Ett starkare europeiskt försvar – men med förankring i Nato och verkligheten

Europaparlamentets debatt om att stärka Europas försvarsförmåga kommer vid en tidpunkt då säkerhet inte längre är ett abstrakt politikområde, utan en daglig strategisk fråga. Vad som står på spel är inte nya slogans eller institutionella etiketter, utan Europas förmåga att reagera trovärdigt på en alltmer instabil internationell miljö. Europas försvarsdebatt utspelar sig mot bakgrund av ett ökande strategiskt tryck som sträcker sig långt bortom slagfältet. Under de senaste dagarna har EU intensifierat diskussionerna om att skärpa de ekonomiska och logistiska restriktionerna mot Ryssland, inklusive åtgärder riktade mot sjöfartstjänster kopplade till energiexport, samtidigt som man brottas med en växande osäkerhet i den transatlantiska relationen och förnyad instabilitet i viktiga allierade huvudstäder. Samtidigt har en tät följd av diplomatiska möten och säkerhetstoppmöten visat på en gemensam medvetenhet i hela Europa: avskräckning är idag inte längre en fråga som bara rör en domän, utan ett test av militär beredskap, ekonomisk motståndskraft och politisk sammanhållning i kombination. Europa diskuterar inte försvar på ett abstrakt plan. Vi gör det samtidigt som grunderna för säkerhetsarkitekturen efter det kalla kriget håller på att förändras – politiskt, militärt och strategiskt. Detta strategiska skifte är inte begränsat till trupputplaceringar eller militära doktriner. Det handlar i allt högre grad om ekonomiska påtryckningar, kontroll över logistiken och motståndskraft i kritiska leveranskedjor. Beslut som fattas på EU-nivå om sanktioner, sjöfartstjänster och energiflöden är nu en del av en bredare säkerhetsekvation, vilket suddar ut gränsen mellan ekonomisk politik och försvarsstrategi och förstärker behovet av samstämmighet mellan de två.

NATO-frågan är inte längre teoretisk

För de europeiska konservativa är utgångspunkten oförändrad: ett starkare europeiskt försvar måste förstärka Nato, inte konkurrera med det. Alla europeiska initiativ som duplicerar kommandostrukturer, försvagar interoperabiliteten eller skapar parallella strategiska kedjor skulle vara kontraproduktiva.

Den senaste tidens händelser förstärker bara denna logik. Över hela Europa återspeglar detta förnyade fokus på försvaret ett klimat av strategisk omprövning snarare än en enskild utlösande händelse. Regeringar omprövar antaganden som under decennier tagits för givna, ofta som svar på kumulativa signaler om osäkerhet snarare än tydliga politiska avbrott. Risken i denna fas är att kortsiktiga reaktioner tillåts överskugga den långsiktiga strategiska samstämmigheten.

Enligt POLITICOhar flera europeiska länder – däribland Sverige, Tyskland, Nederländerna och Norge – öppet börjat diskutera idén om en europeisk kärnvapenavskräckning uppbyggd kring fransk och brittisk kapacitet, som en form av ”försäkring” mot Ryssland. Dessa samtal har påskyndats av förnyade tvivel på tillförlitligheten i det amerikanska säkerhetsparaplyet, efter president Donald Trumps konfrontativa hållning gentemot allierade och hans kontroversiella inställning till Grönland.

Denna debatt är avslöjande, men också farlig om den missförstås. Kärnvapenavskräckning kan inte improviseras, och den kan inte heller lösgöras från Nato utan allvarliga strategiska kostnader. Frankrike och Storbritannien har kärnvapenarsenaler, men deras doktriner, kapacitet och politiska begränsningar är inte utformade för att ersätta det transatlantiska ramverket. Som flera experter som citeras av POLITICO konstaterar skulle det vara långsamt, kostsamt och politiskt splittrande att skala upp en sådan avskräckning – samtidigt som det skulle riskera eskalering snarare än stabilitet.

Med andra ord är diskussionen i sig ett symptom på osäkerhet, inte en lösning.

Försvarets trovärdighet bygger på förmågor, inte på slogans

Det är därför ECR insisterar på en princip som ofta ignoreras i Bryssel: trovärdighet i försvaret kommer inte från deklarationer, utan från konkreta förmågor.

Europas verkliga svagheter är inte kärnvapen. De är konventionella, logistiska och industriella.

Den militära rörligheten över kontinenten är fortfarande fragmenterad. Kritisk infrastruktur – från hamnar till energinätverk – är fortfarande ojämnt skyddad. Försvarsupphandlingar är långsamma, ineffektiva och ofta snedvridna av överdriven centralisering.

