Subscribe
I samband med en strukturell och till synes oåterkallelig omvandling av det europeiska säkerhetsekosystemet befinner sig Italien i behov av en systematisk omprövning av sin försvarsställning för att säkerställa att den överensstämmer med nuvarande strategiska behov och beräknade risker för den närmaste framtiden. Försvarsministerns presentation av det fleråriga planeringsdokumentet 2025-2027 är ett särskilt betydelsefullt ögonblick i denna omdefiniering, eftersom det tydligt beskriver de områden där landet uppfattar brådskande åtgärder: den numerära expansionen av de väpnade styrkorna, den kvalitativa förbättringen av interna färdigheter, uppdateringen av infrastruktur och teknik som används inom flyg-, cyber- och logistiksektorerna, samt skapandet av en pool av frivillig personal som kan mobiliseras i krissituationer, nationella nödsituationer eller scenarier som kännetecknas av hybridhot. Dessa mål kan inte tolkas som rent tillfälliga åtgärder eller fragmentariska svar på omedelbara behov. Snarare är de en del av en bredare inriktning som delas av många EU-länder, som har åtagit sig att omdefiniera sin militära hållning och stärka sin försvarsförmåga i ett särskilt instabilt geopolitiskt sammanhang. Bland de viktigaste inslagen i denna utveckling är den gradvisa återgången – i innovativa och differentierade former – till militära eller paramilitära tjänstemodeller och den ständiga ökningen av resurserna i försvarsbudgetarna. Detta fenomen visar på ett paradigmskifte jämfört med åren efter det kalla krigets slut, då den rådande uppfattningen var att kontinentens säkerhet var konsoliderad och permanent garanterad. Upptrappningen av internationella spänningar har på ett genomgripande sätt förändrat detta ramverk. Konflikten mellan Ryssland och Ukraina utgjorde en vändpunkt i den europeiska strategiska föreställningsvärlden och visade inte bara hur sårbara Europas östra gränser är, utan också hur snabbt konventionella och okonventionella hot kan materialiseras. Till detta kommer NATO:s interna omorganisation, som präglas av ett gradvis minskat amerikanskt intresse för att upprätthålla NATO:s traditionella roll som den främsta garanten för den euroatlantiska säkerheten. Denna kombination av faktorer har även i Italien påskyndat medvetenheten om behovet av att stärka den militära förmågan och utrusta sig med lämpliga verktyg för att hantera ett alltmer komplext, konkurrensutsatt och oförutsägbart internationellt scenario.
EN NY PERSONALMODELL: UTTAGEN VÄRNPLIKT OCH FRIVILLIG RESERV
Det första elementet i det italienska förslaget handlar om att skapa en flexibel värnpliktsmekanism. Enligt ministern finns det ingen enskild lösning på det historiska problemet med personalbrist inom de väpnade styrkorna. Det behövs en samordnad uppsättning verktyg, där idén om en modern värnplikt spelar en central roll. Det uttalade målet är att utveckla en pool av medborgare med tekniska och operativa färdigheter, redo att sättas in inte bara i traditionella militära sammanhang utan också i civila nödsituationer och naturkatastrofer. Utkastet återinför inte den obligatoriska modell som avbröts 2005, utan inför frivilliga program, inklusive kortsiktiga sådana, som kan leda till inträde i en permanent reserv eller periodisk återkallelse vid behov. Inledningsvis planeras en extra reserv med cirka 10 000 frivilliga, med målet att fyrdubbla antalet på medellång sikt. Reservisterna kommer inte att ersätta personal som är utplacerad på internationella uppdrag, men kommer att tillhandahålla logistiskt stöd, teknisk kapacitet och expertis inom cyberförsvar. Den italienska modellen hämtar inspiration från de beslut som nyligen fattats i Frankrike och Tyskland, länder som experimenterar med innovativa former av tjänstgöring – frivillig respektive halvobligatorisk. För att anpassa sig till den nationella kontexten krävs dock exakt reglering, vilket ministern avser att anförtro parlamentet. Detta tillvägagångssätt syftar till att förhindra att reglerna uppfattas som partipolitiska initiativ och syftar till ett gemensamt tillvägagångssätt med dem som arbetar i sektorn dagligen.
KRAV, KOMPETENS OCH FORMALISERING AV FÖRSLAGET
Den nya reserven kommer att vara öppen för en bred publik: tidigare militär personal, civila med specialkunskaper – från läkare till ingenjörer, från IT-experter till säkerhetsvakter – och ungdomar som är intresserade av ett kort men mycket professionellt utbildningsprogram. Åldersgränser, urvalskriterier och tjänstgöringens längd kommer att definieras i ett lagförslag som regeringen planerar att lägga fram mellan början av 2026 och våren samma år. Förutom skillnaden mellan tekniska profiler och stridsprofiler kommer krav som är skräddarsydda för den typ av verksamhet som utförs att införas. Ministern betonade behovet av adekvata ekonomiska incitament och erkännande och jämförde den militära personalens ansvar med företagsledarnas. Denna aspekt återspeglar önskan att bygga ett konkurrenskraftigt system genom att välja ut de bästa tillgängliga färdigheterna.
