Subscribe
Sysselsättningen har nått en rekordhög nivå och arbetslösheten har sjunkit till 5 %, vilket innebär en betydande förbättring för Italien. Nästa utmaning är att omsätta dessa framsteg i högre löner och bättre möjligheter för kvinnor, ungdomar och landets svagare regioner
I årtionden har Italiens arbetsmarknad förknippats med en ihållande hög arbetslöshet, lågt arbetsmarknadsdeltagande och en bestående klyfta gentemot Europas starkare ekonomier. De senaste siffrorna från OECD tyder på att denna välbekanta bild blir alltmer ofullständig. Italien gick in i 2026 med sysselsättningen på den högsta nivån någonsin och arbetslösheten på en historiskt låg nivå. Under det första kvartalet nådde sysselsättningsgraden 62,8 %, efter en särskilt stark tillväxt under de två föregående åren. I maj hade arbetslösheten sjunkit till endast 5 %, vilket endast marginellt överstiger OECD-genomsnittet på 4,9 %. Utvecklingsriktningen är särskilt anmärkningsvärd. Den italienska arbetslösheten sjönk med 1,5 procentenheter på bara ett år, samtidigt som ungefär två tredjedelar av OECD-länderna upplevde en ökning. Italien tillhör därför en relativt liten grupp sydeuropeiska ekonomier – tillsammans med Spanien, Portugal och Grekland – där arbetslösheten fortsatte att minska. Andra indikatorer förstärker intrycket av att något väsentligt har förändrats. I en ekonomisk utvärdering från OECD som publicerades i år konstaterades att sysselsättningstillväxten efter pandemin hade varit stark och att en stor del av ökningen utgjordes av fasta anställningar. I slutet av 2025 utgjorde tillfälligt anställda cirka 13 % av sysselsättningen, vilket är den lägsta andelen på 15 år.
Men Italiens förbättrade övergripande siffror avslöjar också omfattningen av landets outnyttjade potential.
Landets sysselsättningsgrad på 62,8 % ligger fortfarande 9,3 procentenheter under OECD-genomsnittet på 72,1 %. Kvinnor och ungdomar står för en särskilt stor del av denna skillnad. Med andra ord har Italien uppnått rekordhög sysselsättning samtidigt som en betydande reserv av potentiella arbetstagare fortfarande står utanför arbetsmarknaden. Att överbrygga även bara en del av denna klyfta skulle kunna utgöra en viktig källa till framtida ekonomisk tillväxt i takt med att befolkningen åldras.
Geografin utgör en annan utmaning – men även här är utvecklingen inte helt negativ.
Sysselsättningsmöjligheterna varierar fortfarande kraftigt över hela Italien. Arbetslösheten i den grupp av italienska regioner som presterar sämst är mer än fyra gånger högre än i den som presterar bäst, jämfört med ett förhållande på cirka två inom OECD. De regionala sysselsättningsskillnaderna har dock minskat med 10,4 procent sedan början av 2010-talet, främst tack vare att områden som utgick från en svagare position har förbättrats. Denna utveckling är viktig eftersom den regionala klyftan i Italien inte enbart är ett statistiskt problem. När yngre och högutbildade arbetstagare lämnar områden med färre möjligheter förlorar just dessa områden det humankapital som behövs för att skapa nya företag, investeringar och produktivitet.
Den mest uppenbara svagheten är lönerna.
Reallönerna steg med 1,3 % jämfört med samma period föregående år under första kvartalet 2026, tack vare lägre inflation, men låg fortfarande 6,1 % under nivån i början av 2021 – det största underskottet bland de stora OECD-ekonomierna. Förnyade höjningar av energipriserna försvårar nu återhämtningen. OECD förväntar sig att de italienska reallönerna kommer att minska med 0,9 % under 2026, innan de stiger med endast 0,2 % under 2027. Italien står därför inför en ovanlig situation: arbetsmarknaden utvecklas betydligt bättre när det gäller skapandet av nya arbetstillfällen än när det gäller köpkraft. I nästa fas kommer det att krävas att sysselsättningsvinsterna omvandlas till högre produktivitet och i förlängningen bättre löner.
Det finns vissa uppmuntrande strukturella tecken. Konkurrensklausuler, som kan hindra arbetstagare från att byta till konkurrerande arbetsgivare, omfattar uppskattningsvis 7–18 % av de anställda inom den italienska privata sektorn, enligt de tillfrågade arbetsgivarna, jämfört med cirka 20–30 % i OECD-länderna. Cirka 30 % av de tillfrågade italienska företagen uppgav också att de kände till överenskommelser om att inte värva varandra eller om lönesamordning inom sin bransch, vilket ligger under genomsnittet på 48 % i de länder som ingår i undersökningen. Inget av detta undanröjer Italiens långvariga svagheter. Men OECD:s siffror tyder på att utgångsläget för att ta itu med dem har förbättrats avsevärt. Italien står inte längre inför både hög arbetslöshet och låg sysselsättning samtidigt. Landet står inför ett mer lovande problem: hur man ska bygga vidare på den rekordhöga sysselsättningen, få fler kvinnor och ungdomar i arbete, fördela möjligheterna mer jämnt över landet och se till att en starkare arbetsmarknad äntligen leder till högre hushållsinkomster. Denna distinktion är viktig. Italiens arbetsmarknad har fortfarande en lång väg kvar – men landet går in i den utmaningen från sin starkaste sysselsättningsposition någonsin.
Alessandro Fiorentino