Ett snart förestående nyval i Sverige: Ingen regering i sikte trots vänsterns seger

Senast Sverige höll ett extraval var 1958. Det kan hända igen 2026.
De svenska riksdagsnormerna har utsatts för en helt unik påfrestning i efterdyningarna av riksdagsvalet den 13 september. Den vänsterorienterade oppositionen – Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet – lyckades knappt ta sig förbi den regerande högerkoalitionen – Moderaterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna. När det slutgiltiga valresultatet presenterades stod det på 49,57 procent för vänstern och 48,84 procent för högern. Det jämna valet illustrerar den ombytliga instabiliteten i dagens svenska politik, som dessutom kompliceras av bristen på sammanhållning inom vänstern.
Så hur illa står det egentligen till? Jo, den svenska vänstern är så splittrad att det numera kan ifrågasättas om en parlamentarisk majoritet överhuvudtaget innebär en seger. Innan man kan förstå det parlamentariska dilemma som Sverige står inför är det nödvändigt att redogöra för de politiska stridigheter som för närvarande håller landet i ett järngrepp.
I skrivande stund har det gått 33 dagar sedan valurnorna stängdes, men ingen regering har ännu bildats. Dödläget i förhandlingarna mellan de ”segrande” rödgröna partierna beror på de fastlåsta ståndpunkterna hos Centerpartiet och Vänsterpartiet, som i många avseenden är varandras diametrala motsatser, trots att de ingår i samma politiska block. Av de frågor som ligger på bordet finns det kanske två som förenar dem: att avveckla det strikta invandringssystemet som byggdes upp av den högerorienterade Tidö-regeringen, och att stödja socialdemokratiska ledaren Magdalena Andersson som Sveriges statsminister. Deras meningsskiljaktigheter handlar om de klassiska spänningarna mellan socialister och frihandlare – ja, den svenska vänstern rymmer några av landets mest hängivna kapitalister.
Kan revolutionen stoppas vid dörren?
Men den mest uppmärksammade politiska konflikten på vänsterkanten i svensk politik har varit situationen inom Vänsterpartiet. Efter att i mer än ett sekel ha varit en passiv samarbets- och förtroendepartner till de dominerande socialdemokraterna har Vänsterpartiet under sin nuvarande ledare Nooshi Dadgostar antagit en mer offensiv strategi inriktad på ministerposter. Detta skulle vara ett enormt steg framåt för Vänsterpartiet, som bortsett från Sverigedemokraterna är det enda större partiet i Sverige som aldrig har innehaft en ministerpost.
Enligt demokratiska principer får ett parti med ett rimligt väljarstöd (Vänsterpartiet har 8,4 procent av rösterna) inte godtyckligt uteslutas från viktiga poster om det ingår i regeringskoalitionen. Det är därför lätt att förstå och känna sympati för Vänsterpartiets motiv, som faktiskt påminner ganska mycket om det nationalistiska partiet Sverigedemokraternas. Båda partierna är, trots att de har helt olika bakgrunder, historier och ideologier, de ”svarta fåren” i sina respektive block, som har mötts av avvisande och undvikande från det politiska etablissemanget och de etablerade medierna.
Vänsterpartiets krav på att erkännas som regeringsparti möter häftigt motstånd från Centerpartiet. Som tidigare nämnts spelar den ideologiska konflikten mellan dessa två partier en stor roll i denna dragkamp, men den är inte den enda faktorn som påverkar. Centerpartiet förkroppsligar ”borgerlig” anständighet och tar därför starkt anstöt av Vänsterpartiets återkommande problem med terroristsympatier bland sina företrädare. Den palestinska frågan har blivit så viktig för Vänsterpartiets politiska framgång att partiet på lokal nivå (och i allt högre grad även på högre nivåer) ofta består av aktivister som mer eller mindre öppet stöder våld och förespråkar anti-västerländska och tredje-världsorienterade världsbilder.
