Subscribe
Tjugotvå år efter den största utvidgningsvågen i Europeiska unionens historia – då tio länder formellt blev medlemmar – och tretton år efter Kroatiens anslutning har frågan om EU:s utvidgning återigen blivit en brännande fråga. Det är den längsta tid som har förflutit sedan den senaste anslutningen, och utsikterna och utmaningarna för en större union är betydande. Inför Europeiska rådets toppmöte i mitten av oktober redogjorde utvidgningskommissionären nyligen för kommissionens ”reformistiska” vision för framtida anslutningar.
I ett tal som hölls den 24 augusti i Zagreb betonade Marta Kos vikten av att uppfylla åtaganden, fördelarna med en gradvis integration, en mer flexibel beslutsprocess samt starkare garantier för att stärka rättsstatsprincipen och de demokratiska mekanismerna.
Bortom klichéer – såsom att kandidatländerna verkligen måste respektera ”våra gemensamma värderingar”, vissa eftertryckliga uttalanden eller hyllningar till Kroatien och landets framsteg – berömde kommissionsledamot Kos de oöverträffade framstegen som gjorts i år när det gäller utvidgningsprocessen. Å ena sidan har vi Montenegro, som ligger närmast ett EU-medlemskap; Albanien, som lyfts fram som ett föredöme när det gäller att avsluta kapitlet om rättsstatsprincipen; samt Ukraina och Republiken Moldavien. När det gäller Island höll landet, vid tidpunkten för talet i Zagreb, på att förbereda sig för en folkomröstning om återupptagande av anslutningsförhandlingarna; resultatet den 29 augusti – då 53 procent av medborgarna röstade emot – satte dock i praktiken punkt för den strävan.
Bortom enskilda fall, som befinner sig i olika ”skeden” av anslutningsprocessen, är frågan hur vi fullt ut ska kunna förstå vilka vi välkomnar inom våra gränser. En union som inte klarar av att försvara sina yttre gränser inför ett existentiellt hot, en union som kvävs av överdrivna regleringar och som främjar ideologier som i grunden undergräver familjen, yttrandefriheten och den nationella suveräniteten – hur verkligt redo är den egentligen att expandera ytterligare? Det vore som ett hus där man lägger till en ny våning samtidigt som grunden håller på att rasa samman.
Kommissionsledamot Kos anser att beslutsprocessen måste bli mer effektiv och flexibel – ett berättigat mål – men ett sätt att uppnå detta är att begränsa de områden där en enskild medlemsstat kan utöva sin vetorätt. Med andra ord den typ av reform som skulle förhindra obehagliga ”överraskningar” från stater som inte helt följer Bryssels riktlinjer – ett ämne som har väckt betydande missnöje under de senaste åren. En annan formulering som den slovenska kommissionsledamoten använde var att se till att ”trojanska hästar” inte tillåts tränga in, så att ”grundläggande europeiska värden” och ”rättsstatsprincipen” inte längre kan kränkas. Samma felaktiga retorik som pseudoeliterna använder i sin nonchalans gentemot folken och deras intressen. Detta är några av stegen mot att Europa återfår sin ”självständighet”, enligt utvidgningskommissionärens vision.
Vi är alla alltför välbekanta med högtravande retorik och tomma fraser. EU:s utvidgning måste bedömas utifrån i vilken utsträckning den stärker eller försvagar det som gör Europa till Europa. En utvidgad Europeisk union bör innebära en förstärkning av vår union, inte en försvagning av den. Leder den till mer ordning, mer välstånd och större respekt för sanna värden, frihet och suveränitet? Om svaret är ”ja”, bör utvidgningen välkomnas. Men om den endast tjänar som ett verktyg för ett storskaligt ideologiskt projekt som förvränger de uttalade målen – stabilitet, välstånd och frihet – då måste den avvisas eller åtminstone betraktas med största försiktighet.
För att Europeiska unionen ska kunna förbli en union av nationer är det absolut nödvändigt att den satsar på tydlighet och realism. Annars riskerar den att, förr snarare än senare, förvandlas till något oigenkännligt. Och då kommer utvidgningen inte att innebära något annat än ytterligare en spik i kistan.