Subscribe
Europaparlamentets godkännande av en ändring av asylprocedurförordningen utgör ett viktigt steg i utvecklingen av EU:s migrationspolitik. Reformen innebär en väsentlig förändring av reglerna för överföring av personer som ansöker om internationellt skydd till tredjeländer, vilket särskilt påverkar begreppet ”säkert tredjeland”. Med en positiv röst i församlingen får medlemsstaterna möjlighet att förklara asylansökningar som lämnats in i unionen otillåtliga och överföra sökande till stater som de inte har några tidigare personliga band till, förutsatt att vissa villkor är uppfyllda och att särskilda rättsliga garantier respekteras. Denna lagstiftningsåtgärd ingår i en bredare europeisk strategi som syftar till att lägga ut en del av hanteringen av ansökningar om internationellt skydd på entreprenad genom ett strukturerat samarbete med tredjeländer. Detta länge omdebatterade och politiskt splittrande beslut återspeglar spänningen mellan behovet av administrativ effektivitet i kontrollen av migrationsflöden och skyddet av de grundläggande rättigheterna.
OMVANDLING AV BEGREPPET ”SÄKERT TREDJELAND”
Kärnan i reformen är omdefinieringen av begreppet ”säkert tredjeland” i asylprocedurförordningen. Tidigare förutsatte möjligheten att överföra en asylsökande till ett land utanför EU att det fanns en betydande koppling mellan den sökande och destinationslandet. I och med den godkända ändringen är en sådan koppling inte längre ett nödvändigt villkor. Medlemsstaterna kommer att kunna tillämpa begreppet säkert tredjeland även på personer som inte är medborgare i det landet och som aldrig har varit bosatta där. Följaktligen kan en ansökan om internationellt skydd som lämnats in på EU-nivå förklaras inadmissible om sökanden hänvisas till ett tredjeland som anses vara säkert enligt de kriterier som fastställs i EU-lagstiftningen. Den nya förordningen kräver dock att minst ett av tre alternativa villkor uppfylls: det första gäller förekomsten av en koppling mellan den sökande och tredjelandet, t.ex. förekomsten av familjemedlemmar, en tidigare bosättning eller språkliga och kulturella band; det andra gäller den sökandes transitering genom en stat där han eller hon kunde ha begärt effektivt skydd innan han eller hon nådde unionen; det tredje, och mer innovativa, innebär förekomsten av ett avtal eller en överenskommelse, som ingåtts bilateralt, multilateralt eller direkt av Europeiska unionen, om mottagande av asylsökande, med undantag för ensamkommande barn.
RÄTTSLIGA GARANTIER OCH SKYLDIGHETER FÖR TREDJE LAND
För att överföringar ska vara förenliga med europeisk och internationell rätt måste avtal med tredjeländer innehålla en bindande klausul som kräver att destinationslandet prövar sakförhållandena i varje ansökan om effektivt skydd som lämnas in av de överförda personerna. Tredjelandet måste med andra ord garantera ett fungerande asylsystem som uppfyller internationella normer. I förordningen fastställs att överföringar endast får ske till stater som anses ”säkra”, dvs. länder som garanterar skydd mot förföljelse och allvarlig skada, respekt för principen om non-refoulement och möjlighet att få skydd enligt Genèvekonventionen om flyktingar. Uppehållsrätt och andra rättigheter, såsom tillgång till utbildning och arbete, måste också garanteras. Ett viktigt undantag gäller ensamkommande barn, vars asylansökningar kommer att fortsätta att bedömas av europeiska länder eller av stater som de har anknytning till eller genom vilka de har transiterat. Denna bestämmelse svarar mot behovet av att stärka skyddet för en särskilt utsatt grupp.
DEN FÖRSTA EUROPEISKA LISTAN ÖVER ”SÄKRA URSPRUNGSLÄNDER”
Parallellt med reformen av begreppet säkra tredje länder godkände Europaparlamentet unionens första gemensamma lista över ”säkra ursprungsländer”. Denna förteckning omfattar Bangladesh, Colombia, Egypten, Indien, Kosovo, Marocko och Tunisien samt alla länder som ansöker om anslutning till Europeiska unionen, med undantag av Ukraina. Begreppet säkert ursprungsland, som skiljer sig från begreppet säkert tredje land, syftar till att påskynda behandlingen av asylansökningar som lämnas in av medborgare i stater som allmänt anses respektera de grundläggande rättigheterna. I dessa fall kommer förfarandena att behandlas skyndsamt, samtidigt som den sökande behåller rätten att visa att det föreligger en individuell risk.