Centerpartiets motstånd mot att denna typ av politik ska inneha några av landets högsta ämbeten är förståeligt och lovvärt. Men ansvaret ligger naturligtvis hos Centerpartiet för att ha fört detta parti till maktens tröskel, även om de försöker hålla dörren stängd. Centerpartiet, som historiskt sett varit knutet till resten av det traditionella ”borgerliga” blocket med Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, lämnade den svenska högerflygeln under 2010-talet på grund av sitt motstånd mot de nationalistiska Sverigedemokraterna. Detta är kanske ett resultat av partiets väljarbas, som ganska enhälligt delar denna avsky. Men Centerpartiet valde aktivt att inte genomgå en omvandlingsprocess där en potentiell konstruktiv relation med Sverigedemokraterna skulle kunna normaliseras.
Liberalerna, som en gång var en mycket motvillig medlem i Tidö-regeringen, lyckades mellan 2022 och 2026 genomföra en reform från toppen och nedåt och omvandla sig till en allierad till Sverigedemokraterna, och uppskattas av många center-höger-väljare som ett liberalt komplement till de konservativa nationalisterna. Varför kan inte Centerpartiet göra detsamma, så att de inte samarbetar med kryptokommunister och socialister i Vänsterpartiet? Hur gynnar det dem eller deras väljare att basera sina politiska beslut på ett ytligt motstånd mot nationalism, snarare än på hur de kan bidra till att svenska företag och näringar blomstrar?
I stället har Centerpartiet arbetat hårt för att bygga broar till Vänsterpartiet. I början av oktober samlades de rödgröna partierna vid ett seminarium på inbjudan av Centerpartiets partiledare, Elisabeth Thand Ringqvist. Evenemanget fick stor uppmärksamhet och blev föremål för politisk analys. För första gången fotograferades de fyra partiledarna i denna eklektiska koalition tillsammans, vilket många kommentatorer skämtsamt betecknade som ett stort steg framåt, bara tre veckor efter valet. Situationen på den ”vinnande” sidan av svensk politik är visserligen lätt att förlöjliga, och ofta är verkligheten mer absurd än skämten.
Var är den tilltänkta statsministern?
Mitt i all uppmärksamhet kring Vänsterpartiet och Centerpartiet är frågan förstås: var är Magdalena Andersson? Socialdemokraternas hela valkampanj byggde på deras ledares förmodade dragningskraft på väljarna och hennes roll som enande kraft på vänsterkanten (detta har senare blivit en kritikpunkt mot henne internt, där hon har uppfattats som om hon mer än något annat personligen har ”kandiderat till presidentposten” i USA).
Detta korthus rasade samman snabbt, troligen redan innan vallokalerna ens hade stängt, eftersom hon redan flera dagar före den 13 september hade gjort ett kraftigt fall i opinionsmätningarna. Trots att hon under hela sin tid i opposition varit den mest populära partiledaren i landet utan undantag, hamnade hon nu efter både moderaternas statsminister Ulf Kristersson och Ebba Busch från Kristdemokraterna, ungefär samtidigt som socialdemokraternas förutspådda höga valresultat började rinna ut i sanden. Den 14 september stod det klart att Magdalena Andersson hade gett Socialdemokraterna deras sämsta valresultat sedan 1908, med endast 28 procent av rösterna. Hon hade klarat sig sämre än sin föregångare Stefan Löfven 2018, och allt detta gick till förmån för de mindre partierna i hennes tänkta koalition. Särskilt Vänsterpartiet var en stor vinnare på socialdemokraternas misslyckande, vilket gav dem möjlighet att driva sina krav på representation i regeringen mycket hårt.
