Subscribe
Under de första dagarna i juni och inför nästa val till Europaparlamentet har en händelse utan motstycke ägt rum vid gränsen mellan två EU-länder: Spanien och Frankrike.
Det har gått två långa dagar, sedan den 3 juni 2024, då både franska och spanska jordbrukare och djuruppfödare beslutade att blockera och skära av gränspassagerna mellan de båda länderna. Detta, som vissa kanske är vana vid, är emellertid märkligt av det enkla skälet att jordbrukare och boskapsuppfödare, det vill säga arbetstagare inom primärsektorn, i båda länderna för en gångs skull har gått samman för att försvara sig mot en gemensam fiende: livsmedelsprodukter från tredjeländer som importeras till Europeiska unionen men som emellertid inte uppfyller samma kvalitets- och kontrollstandarder som Europeiska unionens produkter omfattas av.
Man ska dock inte tro att detta samtal är något som är isolerat i tid och sammanhang. Redan i flera månader har det i hela EU hållits protester av primärsektorn med krav på en rättvis politik för jordbrukare och boskapsuppfödning i varje medlemsstat. I Polen, Spanien, Frankrike och Belgien togs protesterna mycket väl emot av samhället och kraven togs förmodligen i beaktande av de olika politiska institutionerna. Inget kunde vara längre från sanningen, efter nästan fyra månader har omständigheterna inte förändrats alls för de europeiska producenterna.
Inom ramen för dessa krav krävs också att nationella och internationella myndigheter sänker skatterna för sektorn, liksom incitament så att priserna på bränslen som är nödvändiga för jordbruks- och djurproduktion kan sänkas och därmed göra det möjligt för jordbrukare och boskapsuppfödare att klara dessa utgifter.
Det är dock viktigt för dem alla att Europeiska kommissionen kan nå samförstånd med resten av medlemsstaterna om en plan som tar hänsyn till de kontinuerliga och långa perioder av torka som många europeiska länder, till exempel Spanien, lider av. Det är därför nödvändigt att ur ett gemensamt perspektiv ta itu med ett problem som kan sätta stopp för den viktigaste sektorn sedan tidernas begynnelse: primärsektorn.
Det är också viktigt att veta att Europeiska kommissionen och Europaparlamentet, som alltid har styrts av europeiska liberaler och socialister, inte har gett det europeiska jordbruket och djurhållningen den betydelse som de behöver, samtidigt som de har underskattat sektorns styrka och organisatoriska kapacitet. Men som vi har sett kan Europa och alla dess medborgare drabbas av en stor kris om primärsektorn beslutar sig för att stå upp mot de oacceptabla krav som ställs av europeiska administratörer.
Av alla dessa påståenden finns det en fråga som går utöver vad en medborgare ens kan ta ansvar för från de europeiska myndigheternas sida. Det är frågan om import av utländska produkter som dessa rader är avsedda att fokusera på.
Sedan många år tillbaka måste spanska, italienska, franska eller polska produkter uppfylla kvalitets-, kontroll- och produktionsnormer som gör det nästan omöjligt att producera dem på ett ekonomiskt lönsamt sätt. Samtidigt öppnas de europeiska gränserna utan synbar kontroll för produkter från tredje land som, långt ifrån att jämställas med europeiska produkter när det gäller kvalitet eller kontroll, kan utgöra en fara för folkhälsan, vilket redan har konstaterats vid vissa tillfällen.
Kort sagt, Europa verkar ha två alternativ för framtiden. Att uppfylla kraven från europeiska jordbrukare och uppfödare eller ta konsekvenserna av en stagnerande och improduktiv primärsektor. Detta val är därför avgörande för att återupprätta den betydelse som jordbruks- och livsmedelssektorn har för det konkurrenskraftiga Europa som alla vill ha.