DEN PARLAMENTARISKA DEBATTEN OCH DEN POLITISKA UPPDELNINGEN
Lagändringen godkändes med 396 ja-röster, 226 nej-röster och 30 nedlagda röster. Resultatet möjliggjordes av alliansen mellan Europeiska folkpartiet, Europeiska konservativa och reformister, Patrioter för Europa och gruppen De suveräna nationernas Europa. Grupperna Socialdemokraterna och Förnya Europa röstade däremot med överväldigande majoritet emot, om än med några avhoppare. Omröstningen visade på en spricka i den parlamentariska allians som stödde kommissionen under ledning av Ursula von der Leyen, en dynamik som redan hade visat sig i andra migrationsärenden under mandatperioden. Vissa ledamöter från vänster- och liberala partier presenterade en minoritetsståndpunkt, där de kallade det nya begreppet säkert tredjeland för särskilt problematiskt och uttryckte oro över risken för att tredjeländer utnyttjas.
ITALIENS ROLL OCH FÖREGÅNGAREN TILL HUBBAR I ALBANIEN
Reformen banar väg för avtal mellan EU:s medlemsländer och regeringar i tredjeländer som är villiga att ta emot asylsökande från Europa, även i utbyte mot ekonomisk kompensation. Denna modell påminner om erfarenheterna från den tidigare brittiska regeringen, som hade undertecknat ett avtal med Rwanda om överföring av irreguljära migranter. Detta projekt blockerades senare av den brittiska högsta domstolen och övergavs av den nuvarande regeringen. I den europeiska debatten om outsourcing av asylförfaranden har Italien intagit en pionjärposition under de senaste åren genom att främja inrättandet av center för att behandla ansökningar om internationellt skydd i Albanien. Dessa initiativ, som inledningsvis möttes med skepsis och ibland öppen kritik i Europa, byggde på idén att stärka samarbetet med tredje land för att minska trycket på de nationella mottagningssystemen. Det italienska perspektivet, som är inriktat på extern och delad hantering av migrationsflöden, har länge ansetts vara marginellt i EU-sammanhang. Utvecklingen av lagstiftningen, som kulminerade i den senaste ändringen av förordningen om asylförfaranden, visar dock på en gradvis konvergens mot lösningar som främjar strukturerade avtal med tredjeländer, förutsatt att de åtföljs av tillräckliga rättsliga garantier. På så sätt kan erfarenheterna från knutpunkterna i Albanien ses som ett politiskt prejudikat som har bidragit till att styra den europeiska debatten mot mer effektiva modeller för externt samarbete. EU:s beslut att genom ett gemensamt regelverk formalisera möjligheten att överföra asylsökande till länder som de inte har någon personlig anknytning till är ett steg som, trots operativa skillnader, passar in i samma logik med delad och decentraliserad hantering av skyddsansökningar.
MELLAN EFFEKTIVITET OCH SKYDD AV RÄTTIGHETER
Reformen som godkändes av Europaparlamentet utgör en viktig vändpunkt i asylrätten och utökar de verktyg som medlemsstaterna har till sitt förfogande för att hantera ansökningar om internationellt skydd. Avskaffandet av kravet på personlig anknytning till tredjelandet breddar de nationella myndigheternas handlingsutrymme och befäster den externa dimensionen av den europeiska migrationspolitiken. Samtidigt belyser den kritik som framförts i parlamentet de utmaningar som detta tillvägagångssätt innebär när det gäller skyddet av grundläggande rättigheter och effektiviteten i de processuella garantierna. Balansen mellan flödeskontroll, internationellt samarbete och skydd av utsatta personer är fortfarande den centrala frågan i en politik som fortsätter att skapa djupa splittringar. I detta sammanhang framstår Italiens roll när det gäller att främja innovativa samarbetslösningar med tredjeländer nu som en del av en bredare utveckling, där EU verkar vara inriktat på att permanent integrera externaliseringsverktyg i sin lagstiftningsarkitektur. Det återstår att se, mot bakgrund av det konkreta genomförandet av reformen, om dessa verktyg kommer att kunna kombinera administrativ effektivitet med full överensstämmelse med internationella skyddsnormer.