Idag, en månad efter sitt triumferande segertal, har Magdalena Andersson i stort sett hållit sig undan och knappt uttalat sig offentligt om hur regeringsbildningen fortskrider (och definitivt inte om bristen på framsteg). Istället verkar det vara Centerpartiet och Vänsterpartiet som driver processen framåt, om än i väldigt olika riktningar. Att Andersson omedelbart visade sig oförmögen att infria sitt centrala vallöfte – en snabb, stabil och förutsägbar regering – var ett kraftigt slag mot hennes personliga anseende. Att hon inte ens står i förgrunden för de politiska händelserna efter valet är ännu ett slag. Vi står troligen inför en negativ spiral där hennes misslyckanden på flera fronter kan påskynda hennes fall. Många kommentatorer har framfört att det inte alls är osannolikt att Andersson kommer att tvingas avgå inom en snar framtid, antingen på grund av att hon inte lyckas få parlamentets förtroende som statsminister, eller i händelse av att ett nyval utlyses, där förtroendet för henne sannolikt kommer att ha sinat.
Vägen mot ett nyval
Den 15 oktober röstade riksdagen slutligen nej till Magdalena Andersson som statsminister. Som förväntat var det enda partiet som stödde hennes ambition hennes eget, Socialdemokraterna. Förfarandet föregicks av anföranden från gruppledarna för varje riksdagspart, där de redogjorde för sina ståndpunkter; Vänsterpartiet och Centerpartiet lade inte fingrarna emellan när de uttryckte sitt nej till Andersson. Men hon kommer att få en ny chans om några veckor, på grund av hur den svenska riksdagen fungerar.
Valet av Sveriges statsminister ligger i händerna på riksdagen, vars första uppgift efter valet är att välja en talman, som sedan utser en lämplig kandidat bland partiledarna, vilken får i uppdrag att bilda regering. Om kandidaten avvisas väljs en ny, och denna process fortsätter i upp till fyra omgångar innan ett nyval måste utlysas. Detta är den möjliga utvecklingen som Sverige befinner sig i just nu.
Talmannen är visserligen endast den högsta administrativa befattningen i riksdagen, men har ändå stor symbolisk betydelse. Enligt traditionen väljs talmannen från det största partiet i regeringskoalitionen, medan de tre vice talmännen vanligtvis (med vissa undantag) väljs från det största oppositionspartiet, det näst största regeringspartiet respektive det fjärde största partiet i riksdagen.
Redan i samband med valet av talman i september uppstod allvarliga spänningar inom det rödgröna lägret. Vänsterpartiet, som en reaktion på att socialdemokraterna inte hade lovat dem ministerposter, gick tvärtemot det förväntade utfallet och stödde inte socialdemokraternas kandidat till talmansposten. När det stod klart att de parlamentariska normerna var i förändring lyckades Tidö-partierna förlänga mandatperioden för den sittande moderata talmannen, Andreas Norlén, med hjälp av Vänsterpartiet. Att berövas sin symboliska representation som parlamentets ordförande drev naturligtvis en kil mellan socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Vänsterpartiets budskap gick dock säkert fram – för första gången på mer än ett sekel skulle de inte vara Magdalena Anderssons dörrmatta.
Talmannen, som formellt sett är neutral men av uppenbara skäl ändå på ett eller annat sätt agerar på Moderaternas vägnar snarare än på Socialdemokraternas, gav Magdalena Andersson i uppdrag att undersöka möjligheterna att bilda en regering. Resultatet av hennes försök att förhandla fram ett hållbart regeringsprogram som skulle tillfredsställa både Vänsterpartiet och Centerpartiet blev som förväntat: tre veckor efter utnämningen tvingades Magdalena Andersson inför talmannen medge att hon inte kunde överbrygga klyftan mellan de två partierna.
Att bli nedröstad i riksdagen är en ren formalitet. Nu väntar nästa uppgift för den sittande statsministern Ulf Kristersson (som sedan den 14 september endast leder en övergångsregering), nämligen att inleda förhandlingar med Centerpartiet och Sverigedemokraterna för att försöka nå en tillfredsställande programöverenskommelse som inkluderar båda partierna. Detta är, med tanke på Centerpartiets ovilja mot Sverigedemokraterna, också dömt att misslyckas.
