Subscribe
Benjamin Netanyahu, Israels premiärminister, vann inte parlamentsvalet den 27 oktober 2026, men han förlorade det inte heller. Detta var anmärkningsvärt för den premiärminister som suttit längst i Israels historia, och som var i tjänst den 7 oktober 2023, då ett massivt säkerhetsmisslyckande gjorde det möjligt för Hamas-terrorister från Gaza att döda 1 200 israeler och ta 250 gisslan. Än en gång har Netanyahu visat att han är en överlevare. Machiavelli påpekade att en framgångsrik ledare måste vara en räv för att känna igen fällor och ett lejon för att skrämma bort vargar. Netanyahu är utan tvekan båda delarna, listig som en räv och stark som ett lejon, samtidigt som hans land har gott om vargar att ta itu med. Han förtalas internationellt för att ha brutit mot den gamla regeln att judar inte ska tillåtas försvara sig, än mindre vinna krig. Hans kritiker verkar inte inse att hans främsta utmanare, Gadi Eisenkot, också är ett lejon. Han är en före detta general, ja faktiskt stabschef för Israels försvarsmakt under fyra år. Om han lyckas ersätta Netanyahu som premiärminister kommer han att vidta samma åtgärder som gjorde Netanyahu impopulär bland den västerländska intelligentsian.
En affärsman och en krigare
Till skillnad från många politiska rävar har Netanyahu principer. Han är sionist, vilket innebär att han tror på en judisk nationalstat i det forntida judiska hemlandet. Han föddes i Tel Aviv 1949 och var son till en respekterad historiker som under en tid undervisade i USA. Efter gymnasiet i USA återvände han till Israel 1967 för att ta värvning i IDF, där han sårades under räddningsaktionen 1972 då 90 gisslan befriades. Hans bror Yonatan dödades när han ledde den vågade räddningsaktionen 1976 då 102 gisslan befriades på Entebbe-flygplatsen i Uganda. Netanyahu tog två examina vid MIT, arbetade en tid inom finansvärlden och återvände till Israel 1978. Han tjänstgjorde som Israels ambassadör vid Förenta nationerna från 1984 till 1988. Vid återkomsten till Israel anslöt han sig till Likudpartiet, som förenar nationalism med ekonomisk liberalism. 1996 blev Netanyahu premiärminister och inledde en liberalisering av ekonomin samtidigt som han intog en hård hållning mot terrorism. Under oppositionsperioden 1999–2002 tjänstgjorde han därefter som utrikesminister och sedan som finansminister, där han fortsatte arbetet med att liberalisera ekonomin. Han genomförde privatiseringar, avregleringar och skattesänkningar, och sänkte den högsta inkomstskattesatsen från 64 till 44 procent samt bolagsskattesatsen från 36 till 18 procent. År 2005 avgick Netanyahu dock i protest mot tillbakadragandet av de israeliska styrkorna från Gaza.
Varken i styrelserummet eller i sovrummet
Efter att ha varit i opposition mellan 2005 och 2009 har Netanyahu, med undantag för ett kort avbrott, varit Israels premiärminister fram till idag. Under Netanyahus ledning har Likudpartiet fört en politik som går ut på att regeringen ska hålla sig borta från både styrelserummet och sovrummet. Till exempel är den nuvarande talmannen i Knesset, Amir Ohana, som är medlem i Likud, öppet homosexuell. Ironiskt nog är araberna i Israel de enda araberna i världen som får rösta i fria val. Netanyahu tror på säkerhet genom tillräcklig styrka för att skrämma bort vargarna, medan hans motståndare tror på säkerhet genom förhandlingar med vargarna. Även om Hamas attack mot Israel 2023 var ett säkerhetsmisslyckande har israelerna sedan dess gått från en militär framgång till en annan. De utplånade ledarskapet för de två terroristorganisationerna vid Israels gränser, Hamas i Gaza och Hizbollah i Libanon, och dödade, i samarbete med amerikanska styrkor, större delen av Irans ledarskap i en enda attack mot Teheran. Tillsammans har USA och Israel i stort sett satt Irans kärnkraftsprogram ur spel. Samtidigt har inget av de tre arabiska länderna som undertecknade Abrahamavtalen 2020 – Förenade Arabemiraten, Bahrain och Marocko – dragit sig ur dem.
En blomstrande ekonomi
Netanyahu hade rätt år 2005 när han menade att de israeliska styrkornas tillbakadragande från Gaza var förhastat, och han har förmodligen rätt även nu när han hävdar att den så kallade tvåstatslösningen på konflikten mellan araber och judar inte är genomförbar. Israels president har bett sin rival, Eisenkot, att bilda regering. Oavsett om han lyckas eller inte kan Netanyahu räkna en stark stat och en blomstrande ekonomi bland sina framgångar – en ekonomi som förväntas växa med fem procent i år.