DEN EUROPEISKA ÅTERINFÖRDA VÄRNPLIKTEN OCH KONTINENTENS UPPRUSTNINGSKLIMAT
Det italienska förslaget ligger i hjärtat av en europeisk debatt som har fått alltmer konkreta konturer under de senaste åren. Frankrike har aviserat en tio månader lång frivillig militärtjänst för unga vuxna från och med 2026, medan Tyskland siktar på att avsevärt öka antalet militärer genom ett urvalssystem för 18-åringar som inkluderar obligatoriska inslag för män. Denna gradvisa men synliga upprustningsprocess är en del av ett kontinentalt sammanhang som präglas av effekterna av kriget i Ukraina och insikten om att Europa måste anta en större strategisk självständighet. USA:s gradvisa tillbakadragande, som i allt högre grad fokuserar på Indo-Stillahavsområdet, har påskyndat behovet av en inhemsk förstärkning av Atlantpakten och det nationella försvaret. I detta sammanhang förefaller det italienska förslaget vara förenligt med de europeiska partnernas inriktning, både när det gäller värnplikt och ny teknik.
FLYG- OCH RYMDSKÖLDEN: EN NY NATIONELL PRIORITERING
Vid sidan av personalfrågan har ministern identifierat en andra strategisk prioritering: byggandet av en nationell rymdsköld. Detta är ett system med flera lager som är utformat för att fånga upp drönare, missiler och hot från rymden. Denna arkitektur, som inte liknar något som Italien någonsin har haft, har blivit nödvändig idag, med tanke på händelserna i Ukraina och Israels försvar, som betraktas som ett riktmärke. Den planerade investeringen uppgår till cirka 4,4 miljarder euro och är öronmärkt för utveckling av satellitsensorer för tidig varning, avancerade radaranläggningar, flygburna plattformar och nästa generations antimissilbatterier. Projektet omfattar också Italiens bidrag till det europeiska GCAP-programmet, som kommer att leda till utvecklingen av sjätte generationens stridsflygplan och integrerade system för drönarbekämpning. Driftskompatibiliteten för hela systemet är avgörande, i linje med Natos krav och den progressiva integrationen av europeiska förmågor.
CYBERSÄKERHET, TEKNISKA HOT OCH ”DRÖNARKRIGET”
Den tredje pelaren i moderniseringen av Italiens försvar rör cyberspace. Den nuvarande budgeten, cirka en halv miljard euro per år, anses vara otillräcklig med tanke på komplexiteten i dagens hot. Den ökande användningen av artificiell intelligens i offensiv teknik, den utbredda användningen av billiga drönare och spridningen av attacker mot kritisk infrastruktur kräver en förändring av tempot. Lärdomarna från den rysk-ukrainska konflikten är tydliga: modern krigföring är i allt högre grad ett ”drönarkrig”, en asymmetrisk konkurrens där billiga och lättillgängliga enheter kan orsaka betydande skador. Enligt ministern har Italien inte råd att ta itu med dessa utmaningar med förseningar eller med lägre investeringar än de som planeras av dess främsta allierade. Datainsamling, snabb analys och nätverksskydd blir allt viktigare för att garantera den nationella säkerheten.
EN KOMPLEX MEN OUNDVIKLIG VÄG
Det reformpaket som presenterats innebär en djupgående förändring av Italiens syn på försvaret. Kombinationen av utvald värnplikt, frivilliga reserver, en rymdsköld och en förstärkt cybersäkerhet svarar mot ett radikalt förändrat europeiskt och internationellt sammanhang. Kriget i Ukraina har omdefinierat kontinentens säkerhetsprioriteringar, samtidigt som USA:s gradvisa tillbakadragande har tvingat de europeiska staterna att axla en större del av sitt eget skydd. Italien går in i detta scenario med ett ambitiöst projekt, som kommer att kräva resurser, politisk sammanhållning och en ständig dialog med de väpnade styrkorna och det civila samhället. Utmaningen är dubbel: å ena sidan att bygga moderna verktyg som kan möta globala hot, och å andra sidan att stärka den kollektiva medvetenheten om att nationell säkerhet är en gemensam angelägenhet. Den omvandling som inletts kommer inte att vara omedelbar, men den utgör ett oundvikligt steg för att säkerställa att landet får en trovärdig roll i framtidens europeiska och atlantiska försvar.