för flyktingar. Med andra ord är Grekland inte ”tillåtande” i sin lagstiftning om alternativ till verkställighet av domar, men kan vara ”skyddande” mot personer från andra länder.

Det är väl känt att domstolarna i vissa stater inte bara prövar förekomsten av en europeisk arresteringsorder, utan även förhållandena i häktet och riskerna för kränkningar av grundläggande rättigheter om personen skulle överlämnas till de myndigheter som utfärdat arresteringsordern. Om problem som överbeläggning i fängelser eller dåliga förhållanden rapporteras kan överlämnandet vägras eller skjutas upp av den stat som den dömde har flytt till. I vissa länder, t.ex. Italien och i viss mån Spanien, kan domstolarna erkänna en utländsk dom och besluta att straffet ska avtjänas här i en mindre sträng form, t.ex. husarrest eller samhällstjänst.

Det är därför, som nämnts ovan, som EU-domstolens beslut i början av månaden markerar en vändpunkt i Rumäniens kamp mot flyktingar. Hittills har inflytelserika politiker och kontroversiella affärsmän lyckats fly från rumänska fängelser genom att ta sin tillflykt till mildare länder, men från och med nu kommer detta att bli mycket svårare. Europeiska domstolar kan inte längre anpassa eller ens ändra straff efter eget gottfinnande, och de kan inte heller ensidigt besluta att ett straff ska avtjänas ”under mildare förhållanden” på deras territorium. Rumänien, i egenskap av utfärdande stat, kommer att ha sista ordet om hur en dömd person ska avtjäna sitt straff. Det återstår att se hur snabbt detta beslut kommer att få effekt i redan kontroversiella fall och hur villiga EU-länder som tidigare har avvisat utlämningar kommer att vara att följa de nya reglerna. Vad som är säkert är att för dem som drömt om en ”bekväm arrestering” utomlands är beslutet i Luxemburg extremt dåliga nyheter.