Den svenska högern förlorar – opposition kan göra dem gott

Förbereder sig den borgerliga svenska regeringen för ett valnederlag i höst?

Den så kallade Tidö-regeringen, uppkallad efter det historiska slott där de tre borgerliga partierna Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna bildade regeringskoalition med nationalistiska Sverigedemokraterna 2022, har varit en anmärkningsvärd bedrift för svensk politik. Detta typiskt progressiva och socialliberala land lyckades genomföra reformer inom straffrätt, invandring, public service-medier och skatter som skulle ha varit otänkbara för bara fem år sedan.

Därmed inte sagt att reformerna i sig alltid är så ambitiösa eller nödvändigtvis i sann konservativ eller nationalistisk smak. Men de är ett avsteg från socialdemokraternas vänsterpolitik, som använde det radikala Miljöpartiet och Centerpartiet för att driva en i efterhand mycket skadlig progressiv agenda som satte svenska folkets behov i andra hand, framför den gröna omställningens, utlänningars och EU-byråkraternas.

Trots – eller kanske på grund av? – den snabba takten i de populära och högst nödvändiga reformerna har regeringspartierna inte belönats av väljarna. Tvärtom har de straffats så till den grad att Liberalerna, som med nöd och näppe överlevde det senaste valet, nu sannolikt inte kommer att klara fyraprocentsspärren för att behålla sina platser i riksdagen den 13 september.

Under en stor del av mandatperioden har regeringspartierna inte haft anledning att frukta sitt underläge i opinionsmätningarna. De fyra partierna tillsammans har utan undantag legat lägre än de rödgröna oppositionspartierna, men försäkran har varit att större gap har täppts till under månaderna före ett val tidigare, som 2010 då vänstern ryckte undan mattan för ett nederlag.

Men nu är vi här, bara några månader före valet. I skrivande stund är det drygt tre månader kvar tills svenska folket ska lägga sina röster. Samtidigt visar opinionsmätningarna på en alarmerande situation för Tidö – gapet är så stort som tio procentenheter, vilket är mer än vad som någonsin uppmätts sedan 2022. Som konservativ är det smärtsamt att inse att det kommer en punkt när den optimistiska determinismen om att högern är skicklig på att öka takten i opinionsmätningarna när det verkligen gäller, kan vara ren naivitet.

Det finns några tydliga tecken på att regeringen kanske förbereder sig för det värsta.

Ett vågspel med kollektivtrafiken

I slutet av maj presenterade de fyra Tidö-partierna sitt stora kollektivtrafikprogram, som innebär att biljettpriset för bussar, tåg, spårvagnar och tunnelbanor halveras från och med juli till och med november. Det officiella motivet är att kompensera för de ökade levnadsomkostnader som hushållen upplever, och i synnerhet de som är beroende av kollektivtrafiken. Busslinjer och en stor del av persontrafiken på järnväg i Sverige drivs av regionala myndigheter, som frivilligt kan ansöka om subventioner om de vill halvera sina biljettkostnader, är tanken. Totalt uppgår det prognostiserade underskottet för staten på grund av detta program till sju miljarder kronor, eller 700 miljoner euro.

Sverige har en relativt låg och stabil statsskuld, vilket kan ge incitament till projekt som detta. Det finns utrymme att investera i hushållens välbefinnande med potentiellt lånade pengar, är argumentet. Samma resonemang har använts för att motivera stigande försvarsutgifter och utbyggnad av kärnkraften.

Dessa program, och även subventionerna av kollektivtrafiken, har kritiserats av socialdemokraterna för att vara vårdslösa utgifter. Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson har gjort sig känd som en ansvarsfull ekonomisk förvaltare, bland annat genom sin tid som finansminister innan hon blev partiledare, vilket gör detta till en ganska stark angreppsvinkel. Det är heller inte typiskt för de ”borgerliga” partierna i Sverige, i synnerhet inte Moderaterna, att binda sig för ett så dyrt offentligt program, vilket försvagar trovärdigheten för det.

