Slangrörsförbud i Irland belyser en vatteninfrastruktur i kris

I maj införde Irlands nationella vattenmyndighet, Uisce Éireann, förbud mot användning av vattenslangar i grevskap som Dublin, Cork och Galway, med hänvisning till kritiskt låga reservoarnivåer och ansträngda försörjningsnät.

Dessa restriktioner, som förbjöd icke-nödvändig vattenanvändning som trädgårdsbevattning och biltvätt, störde både hushåll och företag. Ännu mer alarmerande är att Uisce Éireann också flaggade för att 17 andra områden, allt från byar på landsbygden till stadskärnor, riskerade att drabbas av liknande åtgärder, och att alla leveranser “övervakas noga”.

För ett land som är omgivet av vatten och känt för den typ av väder som ger regn i överflöd, är detta ett tecken på ett systemfel, vilket även den mest ytliga granskning avslöjar.

Faktum är att Irlands vatteninfrastruktur lider av decennier av underinvesteringar. Detta har gett upphov till ett knarrande och lapptäckt ledningsnät som nu belastas ytterligare av befolkningstillväxt, stadsutglesning, ökad efterfrågan på bostäder och kroniskt läckage.

Uisce Éireann har rapporterat att 37% av allt behandlat vatten i delstaten går förlorat på grund av läckor varje dag, en siffra som visserligen har förbättrats från 46% 2018, men som fortfarande är skandalöst hög.

I Dublin är läckaget 33 procent, och i vissa äldre nät närmar det sig 50 procent. Detta är inte bara ineffektivitet; det är ett svek mot skattebetalarna som finansierar rening och distribution av vatten bara för att se det försvinna ner i marken.

Den senaste debatten i Dáil om Uisce Éireann, som hölls i april och före förbudet mot vattenslangar, avslöjade krisens omfattning och den frustration som fanns inom hela det politiska spektrumet.

Bostadsminister James Browne inledde med att försvara regeringens insatser och nämnde en ökning av kapitalinvesteringarna från 300 miljoner euro 2014 till 1,3 miljarder euro 2024, med ytterligare 16,9 miljarder euro planerade för 2025-2029. Han lyfte fram inrättandet av Uisce Éireann som ett enda nationellt bolag 2013 som en reform i “världsklass” och menade att den har effektiviserat tjänster som tidigare var uppdelade på 31 lokala myndigheter. Men kritiken från parlamentsledamöterna målade upp en bild av förseningar, bristande ansvarsskyldighet och samhällen som bokstavligen lämnas vind för våg.

Ledamoten Cormac Devlin betonade Dublins farliga överberoende av floden Liffey, som förser 85 % av Dublinområdet med vatten. Han varnade för att utan Eastern and Midlands Water Supply Project på 4,6-6 miljarder euro, som skulle ta vatten från Shannon, skulle regionen stå inför en försörjningskris i slutet av 2020-talet.

Ledamoten Peter Cleere talade om landsbygdsstäder i Carlow-Kilkenny, som Mullinavat och Inistioge, där otillräcklig vatteninfrastruktur hämmar bostadsutvecklingen, tvingar unga familjer att flytta och undergräver samhällets vitalitet. Ledamoten Eoin Ó Broin citerade Uisce Éireanns egen ordförande, Jerry Grant, som beskrev vattensystemet som i ett “desperat tillstånd” på grund av “extraordinär självbelåtenhet” när det gäller investeringar. Grants uppmaning till en ny strategi från regeringen upprepades av ledamöter som kritiserade Uisce Éireanns tröga leverans och dåliga kommunikation med lokala företrädare.

Miljöfrågorna stod också i centrum. Ledamoten Jennifer Whitmore hänvisade till EPA:s (Environmental Protection Agency) rapport 2024, som visade att 50 procent av Irlands reningsverk för avloppsvatten från tätbebyggelse inte uppfyller EU:s normer och att rått avloppsvatten motsvarande 40 000 människors utsläpp dagligen rinner ut i floder och flodmynningar. Hon noterade att många incidenter beror på grundläggande driftfel, som oövervakade pumphaverier, snarare än på brist på större infrastruktur. Malcolm Byrne berömde färdigställandet av avloppsreningsverket i Arklow, men beklagade att byar som Aughrim och Ferns-Camolin fortfarande lider av kapacitetsbegränsningar, och att uppgraderingar inte väntas förrän 2029.

