Irlands presidentval: Demokratisk förnyelse eller uppåtgående radikalism?

Valet av Catherine Connolly till Irlands tionde president den 25 oktober överraskade ingen som uppmärksamt följde hur valet gick till. Med bara två kandidater på valsedeln var resultatet redan klart långt före valdagen. Connolly fick 63,4% av de giltiga rösterna vid den första rösträkningen, vilket innebar att Fine Gaels Heather Humphreys hamnade långt efter och avslöjade den växande tröttheten på den centralistiska politiska ordning som har dominerat staten i årtionden.

Hennes segermarginal kommer att bli ihågkommen, men det kommer också antalet personer som vägrade att stödja processen överhuvudtaget. Rekordhöga 12,9 procent av valsedlarna var ogiltiga, vilket är den högsta siffran i delstatens historia och en tiofaldig ökning jämfört med de 1,2 procent som registrerades i presidentvalet 2018. Vad som borde ha varit ett rutinmässigt ceremoniellt val blev istället en folkomröstning om huruvida stora delar av väljarkåren anser att systemet är legitimt.

Detta missnöje hade redan visat sig i Oireachtas den 22 oktober, då Aontú-ledaren Peadar Tóibín lade fram ett förslag om att se över nomineringsprocessen för presidentvalet. Enligt konstitutionen från 1937 behöver potentiella kandidater underskrifter från antingen 20 Oireachtas-ledamöter eller fyra lokala myndigheter. Tóibín hävdade att dessa krav var konstruerade för att blockera ”oönskade” och att systemet effektivt kanaliserar väljarna till alternativ som godkänts av etablissemanget. ”Låt folket välja president”, sa han. Många väljare verkar ha förstått poängen.

De förslag som debatterades var bland annat att sänka tröskeln för nominering i både Oireachtas och lokala myndigheter och att tillåta offentlig nominering genom 35.000 verifierade underskrifter. Kritikerna ifrågasatte den administrativa bördan av offentliga nomineringar, men anhängarna menade att det äntligen skulle bryta Fianna Fáil-Fine Gaels duopol över valsedeln. Regeringen, företrädd av minister James Browne, försökte spela på båda sidorna och signalerade inga starka invändningar samtidigt som man gömde sig bakom vaga löften om framtida granskningar och eventuella folkomröstningar. Labours Duncan Smith kontrade med en bekant linje och insisterade på att kontoret behövde ”gravitas” och att enkel tillgång till röstsedeln skulle minska den. För många lät det som ett annat sätt att säga att väljarna inte gick att lita på.

Ökningen av antalet ogiltiga röster berättar sin egen historia. De var koncentrerade till delar av Dublin och andra missgynnade områden, och analytiker har identifierat både spontana och organiserade proteströster. Med endast Connolly och Humphreys som kandidater verkade valet vara hårt regisserat. Opinionsundersökningar före valet visade att 49 procent av väljarna inte kände sig representerade av någon av kandidaterna. Mer än hälften ville att nomineringsreglerna skulle luckras upp. När valsedlarna räknades förkastades mer än 213.000 – var och en en direkt signal om avståndstagande från en politisk klass som inte har levererat när det gäller bostäder, sjukvård eller säkerhet.

För konservativa var detta förutsägbart. När eliter utformar ett system som begränsar valmöjligheterna och sedan beter sig som om allmänhetens tolerans är bottenlös, tenderar den slutliga rekylen att bli skarp. Connollys seger är en del av denna rekyl, men det är också förkastandet av den process som ledde fram till segern.

Connolly själv är en kändis: en 68-årig oberoende parlamentsledamot från Galway West, som valdes in i Dáil 2016 efter en lång karriär inom lokalpolitiken. Hon har byggt upp ett rykte om sig att vara oberoende och har ofta ställt sig på vänsterns sida samtidigt som hon undvikit formella partistrukturer. Kampanjen återspeglade denna hållning. Medan Humphreys försökte framstå som en stabil finanspolitiker med kontinuitet, lutade sig Connolly mot teman som social rättvisa, bostadsbrist och miljöproblem. När landet var fast i en djup bostadskris och regeringen var utmattad efter år av drift, fann dessa teman en mottaglig publik.

Hennes kampanj gynnades av Sinn Féins stöd, vilket gav henne en bred bas på vänsterkanten. Hon hanterade frågan om irländsk återförening varsamt och signalerade stöd utan att driva en splittrande retorik som skulle kunna stöta bort mittenväljare. Men hennes mandat är inte så djupt som opinionssiffrorna antyder. Regeringspartierna kan inte enas om en enda kandidat. Fianna Fáils oenighet förvärrade detta. Connollys seger är betydande i procent men grund i stöd. Många som röstade på henne gjorde det för att det inte fanns något trovärdigt alternativ.

De internationella reaktionerna har varierat från oroliga till öppet kritiska. I EU-kretsar är oron tydlig: Connolly är skeptisk till NATO, kritisk till Bryssel och har en frän utrikespolitisk hållning. Dessa ståndpunkter går stick i stäv med ett EU som i allt högre grad strävar efter centraliserade försvarsramar och utrikespolitisk anpassning. I vissa europeiska medier framställdes hennes seger som ytterligare en komplikation för unionen. Le Monde beskrev henne som en förespråkare för återförening med en ”kylig” inställning till Bryssel. The Guardian betonade hennes vänsterinriktade bakgrund och hennes kritik av västvärldens politik i Mellanöstern, vilket tyder på en potentiell friktion med regeringar som är oroliga över hennes tidigare uttalanden om Israel och Gaza.

