Oreshnik och återkomsten av missiltvång mot Europa

Under flera år övertygade Europa sig självt om att storskaliga missilkonfrontationer hörde hemma i ett annat århundrade. Kontinenten talade ett språk om reglerande makt, ekonomiskt ömsesidigt beroende, gröna omställningar och stabilitet efter kalla kriget, medan strategisk avskräckning gradvis blev en sekundär angelägenhet som till stor del delegerades till NATO-strukturer och amerikanska garantier. Kriget i Ukraina har krossat många av dessa antaganden. Rysslands rapporterade förnyade utplacering av den ballistiska medeldistansmissilen ”Oreshnik” markerar ytterligare ett steg i denna omvandling.

Detta är inte bara ytterligare en upptrappning av dynamiken på slagfältet mellan Moskva och Kiev. Det är en strategisk signal riktad mot Europa självt.

Enligt rapporter citerade av Euronews uppgav Ukrainas president Volodymyr Zelenskyy att Ryssland återigen använde Oreshnik-missilen i Kievregionen under ett storskaligt angrepp som involverade dussintals missiler och hundratals drönare. Moskva bekräftade senare anfallet och beskrev det som en vedergällning för påstådda ukrainska attacker mot civila mål.

Den militära betydelsen av Oreshnik-systemet är betydande. Ryska tjänstemän beskriver det som en ballistisk missil med medellång räckvidd som kan träffa mål på mellan 3.000 och 5.500 kilometers avstånd. Om detta stämmer innebär det att större delen av Europa ligger inom räckhåll. Ännu viktigare är att missilen tros vara kärnvapenkapabel.

Detta faktum förändrar den psykologiska ekvationen i kriget.

Europa har inte längre bara att göra med en konventionell regional konflikt vid sin östra gräns. Det står i allt högre grad inför en återgång till strategiskt tvång genom långdistansrobotar – samma logik som dominerade de farligaste decennierna under det kalla kriget. Kreml förstår mycket väl att det militära värdet av sådana system sträcker sig bortom deras kinetiska användning. Deras verkliga styrka ligger i osäkerhet, skrämsel och politiska påtryckningar.

När en stat placerar ut en kärnvapenbestyckad ballistisk medeldistansrobot under ett pågående krig i Europa angriper den inte bara militär infrastruktur. Det formar den strategiska fantasin på en hel kontinent.

Detta förklarar de ovanligt starka europeiska reaktionerna. Tysklands förbundskansler Friedrich Merz beskrev attacken som en ”hänsynslös upptrappning”, medan Frankrikes president Emmanuel Macron karakteriserade användningen av missilen som ett bevis på både dödläget i Rysslands krigsansträngningar och en farlig utvidgning av konflikten. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen menade att attackerna visade på Kremls ”brutalitet och förakt för både människoliv och fredsförhandlingar”. EU:s utrikespolitiska chef Kaja Kallas gick ännu längre och beskrev utplaceringen som ”vårdslöst kärnvapenbrinkmanship”.

Ett sådant språkbruk är viktigt eftersom det avslöjar en växande medvetenhet inom europeiska ledarskapskretsar: kontinenten är på väg in i en ny missilålder.

Under decennier har Europa dragit nytta av en strategisk miljö som formats av fördrag, förutsägbarhet och antagandet att eskaleringströsklarna skulle förbli stabila. Men många av dessa ramverk har urholkats. INF-avtalets kollaps har redan inneburit att en av de viktigaste pelarna för att begränsa utplaceringen av medeldistansrobotar har försvunnit. Kriget i Ukraina påskyndade militariseringen av Europas östra flank. Framväxten av system som Oreshnik introducerar nu en annan destabiliserande faktor: sammansmältningen av konventionell krigföring, nukleär tvetydighet och avskräckning från hypersonisk tid.

Det är just här som det konservativa strategiska perspektivet blir relevant.

Europeiska konservativa har länge hävdat att fred inte kan överleva utan trovärdig avskräckning. Stabilitet upprätthålls inte enbart genom deklarationer, utan genom militär kapacitet, industriell motståndskraft och politiskt allvar. Oreshnik-episoden förstärker detta argument på ett dramatiskt sätt.

Det problem som Europa står inför idag är inte bara en brist på vapen. Det är den ackumulerade konsekvensen av decennier då försvaret politiskt nedprioriterades samtidigt som beroendet normaliserades. Många europeiska stater minskade sina militära utgifter under antagandet att en storskalig mellanstatlig konflikt på kontinenten hade blivit strukturellt omöjlig. Strategiska industrier försummades. Luftförsvarssystemen moderniserades inte i tillräcklig utsträckning. Ammunitionstillverkningen minskade. Energiberoendet av auktoritära makter ökade. Hela politiska klasser omfattade illusionen att enbart ekonomisk integration permanent skulle kunna neutralisera geopolitisk rivalitet.

Ukraina förstörde den illusionen. Oreshnik fördjupar dess kollaps.

