Grönland, Europa och maktens gränser

Varför EU-fördraget är lika viktigt som Nato när det gäller att försvara Danmarks arktiska territorium

Under fem århundraden var Grönland inte mycket mer än en frusen utpost för arktisk torsk. Världens största ö var avlägsen, ogästvänlig och glest befolkad och befann sig i utkanten av den europeiska makten. Men historien har en förmåga att förvandla periferier till strategiska centra. I dag står Grönland i skärningspunkten mellan geopolitik, klimatförändringar och stormaktsrivalitet och påminner både Europa och USA om att suveränitet i Arktis inte är en fråga om improvisation eller retorik.

Grönlands moderna historia börjar som en del av det en gång så mäktiga kungariket Danmark. I början av 1800-talet styrde Danmark över ett stort nordatlantiskt rike som omfattade Norge, Island, Färöarna och Grönland självt. Den makten kollapsade efter att Köpenhamn gjort det fatala misstaget att ställa sig på Napoleons sida. År 1814 blev priset högt: Danmark förlorade Norge till Sverige och behöll endast Grönland, Island och Färöarna. Den arktiska ön förblev dansk, perifer men symboliskt viktig.

Andra världskriget innebar en annan vändpunkt. År 1944 förklarade sig Island självständigt, medan Grönland ockuperades av USA för att förhindra Nazityskland från att få fotfäste i Nordatlanten. Efter kriget återtog Danmark kontrollen över Grönland, men formaliserade USA:s inblandning genom ett försvarsavtal från 1951. Detta avtal placerade Grönland inom NATO:s strategiska ramverk och erkände dess betydelse för den transatlantiska säkerheten, system för tidig varning och försvaret av Arktis.

I dag är Grönland en del av kungariket Danmark, men med en politisk status som återspeglar årtionden av utveckling. Försvars- och utrikespolitiken sköts av Köpenhamn, medan nästan alla inre angelägenheter hanteras lokalt av öns 56.000 invånare under ett brett självstyre. Detta system, som allmänt ses som avancerat och progressivt, står i skarp kontrast till det koloniala förflutna, särskilt den långa marginaliseringen av inuitbefolkningen. Grönland styr sig självt i praktiken, även om det inte är en suverän stat enligt internationell rätt.

Grönlands relation till Europa har följt en lika komplex väg. När Danmark gick med i Europeiska ekonomiska gemenskapen 1973 gick Grönland med på samma sida. Mindre än ett decennium senare röstade dock grönländarna för att lämna den gemensamma marknaden, eftersom de var skeptiska till extern kontroll över fiske och resurser. Ändå lyckades ön aldrig helt bryta sina europeiska band. År 1992, när Danmark gick med i EU, anslöt sig Grönland igen som ett ”associerat territorium” och fick tillgång till den inre marknaden utan att ta på sig alla skyldigheter. Av avgörande betydelse är att Grönland inte kan underteckna fördrag på egen hand; dess internationella status förblir förankrad i Danmark.

Det är denna juridiska och politiska verklighet som gör den senaste tidens amerikanska retorik så betydelsefull. Uttalanden som tyder på att USA kan komma att söka kontroll över Grönland – något som framför allt hörts under Donald Trumps presidentskap och som förstärkts av uttalanden från personer som J.D. Vance – har väckt oro i Europa. En överföring av suveränitet är helt enkelt inte ett alternativ. Grönland är inte till salu, och Danmark kan inte heller lagligen överlåta det utan att rubba grunderna för den europeiska och transatlantiska ordningen.

Mer troligt är att Washington strävar efter utökade avtal om resursexploatering och strategisk tillgång genom att utnyttja Grönlands mineraler, sällsynta jordartsmetaller och geografiska läge. Denna ambition har dock tydliga gränser. En eventuell våldsam aktion mot Danmark skulle inte bara utlösa en diplomatisk kris, utan även en systemkris.

NATO:s artikel 5 nämns ofta som hörnstenen i det kollektiva försvaret, men den är inte den enda skyddslinjen. Enligt artikel 42 i Fördraget om Europeiska unionen är de övriga medlemsländerna skyldiga att bistå med alla till buds stående medel om en medlemsstat angrips. Med andra ord har EU i sig en bindande klausul om kollektivt försvar. Ett angrepp på den danska suveräniteten på Grönland skulle inte bara aktivera Nato utan också EU:s egna säkerhetsmekanismer.

Detta dubbla ramverk sänder ett tydligt budskap. Europa är inte försvarslöst och dess säkerhet är inte heller helt och hållet utlagd på Atlantpakten. Grönlands historia – från torskfiske till utpost under kalla kriget och strategiskt pris på 2000-talet – illustrerar hur lagar, fördrag och allianser begränsar maktpolitiken. För Washington kan bravaden vara bra på hemmaplan, men den juridiska och politiska verkligheten är otvetydig. I Arktis, liksom på andra håll, skyddas suveräniteten inte av slogans utan av bindande åtaganden.

Alessandro Fiorentino