Hennes kommentarer i efterdyningarna av den 7 oktober, där hon beskrev Israel som en ”terroriststat” och inledningsvis framställde Hamas som en del av den ”palestinska strukturen” för att senare förtydliga sig, utlöste kritik från israeliska tjänstemän och pro-israeliska kommentatorer. Times of Israel karakteriserade henne som en ”vänsterextrem segrare” som var beredd att förstärka fientliga berättelser. Den amerikanska analysen har varit mer försiktig, och Washington Post noterade hennes kritik av den globala ojämlikheten samtidigt som man ställde frågor om hur hennes utrikespolitiska instinkter stämmer överens med Irlands relation till USA.

I Storbritannien har det dominerande synsättet varit att framställa henne som en Corbyn-liknande figur. Etiketten ”Irlands Jeremy Corbyn”, som först lanserades av brittiska tabloider, upprepades av konservativa medier. Daily Mail hade en profil som kallade henne ”Dublins Corbyn” och lyfte fram hennes antietablissemangsposition och utrikespolitiska ställningstaganden. The Spectator gick ännu längre och beskrev hennes val som ”ett lågvattenmärke för Irland”, anklagade väljarna för att ha kapitulerat för ”extremvänstern” och varnade för konsekvenser för det irländska näringslivets förtroende. Jeremy Corbyn själv gratulerade henne offentligt och kallade henne en ”röst för fred, social rättvisa och ett enat Irland”. Det som de progressiva firar ser de konservativa som en varningssignal.

Ur ett ECR-perspektiv avslöjar detta val flera strukturella sårbarheter. Connollys anhängare har rätt på ett sätt: det demokratiska deltagandet har begränsats alltför mycket av ett nomineringssystem som utformats för en annan tid. Men lösningen är inte den typ av ideologisk vänster som Connolly representerar. Både proteströsterna och valresultatet visar att förtroendet för de etablerade strukturerna har urholkats. Svaret på denna erosion ligger dock i konservativa principer – subsidiaritet, institutionell integritet och en politisk kultur som bygger på ansvarstagande snarare än teatraliska gester.

Connollys skepticism mot Nato, som uttrycks mitt i en alltmer instabil geopolitisk miljö, väcker berättigad oro. Med Rysslands aggression som omformar säkerhetsprioriteringarna i hela Europa går tanken att Irland skulle dra sig längre bort från kollektiv säkerhet stick i stäv med det praktiska behovet av avskräckning. Ett ordförandeskap som använder sin moraliska plattform för att signalera avståndstagande kommer inte att stärka Irlands ställning.

Det djupare problemet ligger dock inte enbart hos Connolly. Regeringens misskötsel av nomineringsprocessen, splittringen inom koalitionen och den självbelåtenhet som båda regeringspartierna uppvisade skapade ett perfekt vakuum för hennes uppgång. Fenomenet med ogiltiga röster illustrerar hur oengagerade stora delar av befolkningen har blivit från den politiska mitten. Många ser inte någon meningsfull skillnad mellan de stora partierna. Andra tror att systemet är konstruerat för att producera förutbestämda resultat.

Oireachtas debatt om att reformera nomineringarna kommer inte att försvinna. Omfattningen av proteströstningen säkerställer att frågan kommer att återkomma snabbt. Huruvida regeringen påskyndar reformen eller låter frågan dröja sig kvar kommer att avslöja mycket om dess förmåga att inse de faror som står framför den. Presidentvalet må vara ceremoniellt, men det är inte ilskan bakom de 213.000 ogiltiga valsedlarna. Den återspeglar en djupare splittring, särskilt bland väljare som känner sig ignorerade i frågor som rör bostäder, invandring, lokal säkerhet och statens inriktning.

Connollys ordförandeskap kommer att pröva om Irlands institutioner kan absorbera en person som ofta går på tvärs med den gängse politiken. Hennes prioriteringar – ekonomisk omfördelning, miljöaktivism, rättighetsfrågor och symbolik för återföreningen – kommer sannolikt inte att överensstämma med instinkterna hos en betydande del av landet. Hon har den energi som en protestkandidat har, men hon innehar nu en post som bygger på kontinuitet. Denna spänning kommer att prägla de kommande sju åren.

För regeringspartierna innebär detta val en vändpunkt. En ny vänsterinriktning håller på att konsolideras. Sinn Féin, oberoende vänsterpartier, de gröna och sociala kampanjer har visat en förmåga att samordna sig kring gemensamma mål. Det finns ingen jämförbar sammanhållning på högerkanten. Trots ett utbrett missnöje bland konservativa väljare finns det inget enhetligt maskineri, ingen gemensam plattform och ingen aptit bland de befintliga partierna att skapa en sådan. Det vakuumet blir allt större.

Irlands politiska omorientering är på gång. Connollys seger orsakade den inte, men den har gjort den omöjlig att ignorera. De ogiltiga valsedlarna, det svaga fältet, den splittrade mitten och framväxten av en samordnad vänster pekar alla mot ett djupare skifte. Huruvida de konservativa svarar med organisation eller fortsätter att splittras kommer att avgöra nästa decennium av irländsk politik långt mer än något ceremoniellt tal från Áras.