Kollektivtrafikutspelet har därför av många kritiska bedömare avfärdats som ett billigt försök att köpa väljarna. De menar att detta inte är i linje med svensk politisk tradition, där ideologi ofta vägt tyngre än materiella löften, och att väljarna kommer att genomskåda det.

Om man analyserar kollektivtrafikpropositionen strategiskt kan den dock komma att bli ett vapen för Tidö-partiet. Det är upp till varje svensk region att ansöka om de subventioner som gör det möjligt att sänka biljettpriserna. Av prestigeskäl kommer vänsterstyrda regionförbund och kommuner sannolikt att tacka nej till möjligheten. Därmed blir kostnaden för staten lägre, och man har istället bevisat en retorisk poäng; vänstern är för stolt för att ge högern rätt, även när det gynnar den egna befolkningen. I teorin är det Tidö-partierna som kommer att ha det kommunikativa övertaget i denna fråga, vilket kan vinna dem en del väljare.

En annan strategisk analys av programmet är att det i praktiken är en tyst uppgivenhet. Högern vet att den regerar på lånad tid, och även om detta okaraktäristiska utspel kan vinna en del väljare i enlighet med det scenario som beskrivs ovan, så är den huvudsakliga funktionen att skapa huvudbry för nästa regering. Miljöpartiet, som sannolikt kommer att ingå i nästa socialdemokratiskt ledda koalition, har redan lovat att göra subventionerna för billigare kollektivtrafik permanenta. Tänker de ”skattemässigt ansvarsfulla” socialdemokraterna skrota ett populärt program för de mest behövande bara för att det är dyrt? Det bakomliggande motivet här kan vara att göra det ”oundvikliga” maktskiftet obekvämt för vänstern, som redan har stora problem med att bygga en trovärdig koalition.

En tidigare investering av regeringen, där mervärdesskatten på livsmedel halverades från 12 procent till 6 procent, kan ses i samma ljus. Denna justering trädde i kraft i april och ska pågå fram till oktober – lägligt nog precis efter valet.

Problemet för regeringspartierna är att de ännu inte har fått någon belöning för sina lättnader.

Möjligheten till återhämtning i samband med invändningar

Det är ett bittert piller att lämna ifrån sig makten och bli förpassad till oppositionen. Speciellt om ambitionen från början var att få en andra mandatperiod för att cementera alla viktiga reformer från den första mandatperioden och ta ytterligare steg i konservativ riktning.

Men det kan också vara en lärdom för högern, i synnerhet för Sverigedemokraterna. Det är det nationalistiska partiet som har varit marginaliserat från makten och dialogen med de etablerade partierna under hela sin existens, fram till omkring 2021. På grund av denna retoriskt fördelaktiga position har de aldrig tappat röstandelar från ett val till ett annat. Ett undantag inträffade 2024, då partiet backade i Europaparlamentsvalet, men detta ansågs då vara just ett undantag. Även om det inte finns något som talar för att Sverigedemokraterna inte kommer att nå 2022 års nivåer i valet 2026, finns det tyvärr inte heller något som talar för en tillväxt.

Att bli avsatt från makten kan vara en bra lärdom. Nu är det dags för partiet att fundera över var man förlorade väljarnas goda vilja som man hade 2022 och vässa sina verktyg inför nästa val. När det gäller scenarierna ovan är det troligt att vänstern kommer att få det mycket svårt att styra Sverige om levnadskostnaderna fortsätter att spela en roll i svensk politik de närmaste åren. Att dessutom få ihop en hållbar koalition som faktiskt kan komma överens om reformer verkar vara en närmast oöverstiglig utmaning för Socialdemokraterna. Med andra ord är det inte nödvändigtvis så att mycket av arvet efter Tidö kommer att raderas så lätt av socialister, gröna och nyliberaler. Det är därför det finns säkra röster på högerkanten som varnar för ett extraval om Tidöpartierna inte kan få majoritet i september. Det är en angenäm slutsats.

Mot den bakgrunden är det kanske långsiktigt förståeligt att regeringen implicit erkänner sig besegrad – en taktisk reträtt om man så vill. Slaget må vara förlorat, men kriget fortsätter.