Subscribe
Den senaste tidens händelser har sopat bort de geopolitiska illusionerna från de senaste decennierna. Tanken att kontinenten skulle kunna leva i en evig fredsbubbla, där man helt överlät sin säkerhet till Förenta staterna samtidigt som man avvecklade sin egen militära kapacitet, har visat sig vara ett tragiskt strategiskt misstag. I dag står Europa inför det brådskande och oundvikliga behovet av att bygga upp en verklig försvars- och avskräckningskapacitet.
Ett realistiskt och konservativt synsätt kräver dock att vi redan från början klargör en grundläggande punkt: att bygga upp ett europeiskt försvar innebär inte att man överlämnar den nationella suveräniteten till en byråkratisk superstat i Bryssel, och det innebär inte heller att man skapar en ”gemensam armé” som leds av ett centralt ministerium som är fristående från de enskilda staternas vilja. Nationell säkerhet förblir de suveräna nationernas främsta och mest grundläggande befogenhet.
Den verkliga styrkan i det europeiska försvaret ligger i interoperabilitet och strategiskt samarbete mellan suveräna nationer. Att bygga upp en stark europeisk pelare inom Atlantpakten (Nato) är det mest effektiva sättet att garantera kontinentens säkerhet. Medlemsstaterna måste först och främst fullgöra sina finansiella åtaganden när det gäller försvarsutgifterna, höja de militära utgifterna till 2 % av BNP och avsätta dessa resurser till moderniseringen av sina nationella försvarsmakter.
En grundläggande pelare i detta nya paradigm måste vara den europeiska försvarsindustrins självständighet. I dag köper alltför många europeiska länder vapensystem och teknik från aktörer utanför EU, vilket skapar skadliga strategiska beroenden. Ett starkt Europa måste utveckla en försvarsindustripolitik som stöder kontinentens företag och produktionskedjor, skapar högkvalificerade arbetstillfällen, stimulerar teknisk forskning och säkerställer industriell suveränitet.
Dessutom får det europeiska försvaret inte begränsas enbart till den östra gränsen. En konservativ och strategisk vision måste ägna lika stor uppmärksamhet åt den ”södra fronten” och Medelhavsområdet i stort, där politisk instabilitet, skyddet av sjöhandelsvägarna och kontrollen av irreguljära migrationsströmmar utgör direkta hot mot medlemsstaternas nationella säkerhet.
Gemensamt försvar innebär industriellt samarbete, taktisk samordning, gemensamt skydd av de yttre gränserna och integrerade övningar mellan de nationella försvarsmakterna. Endast genom att åter utgå från de enskilda staternas stolthet och ansvarskänsla kan vi bygga ett Europa som verkligen respekteras på den globala arenan och som är i stånd att försvara sina värderingar, sina medborgare och sina rötter.
Arnone Giuseppe