Subscribe
En av de böcker som hade störst inflytande på mig som ung man var Aleksandr Solzjenitsyns *Gulag-arkipelagen* Gulag-arkipelagen, som utkom på engelska 1974–1975. På 1970-talet debatterade jag ofta kommunismen på isländska skolor med stalinister, trotskister och maoister, som rasade mot Islands långvariga försvarsallians med USA och försäkrade oss om att nästa gång socialismen infördes skulle den inte misslyckas. År 2009 översatte jag Kommunismens svarta bok till isländska. Den publicerades ursprungligen på franska 1997, på sextioårsdagen av den bolsjevikiska revolutionen, redigerad av den framstående historikern professor Stéphane Courtois. År 2012 deltog jag i mitt första möte med Platform of European Memory and Conscience, som inrättades året innan till följd av en resolution från Europaparlamentet om att hedra minnet av offren för den europeiska totalitarismen. På plattformens initiativ skrev jag 2017 boken Offrens röster: Anteckningar inför en historiografi över antikommunistisk litteratur, utgiven av den Brysselbaserade tankesmedjan New Direction.
Kommunismen: Förkastad i de flesta länder, omvandlad i vissa
Många länder i Central- och Östeuropa avvisade kommunismen efter att ha tvingats införa den efter andra världskriget, medan den i Vitryssland och Ryssland förvandlades till en korrupt autokrati – i Vitryssland styrd av den före detta sovjetiska apparatjiken Aleksandr Lukasjenko och i Ryssland av den före detta KGB-agenten Vladimir Putin. Trots tillfälliga friktioner har Vitryssland i praktiken blivit Rysslands klientstat. Lukasjenko har klamrat sig fast vid makten sedan 1994 och anordnar skenval vart fjärde år samt tillfälliga folkomröstningar. Varken USA eller EU erkänner honom som Vitrysslands legitima president. Lukasjenko begränsar yttrandefriheten kraftigt i sitt land och använder den hänsynslösa säkerhetstjänsten för att trakassera sina politiska motståndare och kritiker, fängsla många av dem och driva andra i exil. Lukasjenko har motsatt sig de omfattande ekonomiska reformer som möjliggjort en betydande ekonomisk tillväxt i Europas övriga postkommunistiska länder. Följaktligen är Vitryssland fortfarande ett ganska fattigt land.
Poczobut tilldelas Plattformspriset
Varje år delar Platform of European Memory and Conscience ut ett pris till en person som på ett framstående sätt bidrar till att främja organisationens uppdrag. Bland tidigare pristagare finns den ryske historikern Vladimir Kara-Murza, som dömdes till 25 års fängelse för att ha protesterat mot invasionen av Ukraina 2022, och den ukrainske journalisten Dmytro Khyliuk, som kidnappades i sin hemby av den ryska invasionsstyrkan. Båda frigavs i fångutbyten kort efter att de mottagit priset. I år tilldelas plattformspriset den polsk-vitryska dissidenten Andrzej Poczobut. Han är född 1973, tog examen i juridik vid universitetet i Hrodna 1998 och blev sedan journalist. Han arresterades första gången 2011 för att ha deltagit i en protest mot det riggade presidentvalet i december 2010. Han arresterades igen 2011 och 2012, enligt uppgift för att ha ”förtalat” Lukasjenko utomlands. Han greps återigen 2021 och dömdes för att ha ”skadat Vitrysslands nationella säkerhet” och för att ha ”sått splittring”. Ett av hans påstådda brott var att han betraktade den sovjetiska invasionen av Polen 1939 som en aggressionshandling: i sin pakt av den 23 augusti 1939 hade Stalin och Hitler delat upp Polen mellan sig, varvid Hitler angrep den 1 september från väster och Stalin den 17 september från öster. En annan anklagelse mot honom var att han strävade efter att hedra minnet av antitotalitära hjältar under och efter andra världskriget. Poczobut tillbringade de följande åren i en straffkoloni med högsta säkerhetsklass, där förhållandena var hårda, vilket framgår av de två bilderna på honom ovan, tagna före och efter fängelsestraffet.
Frigivning och återvändande till Vitryssland
I slutet av 2025 tilldelade Europaparlamentet Poczobut Sacharovpriset för tankefrihet, som han delade med en annan politisk fånge, den georgiska journalisten Mzia Amaglobeli. I april 2026 släpptes Poczobut till Polen i ett fångutbyte med Vitryssland, medan Amaglobeli fortfarande sitter i fängelse. I ett tal inför Europaparlamentet den 17 juni 2026 påpekade Poczobut att Vitryssland fortfarande höll 854 politiska fångar fängslade, däribland 21 journalister. Han återvände kortvarigt till Vitryssland i början av september men lovade att återvända permanent och fortsätta kampen för frihet. Förhoppningsvis kommer han att ta emot priset från Platform of European Memory and Conscience nästa vår som en fri människa.