Den rapporterade attacken visade än en gång omfattningen av den ryska strategin med kombinerade vapen: ballistiska missiler, kryssningsmissiler och hundratals drönare används samtidigt för att mätta försvarssystem. Enligt rapporterna skadades även kraftigt skyddad infrastruktur och stadsområden, inklusive anläggningar kopplade till det tyska public service-bolaget ARD i Kiev.

Detta är strategiskt viktigt eftersom Europas nuvarande luft- och missilförsvarsarkitektur fortfarande är fragmenterad och ojämn. Vissa länder har avancerade förmågor, medan andra fortfarande är farligt exponerade. En kontinent som är uppbyggd kring öppna samhällen, tät infrastruktur och starkt urbaniserade ekonomier är till sin natur sårbar för precisionsangrepp med lång räckvidd.

I praktiken tvingar Oreshnik-frågan Europa att konfrontera flera obekväma realiteter samtidigt.

För det första kan missilförsvar inte längre behandlas som en nischkapacitet. Det måste bli en kontinental prioritet. Luftförsvarsnätverk, antiballistiska system, radarintegration och snabbinsatsförmåga för avlyssning är inte längre valfria investeringar för framtiden, utan omedelbara strategiska nödvändigheter.

För det andra behöver Europas försvarsindustriella bas återuppbyggas i stor skala. Strategisk autonomi kan inte existera utan produktionskapacitet. En kontinent som inte kan tillverka tillräckligt med missiler, interceptorer, drönare och system för elektronisk krigföring kan inte på ett trovärdigt sätt avskräcka jämbördiga motståndare.

För det tredje är stödet till Ukraina i allt högre grad direkt kopplat till Europas egen säkerhetsarkitektur. Detta är inte bara en humanitär eller ideologisk fråga. Ur en hård strategisk synvinkel fungerar Ukraina för närvarande som den främre linjen i det europeiska kontinentala försvaret mot rysk militär revisionism. Varje lärdom som dras på de ukrainska slagfälten om missiluppfångning, drönarkrigföring och elektronisk krigföring har direkta konsekvenser för Natos och EU:s säkerhetsplanering.

För det fjärde förstärker missilhotet nödvändigheten av politisk sammanhållning bland europeiska allierade. Moskvas strategiska doktrin har genomgående byggt på att utnyttja tvekan, splittring och rädsla inom de västliga demokratierna. Medeldistanssystem som Oreshnik är värdefulla inte bara på grund av sin destruktiva kapacitet, utan också för att de kan intensifiera de politiska motsättningarna inom Europa. Olika hotuppfattningar mellan Öst- och Västeuropa, tvister om militärutgifter, meningsskiljaktigheter om eskaleringsrisker – allt detta blir tryckpunkter.

Det är därför som det konservativa svaret inte bara kan bestå av retorisk alarmism. Det kräver strategisk mognad.

Europa behöver inte panik. Det behöver avskräckning.

Det innebär att återuppbygga den militära trovärdigheten samtidigt som man undviker vårdslös äventyrspolitik. Det innebär att stärka Nato utan att överge vikten av nationell suveränitet och nationell försvarsförmåga. Det innebär att förstå att diplomati utan hård makt blir bräcklig inför revisionistiska aktörer som är villiga att eskalera med tvång.

Framväxten av system som Oreshnik kan också påskynda Europas egna utvecklingsprogram för missiler och hypersoniska robotar. Flera europeiska stater ökar redan sina investeringar i nästa generations attack- och avlyssningsteknik. I strategiska termer är logiken oundviklig: när motståndare skaffar sig snabbare, mer långräckviddiga och svårare att avlyssna system kräver avskräckning symmetrisk anpassning.

Detta får enorma konsekvenser för den europeiska säkerhetspolitikens framtid.

Den europeiska modellen efter det kalla kriget byggde på antagandet att ekonomisk integration och institutionella ramverk gradvis skulle kunna marginalisera hård militär konkurrens. Den eran är på väg att ta slut. Missiltvångets återkomst innebär att kontinenten återgår till ett historiskt tillstånd som många européer trodde hade försvunnit för gott: ett tillstånd där geografi, militär förmåga och strategisk sårbarhet återigen definierar den politiska verkligheten.

Konservativa i hela Europa har i åratal varnat för att historien inte är slut, att suveränitet fortfarande är viktigt och att civilisationer som inte kan försvara sig själva så småningom blir beroende av andra för sin säkerhet. Oreshnik-episoden bekräftar inte bara dessa varningar. Den visar också hur snabbt den strategiska verkligheten kan återvända när avskräckningen eroderar.

Europa står nu inför en avgörande fråga.

Kommer man att fortsätta att bete sig som ett posthistoriskt ekonomiskt block, eller kommer man äntligen att ta på sig ansvaret att vara en geopolitisk makt som kan försvara sin civilisation, infrastruktur och sina medborgare i en allt farligare värld?

Svaret kommer att forma kontinenten långt utanför Ukraina.