Subscribe
I går, på Atrejus sista dag i Castel Sant’Angelos trädgårdar i Rom, valde Giorgia Meloni en ton som var både identitetsdriven och uttryckligen statlig: ett långt, tätt tal utformat för att hålla ihop två trådar som 2 behandlas som oskiljaktiga. Å ena sidan den politiska gemenskapen – dess minne, dess språk, dess kulturella ryggrad. Å andra sidan Italiens internationella utveckling och den bredare (och alltmer europeiska) kampen för att förändra den kontinentala maktbalansen.
Morgonsignalen: Morawiecki på Atrejus avslutande scen
Före premiärministerns avslutningstal inleddes sista dagens scen med Mateusz Morawiecki, ordförande för ECR-partiet och Polens tidigare premiärminister. Detta var inte ett sidoevenemang och inte heller ett artighetsframträdande. Det hade en politisk innebörd.
Morawieckis närvaro på avslutningsdagens scen – i hjärtat av programmet, inte i marginalen – bör ses som en symbol för Fratelli d’Italias strategiska investering i de europeiska konservativa och reformisterna. Med andra ord: Atreju är inte bara hemmabasen för Melonis politiska identitet; det är också den plattform där ECR-området söker en gemensam politisk grammatik och framför allt en ambition att bli en avgörande kraft i Europa.
Mateusz Morawieckis närvaro på den sista dagens huvudscen före Melonis avslutningsanförande – och inom samma block på avslutningsdagen där Matteo Salvini och Antonio Tajani också var närvarande – var inte bara en schemaläggningsdetalj. Det var ett budskap riktat till Bryssel. Det signalerar att Fratelli d’Italia vill att ECR inte bara ska ses som en ”politisk familj”, utan som en maktarkitektur som kan forma den europeiska balansen, flytta EPP:s tyngdpunkt och tvinga kommissionen och de traditionella majoriteterna att räkna med en alltmer strukturerad konservativ axel. Med andra ord används Atreju också som en plattform för att säga att de viktigaste striderna – om försvar, migration och industripolitik – vinns genom att förändra antalet ledamöter och den politiska kulturen i Europa, inte bara genom att skapa konsensus i Italien.
Atreju som metod: ”De som springer iväg visar att de inte har någon substans”
Meloni hävdade att Atreju var en verklig arena för konfrontation, ”där varje idé har rätt att existera” och ”människors värde mäts i substans”. Hennes skarpaste replik – som indirekt riktade sig till dem som väljer att vara frånvarande – var rakt på sak: ”De som flyr visar att de inte har någon substans.”
Formeln tjänade två syften. Internt konsoliderar den en politisk gemenskap som fortfarande ser sig själv som en upprorisk kraft mot etablerade salonger och förankrad makt. Externt vänder den på en välkänd anklagelse som riktas mot högern: det är inte de konservativa som är rädda för debatt; det är ofta deras motståndare som är rädda för ett fält där argument betyder mer än mediepositionering.
Ett budskap till regeringskoalitionen: enighet som en ”ödesgemenskap”
En betydande del av talet handlade om center-högerkoalitionen. Meloni avvisade tanken på att hennes regering bara skulle vara en ”tillfällighet” eller ett skenäktenskap och beskrev majoriteten som en ”ödesgemenskap”. Hon drog också upp en kontrast till oppositionen: ”Vi är allierade och vi är vänner … på vår sida argumenterar vi … för att hitta en syntes”, medan problemet på den andra sidan – menade hon – är att de inte ens vill konfrontera varandra ”sinsemellan”.
Den underliggande poängen var politisk snarare än retorisk: stabilitet är inte en abstrakt dygd, utan ett villkor för att kunna styra i en internationell cykel som kräver snabbhet, trovärdighet och samstämmighet.
Inrikes balansräkning: arbete, skatter, ”rättvisa” och medelklassen
När det gäller inrikespolitiken insisterade Meloni på att arbete är det viktigaste måttet och pekade på rekordhög sysselsättning och den lägsta arbetslösheten på decennier. Hon presenterade detta som resultatet av en strategi som syftar till att åter sätta det produktiva Italien i centrum.