Debatten avslöjade också Uisce Éireanns bristande ansvarsskyldighet. Ledamöter som Pat Buckley och George Lawlor berättade om hur deras väljare kämpat för att få svar från bolaget, och att vissa invånare med allvarliga medicinska tillstånd lämnats utan vatten för grundläggande hygien. Ledamoten Catherine Callaghan beskrev en Carlow-utvecklares sexåriga väntan på en uppgradering av avloppsreningsverket, vilket försenade 48 bostäder fram till 2031. Dessa berättelser understryker ett bolag som, trots sin finansiering på 2,2 miljarder euro från statskassan för 2025, verkar vara frånkopplat den allmänhet som det betjänar.

Det finns starka skäl att hävda att denna kris är ett typexempel på ett statligt misslyckande. Viktiga tjänster som vattenförsörjning borde vara en statlig kärnfunktion som levereras på ett effektivt och tillförlitligt sätt. Istället har Irland ett bolag som visserligen är offentligt ägt, men som rutinmässigt kritiseras för att fungera som ett privat monopol.

Uisce Éireanns övergång från 31 lokala myndigheter var tänkt att ge stordriftsfördelar och expertis, men det finns allt fler bevis för att det har skapat en byråkratisk koloss som kämpar för att svara på lokala behov.

Dáil-debatten avslöjade en nästan universell frustration bland ledamöterna, som tycker att det är “omöjligt” att få svar från Uisce Éireanns Oireachtas-kontakt eller säkra snabba insatser för väljare.

Läckageproblemet är särskilt irriterande. Att förlora 37% av det renade vattnet är inte bara slöseri, det väcker också djupa frågor om ekonomiskt ansvar. Varje liter som går förlorad är en liter som irländska skattebetalare har betalat för att behandla. Regeringens plan att minska läckaget till 25 procent till 2030 är visserligen välkommen, men det finns en tydlig insikt om att det går alldeles för långsamt. Under nästan ett helt decennium har det funnits oändliga krav på mer brådskande åtgärder, särskilt när det gäller att prioritera utbyte av rör och utnyttja teknik för läckagedetektering.

Stora projekt som Shannon Pipeline och Greater Dublin Drainage Scheme fortsätter att gå långsamt framåt, samtidigt som det finns en växande oro för att jordbruksmark kan komma att tvångsinlösas där byggandet av pipelinen korsas.

Bostadskrisen, Irlands mest akuta sociala fråga, är också oupplösligt kopplad till vatteninfrastrukturen. Irländska politiker från alla sidor har upprepade gånger betonat hur föråldrade system stoppar utvecklingen, driver upp kostnaderna och förvärrar bristen på vatten. Samtidigt som bostäder ses som en topprioritering för den irländska regeringen finns det tydliga bevis för att allmännyttiga företag som Uisce Éireann inte är i närheten av den typ av kapitalbudgetar som krävs för att uppfylla de nationella bostadsmålen.

Regeringens löfte om ytterligare finansiering via översynen av den nationella utvecklingsplanen är en indikation på att mer behöver göras på detta område.

Irland är naturligtvis inte ensamt om att stå inför vattenbrist. I Spanien har Katalonien infört strikta vattenrestriktioner sedan 2024, med reservoarer på historiskt låga nivåer på grund av långvarig torka. Barcelonas invånare får inte tvätta bilen eller fylla poolen, ungefär som Irlands förbud mot vattenpipor. Spaniens utmaningar beror bland annat på överuttag, och precis som på Irland förvärras problemet av en åldrande infrastruktur.

I Portugal har Algarveregionen infört vattenransonering för jordbruk och turism, med reservoarer med 15% kapacitet 2025. Allt detta visar på behovet av långsiktiga investeringar i motståndskraftiga vattensystem. Detta är en lärdom som de olika irländska regeringarna har varit långsamma med att ta till sig.

För att lösa denna kris, och den därmed sammanhängande krisen för bostadsförsörjningen, har ett antal “lösningar” lagts fram. Dessa omfattar en större reform av Uisce Éireann för att förbättra lyhördheten och ett lagstadgat forum för lokala fullmäktigeledamöter, som föreslagits av deputerad Ó Broin, för att förbättra den demokratiska tillsynen.

Den kanske mest akuta frågan är minskningen av läckage, som helt enkelt måste påskyndas genom riktade investeringar i områden med höga förluster som Dublin.

Stora projekt som Shannon-pipelinen och Greater Dublin Drainage måste snabbehandlas. Det har också framförts krav på att regeringen ska undersöka offentlig-privata partnerskap för att finansiera uppgraderingar av infrastrukturen. För att säkerställa att det offentliga ägandet skyddas skulle det dock krävas en konstitutionell folkomröstning för att stadfästa detta.

Förbuden mot vattenslangar och Uisce Éireanns varningar är symtom på ett djupare misslyckande med att prioritera infrastruktur. Debatten i Dáil i april visade på ett tydligt och ovanligt samförstånd över partigränserna om hur brådskande det är att ta itu med denna fråga.