Vad är då det naturliga nästa steget? När riksdagen går in i sin tredje förhandlingsrunda kommer sannolikt trycket på hindren för en rödgrön regering att börja avta. Många analytiker är överens om att dödläget mellan Vänsterpartiet och Centerpartiet kommer att brytas när de ställs inför det slutgiltiga valet mellan att omdefiniera sina respektive gränser eller att möta väljarna i det första nyvalet i svensk demokrati på nästan 70 år. Av naturliga skäl kommer Magdalena Andersson att vara nästa i tur efter Kristersson, och hennes chanser att nå en överenskommelse kommer att vara betydligt större än tidigare.
Det betyder inte att allt är avgjort. Det kan finnas en poäng i att Vänsterpartiet driver sitt krav på att ingå i regeringen till dess naturliga slut, eftersom de har en nyfunnen övertygelse i denna fråga. De kan förmodligen också gå in i en ny valcykel med vinden i ryggen, eftersom kraven på representation i regeringen är demokratiskt välgrundade. För Vänsterpartiet är utsikterna till ett nyval förmodligen uppmuntrande. För Socialdemokraterna, som redan kämpar med sina sämsta siffror på över ett sekel och en svag och hånad ledare, skulle ett nyval vara en mardröm.
Hur är det då med Centerpartiet, som kan sägas vara den största hindraren i den politiska processen? De har inga särskilt starka argument för sin envishet, hur politiskt tilltalande den än må verka för de flesta högeranhängare. Att basera hela sitt engagemang på vänsterkanten av det politiska spektrumet på att minimera Vänsterpartiets inflytande är ett märkligt motiv. För de flesta väljare skulle det framstå som betydligt mer naturligt om Centerpartiet helt enkelt accepterade Sverigedemokraternas inflytande och nöjde sig med en naturlig allians med de övriga center-högerpartierna. Det vill säga, med undantag för Centerpartiets egna väljare, förstås.
I en färsk opinionsundersökning om hur de olika partiernas väljare ser på regeringsdödläget sticker Centerpartiets väljare ut – de insisterar på en regering som varken inkluderar Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna, vilket tydligt visar på det underliggande centristiska blocket i svensk politik. Både Moderaterna och Socialdemokraterna ses som realistiska koalitionspartner. Denna syn finns inte någon annanstans i svensk politik och utgör både en välsignelse och en förbannelse för Centerpartiet. Det är det enda partiet som representerar den sällsynta äkta mittenpositionen (i praktiken en socialt liberal och endast finanspolitiskt centristisk hållning), men det är också en väljargrupp vars lojalitet sannolikt är mycket flyktig. När de tvingas välja är det mycket troligt att Centerpartiets väljare kommer att acceptera en vänsterregering snarare än att hålla fast vid sina principer – detta mönster har observerats i situationer som liknar den svenska, till exempel i Frankrike, där de liberala väljarna konsekvent stöder de socialistiska kandidaterna när de ställs mot de nationalistiska kandidaterna i den andra omgången.
De flesta observatörer är överens om att Centerpartiet därmed är betydligt mer benäget att dra tillbaka sina invändningar än Vänsterpartiet. Det har redan funnits vissa tecken på att detta håller på att ske. Partiets skäl för att vägra Vänsterpartiet ministerposter har gradvis skiftat från moraliska invändningar om sympatier för terrorism och antisemitism till att enbart handla om ekonomisk politik. Ekonomi är fortfarande ett stort hinder mellan en socialist och en kapitalist, men det är åtminstone förhandlingsbart.
När detta skrivs dröjer det troligen minst en vecka till nästa utveckling. Riksdagens talman verkar inte ha bråttom – han ger de förväntansfulla svenska väljarna och medierna helgen ledigt, innan han på måndag formellt överlämnar regeringsbildningsuppdraget till Ulf Kristersson.