Hon kopplade sedan budget- och skatteval till en politisk definition av rättvisa: sänkt inkomstskatt och minskad skattekil, med argumentet att den verkliga skiljelinjen inte är retorik mot rikedom utan försvaret av medelklassen och arbetarfamiljer. I ett skarpt inlägg ifrågasatte hon idén att någon som tjänar 2 500 euro brutto i månaden – samtidigt som han eller hon betalar ett bolån och försörjer en familj – ska stämplas som ”rik”, och kontrasterade denna karikatyr mot verkligheten med förankrad makt och skyddade hyror.
Internationell hållning: ”Italien lojalt… men underordnar sig ingen”
Talets geopolitiska kärna kom när Meloni tog upp den europeiska säkerheten och relationen till USA under Trump-eran. Hennes sammanfattning var tydlig: ”Vi vill ha ett Italien som är lojalt mot alla sina partner, men inte underordnar sig någon.”
Därifrån kom den replik som hade den vassaste kanten: ”God morgon, Europa.” Meloni hävdade att om Washington signalerar en starkare tillbakagång kan Europa inte fortsätta att leva på strategisk outsourcing. ”I åttio år outsourcade vi vår säkerhet till USA … det fanns ett pris att betala, och det kallas villkor … frihet har ett pris.”
Inom ramen för detta tryckte hon på för att stärka Europas försvars- och säkerhetskapacitet och gick så långt som att framkalla en ”europeisk pelare inom NATO”, som skulle kunna handla ”som jämlikar” med USA – utan att överge det atlantiska bandet, utan att göra slut på logiken om beroende.
Ukraina: stöd utan tvetydighet – nationellt intresse och europeisk säkerhet
Det mest otvetydiga segmentet – i linje med en starkt pro-ukrainsk hållning – gällde stödet för Kiev. Meloni upprepade att Italien ”från första dagen” har stått på det ukrainska folkets sida och beskrev Rysslands aggression som ett neoimperialistiskt projekt och Italiens val inte bara som en moralisk ståndpunkt, utan som ett nationellt intresse och europeisk säkerhet – med målet att nå fred.
Politiskt sett är logiken tydlig: suveräniteten kan inte försvaras på hemmaplan om Europa accepterar att gränser kan dras om med våld.
Medelhavet, Mellanöstern, identitet: utrikespolitik som projektion av nationen
I talet gavs också utrymme för Italiens hållning i Medelhavsområdet: energi, handelsvägar, kontroll av flöden och en aktiv roll i Mellanösternfrågor, i kombination med hänvisningar till diplomati och humanitärt engagemang. Meloni försvarade också Italiens roll när det gäller bistånd och hjälp, och ställde den mot vad hon kallade propaganda.
På den interna kulturella fronten behandlades identitet som en fråga om sammanhållning och säkerhet: från kritik av fundamentalism till förslag som att förbjuda heltäckande slöja, inramat i en integrationsmodell som kräver respekt för värdlandets lagar och seder.
Europa: inte nedgång, utan uppdrag – och det är här ECR återvänder
Melonis argumentation om Europa rörde sig i två spår: kritik av ett byråkratiskt och ideologiskt Europa, kombinerat med ett försvar av den europeiska civilisationen som en levande enhet. ”Europa är inte på tillbakagång … det är en levande civilisation som fortfarande har ett uppdrag”, sa hon och tillade att den inte får ”be om tillstånd att få existera”.
Och här blir innebörden av Morawieckis framträdande på morgonen ännu tydligare. Meloni tackade uttryckligen honom och den ”stora familjen av europeiska konservativa” och kopplade ECR:s arbete till ansträngningarna att bygga alternativa majoriteter i Europaparlamentet – med utgångspunkt i konkreta frågor som olaglig invandring och gränsförsvar – som ett bevis på att paradigmer förändras när någon ”har modet att säga saker som de är”.
Varför Morawiecki ”före” Meloni betyder mer än ett foto
Om Atrejus avslutningstal traditionellt sett anger den nationella politiska linjen, antydde gårdagens programbeställning något mer: Fratelli d’Italia vill att evenemangets europeiska profil ska vara en del av regeringens berättelse, inte ett appendix.
Morawiecki på avslutningsdagens scen, som ordförande för ECR-partiet, signalerar att för Meloni är den europeiska dimensionen inte en följdfråga. Den är en axel. För kampen för ett mer realistiskt Europa när det gäller försvar, ett tuffare Europa när det gäller irreguljär migration och ett mer produktionsinriktat Europa som är mindre styrt av regeldyrkan kan inte vinnas enbart i Rom. Den vinns genom skiftande majoriteter – och språk – i Bryssel.