Sju AI-gigafabriker: Europa försöker äntligen agera som en stormakt

I åratal har Europa strävat efter att bli världens ledande regleringsmakt inom artificiell intelligens. Den 30 juli tog Bryssel äntligen ett steg mot att även bli en teknologisk stormakt.

Europeiska kommissionen har utlyst en ansökningsomgång för att etablera upp till sju AI-gigafabriker över hela kontinenten. Initiativet kan mobilisera omkring 10 miljarder euro i europeiska och nationella medel, med målet att locka till sig ytterligare minst 20 miljarder euro i privata investeringar. De nya anläggningarna kommer att kombinera avancerade processorer, molnteknologi, programvara, höghastighetsuppkoppling och datacenter, vilket gör det möjligt för europeiska företag och forskare att träna de mest sofistikerade modellerna för artificiell intelligens.

Det är goda nyheter. Men det är också ett erkännande av hur mycket tid Europa har förlorat.

Medan USA byggde upp globala plattformar och Kina utvecklade ett industriellt ekosystem som stöddes av enorma offentliga och privata investeringar, ägnade Europeiska unionen en stor del av sin energi åt reglering. Med AI-lagen visade Bryssel att man visste hur artificiell intelligens borde regleras redan innan man hade visat att europeiska företag var kapabla att utveckla och kommersialisera den i stor skala.

Gigafabrikerna innebär därför en nödvändig kursändring. Europa börjar inse att teknisk suveränitet inte kan skapas genom ett direktiv. Den måste understödjas av kapital, infrastruktur, energi, forskning och produktionskapacitet.

Inom denna sektor kan svaret dock inte enbart vara en återgång till nationalstaten. Inget europeiskt land har, på egen hand, den finansiella, industriella och datatekniska kapacitet som krävs för att konkurrera med USA och Kina. Inte ens Tyskland eller Frankrike kan på egen hand bygga upp en komplett försörjningskedja för artificiell intelligens, finansiera den infrastruktur som krävs för de mest avancerade modellerna och skapa en marknad som är jämförbar i storlek med den amerikanska eller kinesiska.

Den europeiska dimensionen är därför inte ett hinder som måste övervinnas, utan en strategisk nödvändighet.

Den egentliga frågan är inte om Bryssel bör samordna investeringarna. Frågan är snarare vilket slags Europa som bör göra det. Valet står mellan ett Europa som kan agera som en maktfaktor och koncentrera resurser till avgörande sektorer, och ett Europa som enbart fungerar som en förvaltningsmyndighet och centraliserar regler utan att centralisera ekonomisk styrka eller industriell kapacitet.

Gigafabrikerna skulle kunna utgöra ett steg mot den första modellen. Datorprestanda, tillgång till halvledare, avancerad forskning, teknisk säkerhet och kapitalmarknaderna kräver alla en kontinental skala. Detta är områden där en uppsplittring mellan 27 nationella strategier skulle döma Europa till irrelevans.

Att centralisera resurserna får dock inte innebära att den tekniska utvecklingen planeras helt och hållet uppifrån. Kommissionen bör skapa förutsättningar där företag, universitet och investerare kan konkurrera, snarare än att byråkratiskt besluta vilka tekniker eller industriella modeller som ska dominera.

De nya anläggningarna måste placeras där det redan finns energi, nätverk, vetenskaplig expertis och företag som kan utnyttja dem. Om projekten istället väljs ut utifrån geografisk balans, politisk fördelning av medel eller kompensation mellan regeringar, riskerar gigafabrikerna att bli kostsamma monument över europeisk ineffektivitet.

Det finns också en motsättning som Bryssel inte kan bortse från. AMD, Nvidia och Qualcomm har visat intresse för att leverera de chip som de nya centren behöver. Alla tre är amerikanska företag. Europa kan därför stå som värd för infrastrukturen samtidigt som man fortsätter att vara beroende av utländska leverantörer för sina viktigaste komponenter.

Detta innebär inte att projektet är meningslöst. Det visar dock att teknisk suveränitet inte kan reduceras till en servers geografiska placering. Det kräver en bredare strategi som omfattar halvledare, molntjänster, programvara, kapital och kompetensutveckling av arbetskraften.

Den andra stora utmaningen är energi. Datacenter som är inriktade på artificiell intelligens kräver enorma mängder stabil el till konkurrenskraftiga priser. Europa kan inte förklara AI som en strategisk prioritering och samtidigt upprätthålla energikostnader som hämmar industriella och digitala investeringar.

En kontinent som vill bli värd för nästa generations superdatorer måste investera i elnät, utöka produktionskapaciteten och överge ideologiska fördomar mot vissa energikällor, däribland kärnkraft. Utan en realistisk syn på energifrågorna kommer Europas tekniska ambitioner att förbli begränsade till kommissionens pressmeddelanden.

Datorprestanda i sig kommer inte heller att räcka. Endast en begränsad andel av de europeiska företagen använder för närvarande artificiell intelligens. Europa behöver företag som kan omvandla denna infrastruktur till produkter, industriella tillämpningar och konkurrenskraftiga tjänster. Det behövs djupare kapitalmarknader och färre hinder för tillväxten hos nystartade företag, som alltför ofta köps upp av utländska koncerner innan de hinner bli europeiska marknadsledare.

Kommissionens initiativ förtjänar därför vårt stöd. Inte för att Bryssel ska ersätta de nationella regeringarna eller marknaden, utan för att Europa inom vissa sektorer äntligen måste lära sig att agera som en stormakt.

Principen bör vara enkel: mer Europa där stordrift, förhandlingsstyrka och strategiska investeringar är nödvändiga; mindre Europa där centralisering endast leder till nya skyldigheter och förfaranden.

De sju gigafabrikerna skulle kunna markera början på en mer genomtänkt strategi: ett Europa som står enat i arbetet med att bygga upp sin tekniska styrka, men som samtidigt är tillräckligt fritt för att företag, forskare och nationer ska kunna driva innovation på olika sätt.

För att kunna konkurrera med Washington och Peking behöver Europa inte välja mellan kontinentalt samarbete och ekonomisk frihet. Europa måste lära sig att förena båda delarna.

Teknisk suveränitet kan inte skapas genom lagstiftning. Men den kan inte heller uppnås genom att 27 stater agerar var för sig.

Det måste byggas upp gemensamt, utan att kvävas av byråkrati.