Den kommande ”stora veckan med krisdiplomati” i Bryssel och München, som beskrivs igen av POLITICOillustrerar problemet väl. EU-ledarna kommer att diskutera Ukraina, konkurrenskraft, strategisk självständighet och transatlantiska relationer i snabb följd. Men utan trovärdiga militära förmågor riskerar dessa diskussioner att förbli avskilda från den operativa verkligheten.

Europa saknar inte möten. Det saknar beredskap. Beredskap byggs dock inte upp över en natt. Den kräver en uthållig politisk vilja, förutsägbara investeringar och en tydlig prioriteringsordning. I åratal har det europeiska försvaret lidit av fragmenterad planering och cyklisk uppmärksamhet, med brådskande ögonblick som följts av långa faser av tröghet. För att vända detta mönster krävs inte bara högre utgifter, utan även kontinuitet och disciplin i hur resurserna fördelas och förmågorna utvecklas.

Industriell styrka, inte byråkratisk centralisering

Ett starkare europeiskt försvar kräver en konkurrenskraftig och innovativ industriell bas. Det innebär att stödja stora försvarsföretag, men också att se till att små och medelstora företag och nystartade företag kan spela en meningsfull roll – särskilt inom cybersäkerhet, rymdteknik och teknik med dubbla användningsområden.

Detta kan dock inte uppnås genom överdriven centralisering på EU-nivå. Försvarsinnovation frodas där beslutsfattandet ligger nära de operativa behoven. Ett alltför stort avstånd mellan dem som definierar kraven och dem som utnyttjar kapaciteterna riskerar att bromsa innovationen och späda ut ansvarsskyldigheten. Att bevara det nationella ansvaret och samtidigt förbättra samordningen är därför inte en motsägelse, utan en förutsättning för en effektiv försvarsintegration.

Den senaste tidens debatter om sanktioner mot Ryssland erbjuder en användbar parallell. Som rapporterats av Euronewsöverväger EU-kommissionen att i samarbete med G7 införa ett förbud mot sjöfartstjänster kopplade till rysk olja. Även om målet – att öka trycket på Moskva – är tydligt, visar processen än en gång på begränsningarna i ett system som kräver enhällighet, komplex samordning och ständiga politiska förhandlingar. Denna erfarenhet belyser en återkommande strukturell utmaning för Europa: gapet mellan strategiska avsikter och operativt genomförande. När beslutsfattandet blir alltför processuellt riskerar även välgrundade mål att förlora i effektivitet. I en säkerhetsmiljö som kännetecknas av snabbhet och anpassningsförmåga kan ett försenat genomförande i sig bli en strategisk sårbarhet.

Försvarspolitiken skulle lida ännu mer av en sådan stelbenthet. Operativ effektivitet är beroende av snabbhet, flexibilitet och nationellt ansvar – inte av långsamma, toppstyrda strukturer.

Den brittiska faktorn och den transatlantiska balansen

Instabiliteten i Förenade kungariket lägger ytterligare ett lager av osäkerhet. Den politiska krisen i London, som utlöstes av Mandelsonaffären och de påtryckningar som följde på premiärminister Keir Starmer, riskerar att försvaga en av Natos viktigaste europeiska pelare i ett känsligt ögonblick.

Ett distraherat eller inåtvänt Storbritannien skulle inte bara påverka NATO:s interna balans, utan också komplicera Europas strategiska beräkningar – särskilt som London förblir en av kontinentens två kärnvapenmakter och en central militär aktör.

Det är just därför som det är viktigare än någonsin att stärka Natos sammanhållning. Fragmentering inom Europa, i kombination med transatlantiska spänningar, skulle bara gynna motståndarna. Strategiska konkurrenter har upprepade gånger visat sin förmåga att utnyttja politisk tvekan, institutionell splittring och fördröjda svar. Avskräckning är i detta sammanhang inte bara en funktion av militära resurser, utan av trovärdighet över tid. Konsekvens i politiska signaler och genomslag i genomförandet förblir väsentliga komponenter i varje effektiv försvarsställning.

En realistisk europeisk försvarsagenda

ECR:s ståndpunkt karikeras ofta som försiktig eller konservativ. I själva verket är den pragmatisk.

Europa behöver verkligen spendera mer på försvaret – och spendera bättre. Europa behöver stärka sin industriella bas, förbättra den militära rörligheten och skydda kritisk infrastruktur. Och vi behöver ta ett större ansvar för vår egen säkerhet.

Men den måste göra det utan illusioner.

Det finns inget trovärdigt europeiskt försvar utanför Nato. Det finns ingen genväg genom institutionell duplicering. Och det finns ingen säkerhet utan att förankra strategin i den politiska verkligheten.

Debatten i Europaparlamentet bör utgå från denna enkla sanning: Europas styrka ligger inte i att låtsas ersätta Atlantpakten, utan i att göra den starkare – genom realism, förmåga och ansvar.