EU-direktiv om utlokalisering av korruptionsbekämpning till icke-statliga organisationer riskerar att politisera det rumänska rättsväsendet

Icke-statliga organisationer (NGO:er) får inga formella ”rättsliga befogenheter” enligt EU:s nya antikorruptionsdirektiv, men de får nya, kvasiprocedurala roller som väcker frågor om demokratiskt ansvarsutkrävande och maktbalansen i Rumäniens rättssystem. Nyheten om att de rumänska icke-statliga organisationerna och faktagranskningsnätverken ”Declic” och ”Funky Citizens” ingår i en statlig arbetsgrupp för rättsliga lagar illustrerar hur sådana icke-statliga organisationer kan få ett betydande inflytande över hur korruption definieras, utreds och bestraffas, även om deras finansiering och interna ansvar ofta är ogenomskinliga.

Kompromisstexten till direktivet om bekämpning av korruption innehåller en särskild artikel om ”den berörda allmänhetens rätt att delta i förfaranden”.

• Enligt artikel 23d ska medlemsstaterna ge ”personer som berörs eller sannolikt kommer att beröras” och icke-statliga organisationer som ”deltar i kampen mot korruption” lämpliga processuella rättigheter i straffrättsliga förfaranden, närhelst liknande rättigheter finns för andra brott (t.ex. deltagande som civil part).
• Detta innebär att rumänska icke-statliga organisationer som uppfyller kriterierna i nationell lagstiftning kan ingripa i korruptionsrättegångar, lägga fram bevis, överklaga vissa beslut eller begära skadestånd, beroende på hur Rumänien införlivar dessa bestämmelser.

Juridiskt sett är detta inte klassiska rättsliga befogenheter som åklagares eller domares, men i praktiken förflyttar de NGO:erna närmare hjärtat av straffrätten, med möjlighet att forma fall, signalera föredragna tolkningar av lagen och utöva påtryckningar på domare.

Direktivet beskriver också uttryckligen ”oberoende organisationer i det civila samhället” och icke-statliga organisationer som ”viktiga vakthundar” som hjälper till att hålla makthavare ansvariga och främja respekten för de grundläggande rättigheterna.

• Medlemsstaterna uppmanas att ”främja deltagandet av det civila samhället, den akademiska världen, icke-statliga organisationer och samhällsbaserade organisationer i aktiviteter mot korruption”.
• Regeringarna måste också utarbeta nationella strategier för korruptionsbekämpning ”i samråd med det civila samhället” och andra intressenter.

I Rumänien är det faktum att medlemmar i frivilligorganisationerna Declic och Funky Citizens redan deltar i en regeringsarbetsgrupp för rättsliga lagar ett konkret exempel på denna nya modell: Icke-statliga organisationer går från att vara utomstående kritiker till att bli medförfattare till lagstiftning som ska styra åklagare, domare och antikorruptionsförfaranden. Detta suddar ut gränsen mellan medborgarrättslig påverkan och direkt deltagande i lagstiftning och rättskipning, särskilt när de inblandade organisationerna har starka ideologiska profiler eller utländsk finansiering.

Direktivet lyfter fram transparensskyldigheter för offentliga tjänstemän (tillgångsdeklarationer, regler för intressekonflikter, transparens i politisk finansiering), men det ålägger inte jämförbara transparensskyldigheter på EU-nivå för icke-statliga organisationer som kommer att delta i antikorruptionsorgan och straffrättsliga förfaranden.

I Rumänien är många framstående icke-statliga organisationer som arbetar med rättsliga frågor kända för att ha progressiva eller vänsterinriktade ståndpunkter och är beroende av transnationella bidragsnätverk, som vanliga medborgare inte lätt kan granska. När sådana grupper bjuds in till arbetsgrupper inom regeringen och eventuellt till rättssalen som parter, kan deras otestade legitimitet och finansieringskällor väcka farhågor om indirekt externt inflytande över den nationella kriminalpolitiken.

Rumäniens konstitution bygger på maktfördelning mellan parlamentet, regeringen och rättsväsendet, där åklagare verkar under rättslig kontroll och demokratisk tillsyn. I själva direktivet erkänns att medlemsstaterna inte är skyldiga att inrätta nya specialdomstolar och att det nationella självbestämmandet måste respekteras.

Flera inslag i direktivet sätter dock press på denna arkitektur:

• Kravet på att tillåta icke-statliga organisationer och ”medlemmar av den berörda allmänheten” att agera i ”allmänhetens intresse” i korruptionsfall riskerar att skapa ett parallellt spår av privat tillämpning inom ett redan politiskt laddat område.
• Uppmuntran att stänga av eller omplacera offentliga tjänstemän som anklagas för korruption, även om de fortfarande antas vara oskyldiga, kan användas som vapen i en mediadriven miljö där klagomål och kampanjer från frivilligorganisationer styr allmänhetens uppfattning.

Om Rumänien införlivar dessa regler i stor utsträckning kan åklagare och domare komma att utsättas för dubbla påtryckningar: formella institutionella begränsningar och informella kampanjer som leds av icke-statliga organisationer med starka politiska preferenser.

Utöver NGO-dimensionen föreslås i direktivet flera instrument för korruptionsbekämpning som rimmar illa med befintlig rumänsk lagstiftning och praxis.

• Direktivet kräver längre preskriptionstider och strängare minimi- och maximistraff för en lång rad korruptionsrelaterade brott, men Rumänien har en historia av frekventa ändringar av preskriptionsregler och ingripanden från författningsdomstolen. Stela EU-tak kan kollidera med den senaste tidens konstitutionella rättspraxis om förutsägbarhet och proportionalitet i straffrättsliga påföljder.
• I Rumänien tyder åratal av underfinansiering, inkonsekventa tillgångsverifieringar och politiserade disciplinära åtgärder mot domare på att dessa verktyg kan leda till selektiv verkställighet snarare än konsekvent avskräckning.

I ett sammanhang där mediernas förtroende är lågt och det civila samhället är fragmenterat kan en import av denna modell fördjupa polariseringen: vissa medborgare kommer att se åtal som en arm för en allians mellan icke-statliga organisationer och byråkrati snarare än som en neutral rättvisa.