Subscribe
Donald Trump, USA:s nuvarande president, har än en gång höjt rösten. På sin sociala medieplattform Truth tillkännagav han planer på att införa 50-procentiga tullar på alla varor från Europeiska unionen från och med den 1 juni. Ett tydligt budskap: nu räcker det med prat, det är dags att ändra kurs i handelsrelationerna med Bryssel.
Trump anklagar EU för att i årtionden ha agerat som en struktur som syftar till att ekonomiskt utnyttja USA. Han nämner handelshinder, straffande momssystem, diskriminerande regleringar, orättvisa företagssanktioner, penningmanipulation och en allmänt fientlig inställning till stora amerikanska företag. Han pekar framför allt på en siffra: ett handelsunderskott som han hävdar överstiger 250 miljarder dollar per år.
Men det är värt att stanna upp här. Officiella siffror från 2023 berättar en annan historia. Enligt tillgängliga uppgifter importerade USA varor från EU för cirka 502 miljarder dollar, medan exporten till Europa uppgick till 344 miljarder dollar. Underskottet finns, men det är mindre än vad Trump påstår. Och när tjänster inkluderas – t.ex. digitala och tekniska tjänster – blir handelsbalansen ännu jämnare: 795 miljarder dollar jämfört med 743 miljarder dollar.
Det betyder inte att presidentens kritik är helt ogrundad. Europeiska unionen, med sin spretiga byråkrati, hindrar ofta konkurrens och tillämpar regler som verkar vara utformade för att straffa utomstående. Och europeiska konservativa – särskilt i Italien – har länge gjort klart att denna union, i sin nuvarande form, inte fungerar.
Det är dock vår plikt att betona en sanning som inte kan ignoreras, särskilt inte i ett så känsligt historiskt ögonblick: Europa är inte en fiende. Europa är USA:s naturliga allierade. Och om Trump är fast besluten att försvara amerikanska nationella intressen – vilket är helt legitimt och berömvärt – måste han också komma ihåg att USA och EU nu mer än någonsin måste gå i samma riktning.
Tullar som politiskt vapen
En tull på 50 procent är mer än en enkel handelsåtgärd. Det är en kommersiell krigsförklaring som riskerar att sätta igång en okontrollerbar spiral. Konsekvenserna är redan kännbara. De europeiska börserna förlorade över 183 miljarder euro på en enda dag. Milanos Ftse Mib stängde ned 1,94%, Paris förlorade 1,65%, Frankfurt föll 1,54%. Endast London, som skyddades av ett nyligen ingånget bilateralt avtal med Washington, höll förlusterna till -0,24%.
På Wall Street gick det inte bättre: Dow Jones föll med 1,1%, Nasdaq med 1,68% och S&P 500 med 1,15%. Effekterna är globala och påverkar både europeiska och amerikanska ekonomier. Enligt uppskattningar kan en tull på 50 procent leda till att Italiens BNP sjunker med 0,6 procent. EU som helhet kan förlora 0,7 procent och Tyskland 0,8 procent. Men den största förloraren kan bli USA självt, med en beräknad nedgång på 1,5%.
Med andra ord: alla förlorar. Inklusive Amerika.
Europa som strategisk partner
Ingen förnekar att det finns friktioner och meningsskiljaktigheter. Men precis som med syskon är dialog – även om den är tuff – den enda vägen framåt. Vi har inte råd med strukturella motsättningar mellan de två sidorna av Atlanten. Särskilt inte nu, när vi står inför gemensamma globala utmaningar: hotet från Kina, instabiliteten i Mellanöstern, kriget i Ukraina, energitrycket och konkurrensen med Asien om teknik och leveranskedjor.
Trump har helt rätt i att vilja ha ett starkt, suveränt och respekterat Amerika. Men just för att vi är bröder måste Europa vara en del av en gemensam vision. De konservativa vet detta väl: det är dags för en reformerad europeisk union – mindre byråkratisk, mer produktiv och närmare folket. Men detta kan inte uppnås genom protektionismens trubbiga kraft. Det kräver modet att reformera och tydlighet i fråga om gemensamma mål.
Den konservativa vägen: Styrka och realism
Protektionism kan i vissa fall fungera som ett taktiskt verktyg. Och Trump är en mästare på att skapa tryck för att få eftergifter. Men sant ledarskap – det som bygger upp snarare än förstör – vet när man ska sänka temperaturen för att skydda det som verkligen betyder något: alliansen mellan västvärlden och USA.
Vad vi behöver är en gemensam transatlantisk vision som stärker de västerländska industrierna mot de asiatiska jättarna. Vi behöver gemensamma regler för digitala frågor, artificiell intelligens och strategisk infrastruktur. Vad vi behöver är en vision, inte bara muskler.
Slutsats
Donald Trump har med rätta pekat på en obalans som måste åtgärdas. Men nu är det dags att gå ett steg längre: att omvandla konfrontation till samarbete, påtryckningar till allians. Europa bör inte längre ses som en motståndare – det är och förblir USA:s viktigaste allierade i världen.
De europeiska konservativa är redo att göra sin del för ett starkare, friare och mer rättvist Europa. Men USA måste bestämma sig för om man vill gå med oss – eller mot oss. Förhoppningen är att Trump – en ledare med en anmärkningsvärd vision, även om han ibland är överdriven i tonen – kan hitta sin strategiska kompass igen. För bröder kan gräla, men de går inte isär. Och i dag, mer än någonsin, behöver världen ett enat väst.